Om skogens gula guld. Och en viss frustration

Maken och jag har varit runt i skogarna lite då och då för att hitta svamp. Man hör och läser om folk som plockar tonvis med svamp. De kan inte bo på Lundaslätten kan jag ju säga, här är det så ont om skog så i de dungar som finns örler det av svampplockare både bittida och sent. Hur ska man då hinna sno åt sig några kantareller, jag bara frågar?

Men idag stod lyckan oss bi! Efter jobbet drog team Huliganen ut i skogen i det strilande regnet, och för en gång skull kom vi hem med fler kantareller än myggbett! En storartad triumf kan man säga.

Så idag lider jag alls inte av någon svampfrustration, tvärtom har vi rensat och plockat och brynt och haft oss. Med "haft oss" syfter jag då på kantarelltoast så klart!

Nej, frustrationen i rubriken kommer sig av att jag just nu inte hinner blogga så som jag vill. Och jag som har så många rafflande och andlöst spännande inlägg att skriva!

Jag antar ju att en andlöst väntande omvärld biter på naglarna för att få läsa om Roadtrip del 2, den gastkramande berättelsen om när maken och jag körde Rikstvåan norrut? Jojomensan.

Eller få en superintressant redogörelser över makens arkeologiska äventyr i Uppåkraleran, komplett med vilda djur, ädla metaller och ...äääähhhh... spännande lera?

Eller  få läsa om vårt sprillans nya vrålåk?

Håll ut! Det kommer snart!