Hur man får tyst på en granne

Igår blev vi bjudna på kvällsmat av Ellenfamiljen. Väldigt trevligt! Inte blev det mindre trevligt av att vädret spottade upp sig så att vi kunde sitta ute i trädgården. Vi satt där och njöt av lantlivets frid och den ljumma kvällsvärmen.

Då började det låta inne hos grannen. Det lät av trummor och pling-å-plong och tro mig på mitt ord, det var inte trummor och pling-å-plong av njutbaraste slag.

Ellenmamman, som är en snabbtänkt och redig person, insåg att något måste göras!

- Här måste anläggas moteld! sa hon och ilade med raska steg in i huset och hämtade en gammal sångbok från min barndomstid, nämligen den  oranga "Nu ska vi sjunga".



 - Sjung! sa hon uppmanande till mig och placerade boken i mina nävar och Ellen i mitt knä. Och jag, som är en timid och blyg person, vågade ju inget annat. Jag sjöng om Kungens lilla piga och Ekorrn som satt i granen och Jag heter Annika jag tralalala och det ena med det andra.

Efterhand blev jag riktigt uppvärmd och i gasen och klämde i för kung och fosterland. Då blev det tyst hos grannen och jag hörde hur de gick in i huset och stängde dörren. Ellenmamman log triumferande.

Och Ellen somnade av pur utmattning - förmodligen för att slippa ifrån mer ylande.