Kärlekens makt

Vi traskade ut i den råa onsdagsmorgonen, Huliganen och jag. "Traskade" är rätt benämning, inget skutt, inget tjohejsan, inget sprätt i stegen alls. Jo för Rimadylkuren är över och nu är Huliganen trött igen. Igår pratade jag med veterinären som skickar ett nytt recept, det behövs nog mer medusiner i den lille vätten för att sprättet ska åter infinna sig.

Vi traskade på. Snusade lite likgiltigt. Pinkade förstrött.

Men då! Vem kommer längre bort på gatan om inte lilla norska buhunden Liza?! Och då ska man förstå att det finns tjejer och det finns tjejer - också finns det Liza som är en hot babe! Hottare än så blir man inte i Huliganens ögon, löp eller ej, hormonerna står som en fontän kring dem båda. Jo för i Lizas ögon är Huliganen måhända lite kort i rocken, men en hunk av megaformat.

Huliganen kände doften av Liza, såg henne gjorde han inte, för de befann sig på var sin sida om en med västgötamått mätt gigantisk snövall.

- Amore! tänkte Huliganen, som raskt förvandlades till en latin lover. Han tvinnade sina mustascher och tog ett elegant skutt över vallen. Ännu elegantare hade det blivit om han inte missbedömt höjden och sin egen förmåga och alltså liksom fastnade lite längst upp och sedan tumlade ner inför den åtråddas tassar. Hon viftade uppmuntrande på sin gräddfärgade svanskringla.

Därvid vidtog skutteliskutt, springelispring och ett ivrigt nosande på varandra. Inga gräddfärgade små vättar i sikte dock, eftersom det liksom inte var den tiden.

När det skuttats färdigt tyckte Lizas husse och Huliganens matte att det var dags att traska vidare åt var sitt håll. Ja det vill säga, jag upptäckte efter en stund att den trolöse hunden raskt beslutit sig för att överge familjen och flytta ihop med sitt hjärtas dam, men efter viss övertalning vandrade även han den rätta vägen = min väg.

I steget fanns det åter spänst och stuns och sprätt. I ögat syntes åter gnistan.

Kärlek. Bättre än Rimadyl.