Häromdagen var Huliganen och jag och hälsade på fadern. Efter uträttat värv traskade vi hem genom staden och när vi passerade stationen i god ordning blev vi beropade av en man.
- öööhhh, vad är det för hund? undrade den unge mannen som var proppfull av svällande muskler och tatueringar, men försedd med väldigt lite hår.
- en västgötaspets! svarade jag stolt och tittade kärleksfullt på Huliganen.
- Får man klappa? undrade den unge mannen vidare. Jag gav det äskade medgivandet och hoppades inom mig att Huliganen inte skulle ha alltför mycket synpunkter. Klappandet utföll dock till belåtenhet.
- Jag älskar djur! utropade den unge mannen sedan och då log jag uppmuntrande mot honom och höll med om att djur, det är verkligen kryddan på moset, pricken över i:et och allt det där.
- Jag skulle mycket hellre slå ihjäl en människa än en hund, fortsatte den unge mannen.
Jag drog mig försiktigtvis och förstulet åt sidan. Bara omutifallatt, alltså.
- Det är mycket lättare att hata människor än hundar, fastslog den unge mannen.
Och där någonstans kände jag att det var dags att säga tack och adjö och vandra vidare på vår väg. Medan det fortfarande var "vi" och i pluralis alltså.
Tur att huliganen inte har några problem att göra köttfärs av skalliga killar för att försvara matte.
SvaraRadera"Använde" Raja i dag för att visa att vi hade någon som kunde försvara matte och lillmatte mot potentiella rövare. Det lyckades!!!
SvaraRaderaI ärlighetens namn så var jag rätt skraj en stund, men en gapig, ullig, knähög hund som får vara lös ger respekt!!!
TACK Och LOV!!!
Kram
Fabraholic; i alla fall skulle han låta så att eventuella bovar nog skulle finna för gott att dra sin kos!
SvaraRaderaMaja; precis, gapiga hundar kan verkligen vara bra att ha!