Vrålåket

Jag kände ett behov av att börja ett nytt och sundare liv. Igen. Det har väl hänt ett ... tja... antal gånger förut. Den här gången tänkte jag dock bli om inte en bättre, så i alla fall en starkare människa. För att uppnå detta mål insåg jag att det var inte så smart att köra den lille röde bilen till jobbet.

Å andra sidan, ränna fram och tillbaks morgon, lunch och kväll med en kortbent hund med artros skulle också ta lite för lång tid.

Jag lade pannan i djupa veck. Jag tänkte. Och tänkte. Och voila! Så kom jag på lösningen!

Titta där, vad är det för ett energiskt och spänstigt ekipage som kommer runt kröken? Va? Kan det vara... ja det kan det!

Titta, jag har blivit någon slags rikshaförare! Med en liten, men ack så viktig passagerare.

Vad tyckte nu Huliganen om detta nya påfund undrar man. Han såg lite fundersam ut...




Och vad tyckte jag? Vi invigde kärran i torsdags morse. Då ska man veta att jag har 3 km till jobbet, uppförsbacke hela vägen. Jag ångade på. Pustade. Flåsade. I kärran satt en Huligan och tjoade. Dessutom regnade det, ja det var ju inte så konstigt, Lund lär ha haft Sveriges flesta regntimmar under juli, och jag tror detta fortsätter i augusti. Vi kom alltså så småningom fram, jag var genomblöt av lika delar svett och regn medan hunden var torr i pälsen och inte det minsta andfådd. Möjligen något hes i stämbanden.

Han verkar dock finna sig i mattes nya påfund med jämnmod, och håller till och med truten långa stunder numera.

Vi hade lite otur med vår kärra, den släppte i sömmarna visade det sig, så idag har vi varit nere hos Trollkärran och bytt. Inga problem! Väldigt vänligt och proffsigt bemötande, så nu hoppas vi att det bara var ett måndagsexemplar vi hade fått först och att vi kan fortsätta vår cykelkarriär.

För visst ser han nöjd ut, Huliganen?



 Tour de France, here we come! (Fast vi ska bara klara Kaprifoliebacken först kanske, innan vi ångar ut i Pyrenéerna...)