... skulle det här inlägget vara fyllt av fina bilder på snöig huligan. Så blev det inte. Vi var ute och skuttade och plöjde och sprang och rullade oss. Dock utan kamera i släptåg, så glömsk kan man vara. Sen gick vi hem i trädgården och jag tvingade maken att överge skidskyttet och komma ut med kameran. Då sätter sig Huliganen prompt ner och ser ut som en åsna. Sen far han runt som en myrslok så alla bilderna blir suddiga, sen vägrar han vara med på bild.
- Kom igen! försöker jag då, nog vill du väl se tjusig ut i bloggen?
Huliganen låter förstå att han skiter i bloggen. Nu vill han gå in och så är det inte mer med det. Alltså blir det bara lite spridda vinterbilder.
Men här vilar inga ledsamheter för det, snart blir det hjortgryta och rödtjut, och sen blir det nybakta kanelbullar och te. Livet kunde vara värre.
Jaha, bara att skylla sig själv då med andra ord tyckte Huliganen. Ville du haft bilder på honom skulle du inte glömt kameran in the first place *fniss* Men, efter hjortgrytan och rödtjutet kunde du väl fotat honom? Rödtjut har en viss uppmjukande effekt menar en stor kännare av just detsamma. Eller han faller ihopa i en hög, det händer ju för all del det också =O)
SvaraRaderaAnki> det svåra efter lite rödtjut är att det är så svårt att ta sig ner till ankelhöjd - där Huligrisen befinner sig - för att fotografera hunden...
SvaraRaderaAnki; äsch det tänkte jag ju inte på! Men som Anna-Karin så klokt påpekar så är det långt ner för att komma i Huliganperspektiv och det kan ju vara aningens jobbigt när man tutat i sig ett glas eller två.
SvaraRadera