Nyanskaffningar

Gräsklipparen drog sina sista andetag. Bildligt talat alltså, för i verkligheten andas faktiskt inte gräsklippare. Man kanske ska säga att den amputerade sig själv, utan hopp om bättring via transplantation? Hantaget rostade ohjälpligt sönder och gick av - väldigt osolidariskt och den var ju ändå bara drygt 20 år gammal?!

Det var alltså läge för att köpa en ny. Ja om man inte vill ha en vajande gräsäng eller alternativt slå gräsmattan med lie. Det ville vi inte. Jag övervägade att låta Huliganen extraknäcka som får eftersom han ändå käkar ett eller annat grässtrå, men den osamarbetsvillige hunden la in sitt veto mot denna lysande idé.

Alltså gjorde maken en marknadsundersökning. Och alltså köpte vi oss, efter att ha lyssnat på en vältalig försäljare, en juleröd maskin av märket Klippo, en praktklippare, en gräsklipparnas konung. Allt enligt såväl försäljare som makens marknadsundersökning.

Igår anlände underverket i all sin röda glans! När jag kom  hem från jobbet hade maken ränt runt med klipparen, lycklig som ett barn på julafton. Sen underhöll han mig en lång stund med att berätta hur tyst den var! Hur bra den klippte! Hur väl den "munchade" det avklippta gräset. Ja såvitt jag förstod hade jag nästan brädats ur min förstaplats på makens favoritlista av sagda maskin.

Gräset var dock välklippt och jag utdelade välvilligt beröm till såväl gräsklipparen av mänsklig art som den maskinella varianten.

Sen slog vi oss ner på altanen och maken plockade fram alla papper som följt med Klippon. Han plockade fram bruksanvisningen och bleknade lite. Sen läste han högt för mig "innan du klipper första gången, se till att du läst bruksanvisningen och förstått den". (Kursiveringen är min). Oj!! Här hade maken ränt runt alldeles obeläst och klippt på som om det vore en självklar sak, helt utan instruktioner, vare sig förstådda eller oförstådda.

Maken tittade sig förstulet omkring, men ingen hade nog sett fadäsen. Sen ägnade vi oss åt annat och så småningom randades kvällen. När jag skulle gå på kvällsrundan med Huliganen fann jag maken vid altandörren, drömskt tittande ut på gräsmattan.

- Jag längtar efter att få klippa gräset igen! utbrast han, och tittade strängt på gräset för att få det att växa lite snabbare.

Själv undrade jag lite tyst för mig själv om han blivit spritt språngande galen, men traskade ut i sommarkvällen med hunden.

Imorse frågade jag maken om han förstått bruksanvisningen, även om han nu gjort det i fel ordning, klippt först och läst sen? Och jo, det hade han, sa han. Det var ju för väl.

Jag förutser att vi de närmaste veckorna, i alla fall innan den första förtjusningen lagt sig, kommer att ha kvarterets mest välklippta gräsmatta...