Att resa civiliserat

I helgen var vi ju i Skottland och hälsade på dottern. Väldigt trevligt och oenkligen är det smidigt att på drygt 6 timmar förflytta sig från det skånskaste av landskap till det mest kiltbeklädda av länder. Så jo, att flyga, det har sina poänger. Men är det civiliserat? Att stå i köer. För att checka in, för att gå igenom säkerhetskontroll, för att - trots att man ordentligt avklätt sig såväl klocka som skärp - genomkännas på det mest närgångna sätt, för att passkontrolleras och sen för att passera nålsögat boardingen. Sen ska man vänta igen. På att komma av planet. På väskan. På tåget. Man känner sig som ett får i en fårskock som föses än hit, än dit. Trångt är det också trots att jag ju ändå är en männsika av en inte alltför imponerande längd utan snarare tvärtom.

Då rinner tålamodet (som aldrig varit av en särskilt överflödande natur eller ens ett framträdande karaktärsdrag hos mig) ut och jag utbrister irriterat "tacka vet jag att åka tåg! Det är ett civiliserat sätt att resa! Man kliver ombord, sätter sig på sin plats, läser lite, sover lite, och sen så är man framme".

Jag begär inte mycket, jag begär inte restaurangvagnar med vita dukar, egna kupéer med sammetsröda soffor (jojo, man har väl läst sin Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie). Men att få bara få färdas fram genom landskapet i all fridfullhet, få skåda frostiga åkrar och sjöar med isskorpa på, det räcker så bra för att göra mig nöjd.

Alltså var det ju då en välgärning att jag idag skulle ta tåget till Stockholm för att förljuva tillvaron med ett möte. Tåget upp - inga problem. Frukost serverades, jobb hann jobbas undan och jag spottades ut på Stockholms Central i alldeles lagom tid.

Sen var det ju då dags att åka hem. SJ gick ut lite löst med 10 minuters försening. Sen försvann tåget från monitorn och en skrovlig och ohörbar röst hördes i högtalaren. Rösten muttrade något om tåget mot Malmö och alla kastade sig iväg till SJ-butiken. Jag greps av flockinstinkten och kastade mig också iväg. Efter att ha trampat på 14 olika tår och blivit knuffad 27 gånger i ryggen blev jag tilldelad en värdekupong och upplystes om att tåget var ytterligare försenat.

Sen var det försenat lite till.
Och lite till.
Sen skulle det komma.
... men nähä. Inte det.

Men sen! Sen kom det! Heureka! Lycksaligheten spred sig över menigheten och vi traskade snällt upp på tåget och tänkte att nu, nu var vi äntligen på väg hem. Och det var vi också. Ända till Katrineholm kom vi, och det var ju himlans bra, om man nu bara ville dit. Fast nu ville man ju lite längre. Det ville inte SJ.

SJ ville inte heller bestå med någon belysning eftersom elfel uppkommit.

Och sålulnda kommer det sig att jag nu, istället för att sitta hemma hos maken och äta hans hemlagade paj och klia Huliganen bakom örat sitter på ett tåg som rusar fram genom mörkret någonstans strax söder om Alvesta.

Jag hoppas innerligt att det fortsätter att rusa fram. Åtminstone till Lund.