Igår, till exempel, blev jag oerhört förvånad.
Så här var det; när jag äntligen fått maken att köpa en ny läsefåtölj så tänkte jag ju, rask och effektiv som jag är, köra den gamla fåtöljen till Emmaus insamling.
- Ånej, sa maken då, vi säljer den!
Jag stirrade misstroget på maken. Sälja? Jo för all del, så långt var jag med, men vem, vem frågar jag, skulle vilja köpa denna antika och fula vanskapta skapelse. -Åhå, sa maken då, det finns säkert en marknad. Sagt och gjort, en annons (till ett mycket blygsamt pris får jag säga) lades in på Blocket. So far så good. I annonsen stod makens mobilnr. Sagda make, som ibland fungerar på att mycket märkligt sätt, lyckades då omedelbart låsa sin mobil och inte hitta sin puk-kod. Att få en sådan kod tog en tre-fyra dagar, och det kan ju hända att massor av människor ringde under de dagarna, det vill jag låta vara osagt. (Fast jag känner mig högst skeptisk, det får jag erkänna).
Nåväl, telefonen återuppväcktes från de döda, men fortsatte liksom att vara död, i alla fall i presumtiva-fåtöljköparhänseende.
Kvar i vardagsrummet stod den förhatliga fåtöljen. Och jag som är en snäll fru sa inte "vadvardetjagsa?" I alla fall inte mer en en tre, högst fyra, gånger.
- OK, sa maken då, jag kör väl iväg den så fort jag hinner. Fast hann gjorde han inte så fåtöljen, den stod där den stod. Men så igår kväll ringde det! Och det var en som ville ha fåtöljen!
DUNS!! sa det när min haka ramlade i golvet.
- Lät han som om han hade nätbrynja och ville häcka i den och titta på Tipsextra? frågade jag sedan, när hakan var på plats igen. Jag kunde nämligen inte tänka mig vem som skulle vilja ha den annars? Maken hävdade dock att det lät som en trevlig ung man, som inte hade nätbrynja. Jag var skeptisk, men förhöll mig avvaktande. En halvtimme senare knackade det på dörren och in klev ett ungt par. Den unge mannen sjönk ner i fåtöljen och utropade belåtet "skön!!". Sen halade han upp de äskade hundralapparna och kånkade iväg med fåtöljen, ja efter att han haft lite dragkamp med Huliganen så klart.
Jag tittade medlidsamt på den unga kvinnan och tänkte bekymrat att skulle nu hon få lida av åsynen av eländet? Nu när jag äntligen lyckats bli av med den? Hon visade sig dock vara en praktiskt och pragmatisk kvinna för hon viskade till mig: "vi har katt så det är inte lönt att köpa en ny och fin fåtölj".
Låt oss hoppas att katten har vassa klor och ett arbetsamt sinnelag.
Hahaha! Jaaaa, låt oss hoppas på det!
SvaraRaderaKattar brukar älska att vässa klorna mot skinn, så Makens fåtölj kommer att bli mycket älskad.
SvaraRaderaVilka historia! Och från verkliga verkligheten dessutom!! :)
SvaraRaderaJea; och nu har det ju redan gått några dagar, så kanske den är ett minne blott?
SvaraRaderaAnna-Karin; man kan ju hoppas på en het, men kortlivad kärlek då?
Larsson; jamen precis! Eller IRL som vi moderna cybermänniskor säger med viktig min.
Men nu förstår jag absolut inget alls! Fåtöljen har vandrat vidare och då är det väl bra om den håller och blir avhållen och behållen. För det är väl inte så att du börjat se på fåtöljen med nya ögon och rent av ångrat dig. Pengar kan verkligen få en att se saker ur andra synvinklar, du vet.
SvaraRaderaBitte, ja nu har du verkligen missförstått! Fåtöljen är inte det minsta saknad och visst är det bra om den blev till belåtenhet. Min tveksamhet och önskan om en snabb död beror på att jag inte vill utsätta en medsyster för att behöva leva med belätet framför sina ögon en längre tid.
SvaraRadera