Dissad

Jag är van vid att den lille Huliganen älskar mig. OK, han kanske inte direkt dyrkar marken jag går på, han kanske inte alltid är av åsikten att min vilja är hans lag (rätt ofta är det nog så om vi ska vara ärliga), men han gillar mig. Han tycker jag är en schysst matte. En ganska kul matte. En som ofta är beredd att avstå både från det ena och det andra för en uppfriskande dragkamp. En som kliar honom stilla på magen när han är trött.

Kort sagt, han brukar alltid komma stormandes när vi varit åtskilda, om så bara för en timme, men en leksak i högsta hugg och med solsken (och möjligen eventuellt ostbit) i blick.

I torsdags eftermiddag lämnade jag honom i hemmet med jag for iväg till stationen för att hämta kemistiska dottern som lämnat sin regniga skotska tillvaro för några dagar i hemmets lugna vrå. När vi kom hem öppnade vi dörren (en nödvändighet för att kunna träda in i huset, nämligen), och totalt lyckotumult utbröt. Det yrde av väskor, hundar, bollar-i-snöre, döttrar, jackor och skor i luften. Det var dragkamp och klappningar och drag-i-håret och studs-å-skäll-å-rusa-runt på hög nivå.

Vid sidan av stod jag. Ensam. Bortglömd.

- Hej på dej du, Huliganen! sa jag på prov efter en stund. Huliganen hejdade sig momentant, registrerade att något (någon?) sagt något, och fortsatte sedan raskt med det han höll på med, nämligen att ta igen ett halvårs umgänge med lillmatte på kortast möjliga tid.

Och så har det fortsatt. Jo, visst, han noterar att matte är här och följer godvilligt med på promenad. Han följer med ut i trädgården och pysslar på morgonen, eftersom lillmatte ändå ligger och trynar och drömmer kemistiska drömmar - men så fort hon är i närheten är han där. Just nu duschar dottern. Utanför dörren ligger Huliganen och väntar.

Så jo, lite dissad är man nog.

Sen tänker man: - hur ska det bli sen i dag, då? Jo för då kommer ju sonen också hem! Och inte nog med det, han har för första gången flickvännen med sig, så då  blir man väl reducerad till en komplett staffagefigur i bakgrunden. En som liksom smälter in i tapeten och bara är där, utan att bli tagen någon som helt notis om av en liten kortbent vätte.

På tal om flickvänsbesöket så vet jag ju att hon läser här ibland (hej!!) så hon är ju liksom förvarnad om vilket skrot och korn hunden är gjord av. Jag ville ändå liksom förmana honom lite.

- Tänk nu på att vara välkomnande! sa jag. - Rusa inte fram och gasta "å vem f-n är du då?!". Hoppa inte. Skäll inte. Traska väluppfostrat fram, vifta på svansstumpen och säg "så roligt att se dig".

Jag märkte att jag talade för döva öron. Huliganen sa inte ens "ääähhh... vaa?" utan fortsätter bara att stirra stint på den dörr varifrån lillmatte ska komma ut.

Nåja, hon är förvarnad! Och när alla åkt hem så kanske man kan klättra på viktighetsskalan igen?