Den stora bataljen!

Igår hade vi årets traditionella golffamiljefejd. OK, det var första gången, så kanske det är att ta i att kalla det en tradition, men alla traditioner börjar väl någonstans?

Från själva bataljen har jag inga bilder, men låt mig bara påtala att kampen böljade hård över fairways och greener. Hopp tändes! Hopp släcktes! Svordomar osade. Jubelrop klingade. Det var syrran och maken och systerdotter och svärson och sonen och jag som kämpade.

Vinsten var en buckla som systerdotter med make inhandlat på loppis. De, som hade sett tingesten i verkliga livet (IRL för den datoriserade generationen), verkade något tveksamma till att försöka vinna pokalen och ge den ett hem även om de kämpade på bra. Vi andra, som inte sett skapelsen och levde i lycklig okunnighet, stred som gladiatorer utan att hämmas av synvillor. Maken och jag tyckte oss ha en komfortabel ledning, men blev snöpligen omsprungna av lag Syrra&Son som på de sista hålen tog in och gick om.

Sen samlades vi hemma hos oss för lite mat och prat och firande i största allmänhet.













 Vi stod där i kvällsolen och njöt av livet och väntade på bubblet. Då kom maken... "Min gud, han har blivit galen! Han ska säkert hota till sig pokalen!" tänkte jag. Men sen kunde vi andas ut, som tur var.









 Tja, sen åt vi och pratade och drack och hade det väldigt trevligt. Alla fick pris också, och det är ju faktist de bästa tävlingarna tycker jag! Den fina pokalen får vänta tills nästa år... men då ska den flytta in i huliganhemmet har jag tänkt!