Åska

Huliganen är en modig hund. Men även modiga hundar kan ha saker som man är lite orolig för och som måste skällas på - samt saker som liksom passerat "jag-skäller-ut-dig-din-j-vel"-stadiet och som man bara är genuint riktigt, riktigt rädd för. Som raketer och smällare. Och åska, som tidigare skrivits om.

Ju äldre han blir, ju räddare blir han. Nu är vi ju verkligen inne i åskvädernas tid och det är inte alltför länge sedan som jag hade ett veklagande inlägg om detta med att ingen får sova när åskan dundrar på nätterna. Detta inlägg lästes av vår vän briardens och kokosbollens matte som raskt ryckte ut till undsättning. Originalbeardisen hade nämligen lidit av samma åkomma och fått medikamenter utskrivna av en veterinär, och av dessa piller delade nu briardens och kokosbollens matte (låt os kalla henne för b-o-k-m för enkelheten skull) generöst med sig av. B-o-k-m (blev detta verkligen enklare??), gav också noggranna instruktioner.

Nåväl, igår kväll när maken och jag satt och njöt av lördagskvällens lugn och ro, för att inte tala om kantarelltoast, citrus och kanelkryddad lammstek med en god Barolo till så insåg jag att något var på gång. Den osvikliga åskbarometern pekade på åska. Dvs svansen var slickad mellan benen och inte ens lammsteken förmådde pigga upp honom till ett ihärdigt tiggande. Förvisso märktes ingen åska, men jag insåg att det bara var en tidsfråga.

Sålunda petade jag i Huliganen några lugnande piller och vi slog oss ner framför tv:n för att avnjuta Trimfens Ögonblick, en film som enligt maken inte kan avnjutas tillräckligt många gånger. Så handlar den ju också om Paris-OS 1924, både gammal och OS på en och samma gång, bättre blir det ju inte!

I alla fall, rätt vad det var så blixtrade det till och dundret kom inte långt därefter. Bredvid makens soffa snarkade Huliganen obekymrat vidare. Succe!

Sen var jag visserligen oförsiktig nog att ta en kvällspromenad medan åskan lät på avstånd och det var väl inte jättesmart, men heller inte katastrofalt.

Vi gick hem (drog i kopplet kan man också kalla det) och skuttade i säng. Hunden övervägde om han skulle ta ett panikkrafs i mattan, men övergav tanken och slumrade fridfullt in i sin binge, alltmedan hans matte snarkade lika fridfullt i sin.

Klockan tre på natten drog åskan in igen för fulla muggar över huliganhemmet och jag väcktes abrupt av en hund som försökte gräva sig ner genom sovrumsmattan, förmodligen till Nya Zeeland eller så. Krafs, krafs, flåsa, flåsa lät det. Jag traskade upp i mörkret och började rulla ihop sovrumsmattan. Den är av lång och smal modell och jag rullade och rullade, och framför mig hade jag Huliganen som backade och krafsade och backade och krafsade. Till slut stod han uppe på rullen och krafsade frenetiskt. Jag trevade mig fram i mörkret, grabbade tag i hunden och stoppade ner honom i hans säng igen och klappade lite på honom.

Och se på sjutton! Eller kanske inte direkt "se", det var ju beckmörkt, men ta det lite bildligt - hunden suckade till, rullade över på sidan och somnade och sov sig sedan igenom dunder och brak och hällregn.

Visst var det en succéartad avslutning på en lördag som inleddes med att plocka tomater och vaxbönor och sedan en långpromenad runt Flyinge med ovannämnda b-o-k-m, komplett med såväl briard som kokosbollshund?

Det är skönt med kemi - och med goda vänner!