Roadtrip del 2 (av hur många undrar man ängsligt?)

Jo som sagt, maken har ju fått ett nytt intresse. Att åka söderut på Rikstvåan var kanske inte en otvetydig succé, men inte är maken den som låter sig nedslås! Ånej, han mutade raskt lilla hustrun med löften om mer glass och när vi skulle iväg och hälsa på såväl sonen som hans flickvän som svärmor (tre flugor i samma smäll, nog smäller det högt på effektivitetsskalan?) så styrde vi inte kosan ut mot E6:an som i vanliga fall utan vi puttrade ut i den skånska landsbygden. Och nu körde vi norrut, alltså det var ju en helt annan sak!

När man puttrar ut i sagda landsbygd upptäcker man nya miljöer, ja man känner sig som om man banade mark i okänt land. En tjugohundratalets Sven Hedin, typ. Minus kamelerna.

Rätt vad det är hamnar man i Tågarp. Hålan som gud glömde. Ett rikt och puttrande socialt liv kunde anas. Fast det lokala näringslivet såg inte så livaktigt ut.









 Oförtrutet susade vi vidare. Jag körde och maken läste de egenhändigt hopknåpade kartorna. Allt gick bra, ja utom då när maken glömde sig och läste lite fel, men vad är väl en liten omväg när man ändå är ute och glider fram på nöjesfärd?

Vi passerade faktiskt det ändlöst spännande vägkors där gamla rikstrean (eller var det -fyran?) korsade gamla rikstvåan! Håren reste sig på armarna. Tyvärr finns detta inte på bild, då jag inte tyckte det var en smart idé att stanna mitt i korset för att lufta sin kamera.

Rätt vad det var kom vi till Mörarp. Ojojoj, säger jag bara. Nu ska ni få se på Mörarp, minsann. Wowfaktorn är hög. Minst sagt.






 Tja, sedan hamnade vi ju i Ängelholm och där gör man Ängelholmsglass.
- Nu stannar vi! utropade jag diktatoriskt. Vi behövde tanka både glass och kultur.









 Tja och sen körde vi över Hallandsåsen och hamnade i Västra Karup. Normalt sett tar det en dryg timme mellan Lund och Halmstad. Nu hade vi varit ute i två och en halv timme och hade en bra bit kvar, så vi övergav (för tillfället) Rikstvåan och transporterade oss på den förkättrade och gräsligt moderna motorvägen.

Så småningom ångade vi in i Halmstad, där sken solen minsann! En kär, men sällsynt gäst. Och titta, här gick minsann Rikstvåan också. I alla fall i fornstora dar, typ när maken var barn. Numera tror jag folk hade sett förvånade ut om man fräst igenom Norreport och hävdat att man skulle fram där. Nu visar vi frikostigt Norreport från såväl öster som väster.









 Sen kände jag plötsligt att nu var jag mätt och övermätt på att Rikstvåan, att såväl fotografera som befinna mig på.

- Jag gör revolt! sa jag upproriskt och tog helt plötsligt bilder på helt andra saker, vilket maken tyckte var konstigt, men fann för gott att hålla god min i elakt spel.









Tja det var väl det, det. Fortsättning följer... befarar vi.