Första semesterdagen

Det är ju onekligen inte kattskit direkt. I synnerhet inte när man inledde i stor stil med att umgås med Ellenfamiljen igår. Väldigt bra, det tyckte vi allihop. I synnerhet Huliganen, som med stor list och förutseende placerade sig under Ellens stol och därmed fick åtnjuta såväl brödbitar som musslor som ankbröst. Visst är han begåvad den hunden? Och på tal om begåvad så måste jag ju säga att Ellen, det är en såväl söt som begåvad unge! hur många 1,5-åringar känner igen bokstäver? Tänkte säga att hon måste ju brås på mig... men sen kom jag på att jag har ju inte varit inblandad i tillblivelseprocessen, så det måste vara någon slags överföring genom osmos eller nåt?

Fast ibland undrar jag ju hur begåvad jag är? Tog jag några bilder på Ellen, kanske? Nä, uppenbarligen var jag för upptagen med att ljuda "kåååå" och "sssss" och "aaaa". Och kanske dricka lite vin?

Förresten, stryk "lite". Man vill ju inte ljuga så här i sin egen blogg.

Idag har jag dock plockat fram kameran, jo för jag fick nämligen luktärter av Ellenmamman igår. Luktärter, det är en favorit. Dock klarar jag själv inte av att odla dem, för de kinkiga rackarna vägrar att gro trots att jag pysslar om dem enligt konstens alla regler. Därför brukar jag få plantor av Ellenmamman som uppenbarligen har mer kläm på luktärteriet. Och igår fick jag årets första bukett! Visst är de väldigt söta?




Men allt är inte frid och fröjd i det huliganska paradiset! Det har smugit sig in en orm! Eller kanske inte direkt en orm... det beror ju på hur man ser det, men ett smolk i bägaren då? En käpp i hjulet?

Det är så här, jag har stuckit emellan med lite stickning som omväxling till virkningen. Virkning är ju bra på så sätt att man kan liksom inte tappa maskor. Det kan man med stickning... Nu håller jag på med en liten koftbolero. Man gnetar med mönster och maskor och räknar och har sig. Man tappar en maska och får dra upp hela bakstycket som nästan var klart. Sen stickar man om. Blir klar. Sätter maskorna på en nål, eftersom kanten ska stickas senare. Nöjd är man! Man tvingar maken att beundra, och han säger vederbörligen "fint!", kanske något förstrött men i alla fall.

Men så igår kväll när jag skulle flytta på handarbetet så ser jag att hjälpnålen knäppt upp sig! Att maskorna runnit i en glad liten jenka. Då sa jag inte "hoppsan!" direkt. Det ska erkännas att en eller annan svordom halkade över läpparna.

Typ: - "det var väl själve #"%&!!!" och "jamen föri&&//(#€"!!"

Maken ryckte raskt ut och ville trösta med en kram, och det var ju snällt men det hjälpte inte riktigt. Fast jag ryckte i mitt sunda förnuft. Jag känner mig själv. Min första instinkt är att slita upp alltihop, slänga det på golvet, hoppa jämfota på kvarlevorna och svära så det osar. Men sen tänkte jag till. Det kanske går att rädda. Om man tar det lugnt och metodiskt (inte direkt min melodi, men värt ett försök). Så jag gick och la mig och sov på saken. Och när jag lugnat mig lite till så ska jag inleda Operation Stickakuten.

Så får vi se. Men luktärterna doftar ljuvligt!