Vad hände med västgötaspetsen?

För att inte tala om trädgården - fast den ligger väl och trynar i någon form av törnrosasömn antar jag. I alla fall verkar bloggen ha utvecklats åt någon form av sömnblogg?

För jag sitter fortfarande här och är lite trött.

Av olika anledningar har det sovits väldigt lite de senaste dagarna i det hem som vi delar med Huliganen. Det har bloggats ännu mindre. Igårkväll lyckades jag dock somna före maken, den make som pga svårartad snuva nu har, likt en arkeologisk Mr. Hyde, har uppvisat sin hittills dolda sida, nämligen Herr Timmerstock himself. Milda Matilda vad det dånas i sovrummet!

Men igår, som sagt, somnade jag först.

- Hurra! tänkte jag. Rättare sagt, jag hade tänkt det om jag vore vaken, men nu var jag ju inte det, utan jag sov beslutsamt vidare så jag tänkte nog inte så mycket. Jag sov och jag sov och jag sov, det var jag och John Blund och Snorkmumriken gjorde sig icke påmind.

Det gjorde dock Huliganen. 04.08 (pip!)väcktes jag av en hund som med benen i kors sa att 'okej, du kan sova vidare men då svarar jag inte för konsekvenserna'. Jag misstänkte att konsekvenserna vore av oönskat slag så jag vacklade väl upp och släppte ut hunden i den kalla vinternatten. Sömnigt plirade jag mot stjärnorna och tänkte att 'där hänger väl ni och lyser och här står jag och fryser'.

- oj det rimmar! tänkte jag belåtet vidare och funderade på om det bor en liten poet inom mig? Rätt vad det är kanske hexametern bara liksom sprutar ur mig, det blir sonetter och haikus och jamber och trokér och blankvers och det ena med det andra.

- Kanske jag kan rimma mer? undrade jag sedan vidare för mig själv, tog gud i hågen, blundade och kvad:

När maken snarkar
man vet åt vilket håll det barkar.
Under ögat hänger påsen tung
och man vill alls inte sjung.                (a)

Så mycken kreativ möda gör en lite trött, så vi ramlade i säng igen. I det sovrum som bebos av huvudpersonen i ovanstående litterära utgjutelse.

Så nej, det har inte sovits mer. Ikväll planerar jag att landa på kudden direkt efter kvällsrundan. Att strypa maken känns nämligen alldeles för drastiskt.

Dessutom hade jag saknat honomm.

Och här sitter jag

...och är lite trött.

Det trötta kommer sig, åtminstone delvis, av maken. Maken är normalt sett en rekorderlig make. En sån make som inte snarkar, till exempel. Och om han snarkar så brukar jag inte märka det eftersom han är nattmänniska och jag morgonmänniska, sålunda går vi ofta lite omlott på sovandet.

Häromnatten snarkade han dock. Då lutade jag mig över honom och flöjtade melodiskt "du ssssnarrrrrkarrrrr!!!" i örat på honom. Maken ryckte till, vaknade upp, rullade runt och somnade om. Saligen tyst.

På morgonen föreslog han dock att jag i stället för att prata med honom bara kunde knuffa till, så kunde han liksom rulla runt i sömnen utan att behöva vakna upp.

- Ållrejt! sa jag, som är en medgörlig fru.

Maken håller på att bli rätt rejält förkyld. Och  man vet ju hur det är, förkylda makar är ofta synonymt med snarkande makar. Sålunda tillbringade jag timmarna mellan kl 03.00 och 05.00 med att putta på maken. Ihärdigt. Så om maken nu är full av blåmärken så är det inte mitt fel, jag har enbart exekverat snarkdämpande åtgärder enligt önskemål.

Men måhända kanske jag ska nöja med mig med att fota honom rakt ur sängen i natt om han envisas med att dra timmerstockar? Är det månne bättre med ett rejält blåmärke, än många små? Vad tror ni?

Student?

Emellanåt åker jag tåg. Och emellanåt (ganska ofta om man ska vara ärlig) är tågen försenade och då får man tillgodohavande hos SJ. Nu hade jag rätt så mycket sådana tillgodohavande samtidigt som det kändes som om vi behövde lite luftombyte från både det ena och det andra. Makens ben till exempel.

- Vi fara till Sahara! utropade maken.

Eller, det gjorde han väl inte, där ljög jag så det visslade om det! Så vi for inte alls till Sahara, nix vi for till Stockholm. För dit åker vi när vi vill fly undan vardagens förtretligheter och insupa lite kultur (och vin....) ett tag.

Men nu var det ju det där med benet... så maken, som är en finurlig make, mailade till såväl Waldemarsudde som Nationalmuseum för att höra om de har såna där bärbara pallar man kan låna om man behöver vila typ ett ben. Eller möjligen två.

Jodå, visst finns det sådana, fick vi till svar. Sen fortsatte de "och det går alldeles utmärkt att ta med sin egen rollator också". Det tyckte maken var en onödig upplysning, så då fnös han lite. När han fnyst färdigt åkte vi iväg.

Först åkte vi till Waldemarsudde, som är ett av våra favoritställen.  Där hade de två utställningar, Carl Fredrik Hill och Erik Olson. Jättefina utställningar både två, även om jag möjligen kunde tycka att Hills förtjusning i schizofrena tecknade tigrar med erotiska undertoner var något större än min. Men han hann ju måla så mycket annat så en eller annan överflödig tiger var väl inte så mycket att gnälla över.

Erik Olson målade inte så många tigrar såvitt jag påminner mig, men han var som en vitamininjektion hela han. Som sagt, jag gillar färg! Och det gjorde Erik också, så det var lite själarnas samklang där kan jag tycka. Om man bortser från petitessen att jag inte kan måla, dådå.

På söndagen traskade vi bort till Nationalmuseum för att titta på Peredvizjniki-utställningen. Det var vi och ungefär halva Stockholm invånarantal, för det var sista dagen. Men den var värd att köa lite för, jätteintressant utställning. Snäll fru som jag är erbjöd jag mig att betala, och begärde en vuxenbiljett och en studentbiljett. Den unge mannen måste haft ludd i öronen, för han kastade en förströdd blick på maken och slog in en vuxen- och en pensionärsbiljett. Då fnös maken igen så att en iskall vind drog genom hela Nationalmuseum och Carl Larssons Midvinterblotstavla kändes ännu mer midvinteraktigt isig.

 Sen la vi ett försvarligt antal timmar på att titta på pråmdragare vid Volga. Vägen mot Sibirien. Vinterskogar - kolla! Visst är den fantastisk?

Och sen, sen fick jag nästan som lite hjärtsnörp - åh vad jag längtar efter våren, efter trädgården, ja till och med nästan efter lite kirskål... som i Kirskål av Ivan Sjisjkin.

Men efter att ha tillbringat närmare sex timmar på Nationalmuseum så får jag nog erkänna att jag kände mig ungefär som den här grisen - litta trött, alltså. Och lite suddig i konturerna.

Därefter tog jag min student i hampan och åkte hem. Fulltankad av kultur, mat, vin och lite nya intryck. Och med en obändig längtan efter vår och trädgårdspyssel. För att inte tala om längtan efter Huliganen som fått stanna hemma och hålla syrran sällskap. Och jag tror nog han alla gånger föredrog det framför såväl Hill som grisar som kirskål, faktiskt.

Lansigootanmaanpystykorvat

Ibland funderar jag lite över existentiella saker. Typ; vad är meningen med livet? Varför har västgötaspetsarna så korta ben? Kommer jag någonsin att bli en genomklok och förtjusande person?

Ja ni hör; svåra frågor alltihop.

Men ibland så får man ju en liten insikt i alla fall. Som det där med att varför man bloggar - ja jag bloggar ju för att jag tycker det är så kul, att forma ord efter ord, att dokumentera livet med västgötaspets, rosor, make och barn. När man sen inser att det finns folk som läser det, ja då blir man glad! Glad och lite tacksam.

Sen inser man dessutom att man lär sig en himla massa saker. Till exempel vad västgötaspets heter på finska! Visste ni det, va? Annars ska jag be att få upplysa en ivrigt väntande allmänhet på det;

Lansigootanmaanpystykorvat. Jajamensan, så heter det!

Och den som upplyste mig om det här, det var Fabraholic. Och idag serverades jag via ombud, nämligen syrran, en synnerligen trevlig överraskning!

Ja egentligen var den ju inte till mig, titta bara:

Paketet var till Huliganen.

- Du har fått beundrarpost! ropade jag till Huliganen. - Från en beundrarinna!
- Självklart, svarade Huliganen som aldrig lidit av falsk blygsamhet. Att han har beundrarinnor tycker han bara är rätt och riktigt.

Men sen kunde han ju ändå inte hålla sig, utan tjoade "öppna, öppna paketet nu då!". Så då gjorde jag väl det, raskt slet jag upp det fint inslagna paketet, och vad hittade jag väl då?

Jo, en väldigt tjusig Lansigootanmaanpystykorvat var vad som dök upp! Tänk vilka fina pepparkakor vi ska baka i framtiden, Huliganen och jag! Hela kennlar med små västgötaspetsar ska vi baka.

Jag och Huliganen vill framföra ett stort TACK! Det här var en bra avslutning på en vecka som faktiskt lämnat en del övrigt att önska på mys&pys-kontot.

P.S. Om det är någon som behöver hålla igen på rotfläsket så är det nog snarare matte än Huliganen...

Torsdagsmorgonscheck

Hänger kransen på dörren? - Visst gör den det!

Kräktes hunden imorse? - Jajamensan! Dock var det väldigt litet och han är pigg som en mört så jag oroar mig inte nämnvärt över det. Det som däremot förbluffar mig väldeliga är att han valde att kräkas på golvet och inte på mattan som annars är prio 1 i sådana sammanhang. Är detta månne anledning till oro??

Är maken vaken? - Absolut. Och detta, känner jag, kräver en liten utläggning. Maken gillar att vakna lugnt och fint. Det där med att rusa upp i ottan och galoppera hunden är inte för honom. Nej han vill liksom vaggas till vakenhet genom milda röster. Eftersom jag inte kan stå till tjänst (pga upprusning och galopperande osv) så har han haft en gammal klockradio som gjort sin plikt så han vaknat till nyheter och väderlek osv. Klockradion ärvde han efter min mamma som dog 1999. Den hade sina år på nacken redan då och nu har den visat klara tecken på senilitet. Och dessutom har den fått för sig att väcka medelst skorrning och det är ju inte direkt vad maken önskade.

Sålunda uppsökte maken den lokala klockradiobutiken och hemkom i triumf med bytet; en sprillans ny klockradio som inte bara var detta, utan även kunde spela mp3-musik och dessutom vara en digital fotoram.

- Nu kan jag titta på dig! utropade maken belåtet och skulle installera skiten apparaten. Bruksanvisning fanns inte med, bruksanvisningar är uppenbarligen för amatörer. Han grejade och donade och fixade, men trots (eller kanske på grund av?) alla finesser ville den liksom inte göra det som ändå var huvudnumret, nämligen väcka maken till en intressant uppräkning av vad som tilldragit sig i världen. Den susade och brusade och dummade sig i största allmänhet.

Maken for tillbaka och bytte ut den mot en enklare modell, som inte bara hade en bruksanvisning utan, om jag inte såg fel, fyra på olika språk. Inga digitala foton dock, men som jag så klokt sa "mig kan du ju få titta på ändå, hur mycket du vill!".

Nu idag var det premiär! Och döm om vår förvåning, Huliganens och min, när det klockan 07.00 (pip) började tuta och plinga och plånga inifrån sovrummet. Förvånade kikade vi in. Där skådade vi en rufsig make som lite generat sa att han visst råkat ställa den fel. Nu däremot, nu pratar den med maken så alldeles väldigt att han liksom inte kommit ur sängen ännu. Nu ska han nog ligga där och njuta av sin klockradio ett tag till tror jag.

Ibland blir det för mycket

Nästan i alla fall. Som nu till exempel, det är en himla massa jobb. Märkligt hur allt jobb i norra Europa liksom hopas på mitt huvud? Det kunde ju blivit lite mer jämnt fördelat, tänker jag generöst. Så är det någon som är spekulant, bara hojta till så delar jag med mig. Sån är jag. Delar med mig på det mest oegennyttiga och givmilda sätt.

Å andra sidan, inte ska man klaga. Och inte är det bara jag som jobbar som en liten idog galärslav, det inser jag ju. Men ni vet hur det är, när man har fullt upp så är det oftast någon liten grej som bara blir FÖR mycket. Man känner att näe, det här GÅR bara inte.

Och idag insåg jag vad denna lilla grej är hos mig. Nämligen julkransen. Den hänger där på dörren och ser ut som att det tänker den fortsätta med. Jag tycker att julen, den är över. Slut. Finito. Adios och Auf wiedersehen till den, typ. Och nog har julgranen plockats ner. Adventsljusstaken - gone with the wind. (Julgardinerna tänker jag helt sonika inte nämna - inga pinsamma frågor om dem, tack).

Hur svårt kan det vara? a) tag en sax. b) kliv utanför dörren. c) applicera saxen och knipsa av snöret. d) förpassa kransen till soptunnan. Estimerad tidsåtgång; 27 sekunder.

Blir det gjort? Njet. Idag tänkte jag att 'nu, nu ska det ske! Kransen ryker!'. Jag klappade mig själv på huvudet, full av beundran över min dådkraft och beslutsamhet. Och måhända är jag beslutsam, men kransen hänger där den hänger.

Kanske man skulle....? Snart? Eller imorgon? Just nu har jag ju faktiskt inte riktigt lust. Just nu vill jag häcka i soffan med Huliganen och stickningen. Kanske rentav i ett anfall av total wild-and-crazyighet börja lägga upp maskor till ett par strumpor, en annan sak jag i evigheters evighet, amen, skjutit framför mig?

Ska vi sätta en femtioöring på att kransen kommer att hänga där imorgon med?

Jahaja

Lördag morgon. En strålande sådan, kan jag tillägga. Klart, lagom kallt och solen börjar titta fram. Det är då man är glad man har hund, så att man pallrar sig upp och ränner ut och får möta den där morgonen face to face och inte bara genom en fönsterruta.

Okej, det var väl lite issues att hanskas med först;

- måste jag värkeligen ha den där j-vla reflexvästen på?!? undrades det upprört från huliganhållet.

Men mattes list övergår (ibland i alla fall) Huliganens förstånd, så jag kopplade honom och applicerade först därefter västen. Briljant uträknat, om jag i all blygsamhet får säga det själv.

Nu har det promenerats. Snart blir det en kopp Chai-te. Det gör mig ganska nöjd och lycklig.

Något som också gör mg lycklig för tillfället är vita blommor. Det känns fräscht efter julens röda excesser.

Jag är medveten om att jag så sent som häromdagen babblade en massa om färg och att man inte kan få för mycket av sånt. Men måste man verkligen vara konsekvent? Jämt? Och om det nu är så att någon illasinnad individ svarar 'ja' på den frågan vill jag bara påpeka att vitt är också en färg. Vasaninudå, va?! Ha!

Som sagt, hund är bra. På mer än ett sätt. Häromkvällen träffade jag en vän i baren på Grand, vi pratade och pratade och pratade och sen var det dags att gå hem. När jag skulle hämta ut jackan i garderoben hade visst garderobiären tröttnat och gått hem, men man kunde hänvända sig till receptionen.

- Jag önskar hämta min jacka! meddelade jag vänligt.
- Så gärna så, har du kvittot? svarade portieren ämabelt.

Kvittot?! Jag rotade genom väskan. Det var kammar och speglar och plånbok ohc bajspåsar och kvitton och nycklar och tillefon och och och.... dock en sorglig brist på kvittot. Ojdå.

Jag fick erkänna att det såg dystert ut på kvittofronten.

- Kan du beskriva jackan? sa den rådige mannen då.
- Den är svart! svarade jag triumferande och hjälpsamt. Sen insåg jag att 'svart' det var liksom ungefär 92,5 procent av alla jackorna. Nu var goda råd dyra.

Aha!

- Det ligger hundgodis i högerfickan, meddelade jag ännu mer triumferande sedan.

Och efter en hundgodiskontroll som utföll till belåtenhet, utlämnades sedan jackan under ömsesidiga artigheter. Som sagt, det är bra med hund!

Kvittot? Det upphittade jag sedan på golvet dit jag väl sprätt det i min uppletarentusiasm.

Lång dags färd mot kväll

Det har varit en sån där dag; huvudvärk, massa jobb, konstaterat diskbråck (på maken).

Men sen blev det kväll. Och det blev hjortfilé, fransk potatisgratäng, kantarellsås och lite rödtjut.

Och då blev det plötsligt en ganska bra dag trots allt! Det tycker även Huliganen, som också gillar hjort.

Hipp hurra för Bamsefar..

...som är så snäll och rar! För det är just vad han är det, maken som fyller år så det spritter om det idag!

Så det har sjungits i arla morgonstund. Sjungits - och skällts. Det blandade sig i en slags disharmonisk födelsedagshyllning när vi tågade in till maken på morgonen i en liten födelsedagsprocession. Först kom jag med te, macka och tidning, sen kom Huliganen. Fast sen kunde han ju inte hålla sig på sin plats utan fnattade runt på ett helt oorganiserat sätt, så det blev ingen riktig ordning och reda med det där processionerandet. Dessutom tiggde han skamlöst ost av självaste födelsedagsgrisen och då tycker jag nog att man har lite missförstått det där med givandets glädje.

Tyvärr, måste jag med skammens rodnad på mina kinder erkänna, fanns det inget paket för maken att packa upp. Inget alls. Det har varit fullt upp i Huliganfamiljen på sistone och det där med paketinköp hade liksom inte hunnits med (nu har han ju ändå köpt sig kilovis med böcker så lite har han ju att roa sig med), och det tycker jag är oerhört förargligt. På sin födelsedag ska man självfallet få  öppna paket! Själv är jag barnsligt förtjust i paket (käre make, detta kan vara bra att ha i åminnelse längre fram när det är dags för min födelsedag och du har lyckats förtränga den skamliga bristen på paket från hustruhållet) så att det inte fanns minsta lilla paketusling var verkligen nesligt.

Redan igår kväll kved jag ångerfullt för maken att det kommer inte att bli något paket imorgon!

- Gör ingenting alls, svarade maken, som är ganska ointresserad av paket får man ändå inse. Det är inte lätt att köpa saker till en man mest bara är intresserad av saker som ingen människa vet vad det är för något.

- Men något önskar du dig väl ändå? undrade jag bedjande.

Tänka, tänka. Det började ryka lite ur hjärnvindlingarna.

- En snäll fru önskar jag mig! utropade maken sen och såg nöjd ut.

Sen såg han min svala blick och tillade raskt

- fast det har jag ju redan, så jag önskar mig en fortsatt snäll fru! ("puh!" såg man hur han tänkte, "där klarade jag mig elegant undan en farlig fallgrop").

På något vis väcker det här minnen från barndomen när föräldraskapet varenda jul önskade sig "snälla barn" trots att de visste att de hade södra sveriges envisaste unge i familjen.

Så på något vis undrar jag ändå om det inte hade varit bättre om han önskat sig en bok? Större chans att få sin önskan uppfylld, menar jag.

I vilket fall som helst, grattis käre make! I kväll vankas det födelsedagsmiddag. Kanske rentav ett glas vin och en chokladpralin efteråt?

Blimey!

Herregud, det är ju inte klokt! Vi är bara en liten, liten bit in i januari och jag har redan gjort klart ett garnrelaterat projekt. Milda matilda, var ska detta sluta? Jag medger, det är liksom inget direkt mammutprojekt, men ett litet halleluja moment var det nog ändå att se dem färdiga, yllevantarna som är ämnade till en oss närstående tämligen nybliven hundpromenör.

Men sen ville man ju hugga tänderna i något nytt. Något spännande. Något där man kunde använda det fantastiska garnet från Debbie Bliss som man fått av dottern. Baby alpacka och mulberry silke - det är så lent att man nästan går i spinn. Först tar man då härvorna...

...och sen nystar man. Nystar och nystar och funderar på vad man ska göra?

Och med vad? Fast där är ju svaret enkelt! Det är nämligen så att jag av min pappa fick Knitpros rundstickor med utbytbara spetsar i julklapp. Alltså, kan man motstå den här färgglädjen? Inte jag i alla fall, jag grep av ett akut och oemotståndligt habegär när jag såg dem första gången. De finns i enfärgat också, men när det gäller färger är jag av den fasta övertygelsen att more is more - och more is merrier. Inget avskalat återhållsamt tjafs för min del!

Jamen titta! Blir man inte lite lycksalig bara av att se dem? Dessutom är de väldigt sköna att sticka med, kan jag tala om. Och jag grips av en girig känsla! Mina - bara mina! Nu vet jag hur Huliganen känner sig i närheten av en pipande ko...

 Men vad skulle jag då sticka? På den frågan var svaret enkelt på sitt sätt. Svårt på ett annat sätt. Jag har länge närt en liten önskan om att sticka en moebiussjal. Känt att en moebiussjal liksom skulle förgylla mitt liv på ett konstnärligt sätt med en liten akademisk twist. Men det verkade så komplicerat? Så obegripligt? Men så läste jag en beskrivning som gjorde att jag kände att man kanske ändå skulle? Vara lite wild and crazy och kasta sig ut det okända, i moebius-land? När det kan stå såna saker som  att "stickningen ska se ut som att det är något som är fel", visst blir man sugen då? Visst känner man att detta kan tillföra ytterligare en dimension i ens liv?

Jag peppade mig själv under några dagar. Omväxlande gnolade jag på "vi ska klara av det, tralalalalala" och "Fame! we're gonna live forever!" för att intala mig mod. Jag växlade mellan att tänka näe, det går inte till kaxigt säga att klart det går!

Och nu är det gjort! Nu har jag lagt upp till min första moebiussjal. Så nu återstår det att se om det blir fel, eller om det blir lite halleluja moment av det här också så småningom.

Kära barn

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här på ett skonsamt sätt, så det är väl lika bra att jag liksom bara slänger det ur mig. Allt enligt principen att det är lika bra att kasta sig i på den djupa änden direkt i stället för att tassa i försiktigt, försiktigt medan det kalla vattnet stiger centimeter för centimeter och man håller in magen för allt vad man är värd. (Precis som om det skulle hjälpa mot kylan som äter sig in mot ens stackars skelett)

Nej, jag vill verkligen inte dra ut på pinan. Hur tufft det här än blir för er att läsa - för vi vet ju vem som kommer att få ta hand om eländet en vacker dag, eller hur? - så måste det ut. Det går inte att dölja. Man kan inte bara låtsas som om inget hänt och man kan inte heller förneka faktum.

25 kg böcker, det märks.

Ja, ni har gissat rätt, nu har han shoppat loss igen, maken. Andra köper böcker i lagom mängd, en-två-tre, kanske rentav fyra-fem åt gången. Böcker som ligger på läslistor, som recenseras i tidningarna, som skyltas i bokhandeln. Inte så maken. Han köper 25 kg böcker på ett bräde.

Sveriges Riksdag. En jubileumsskrift i 17 band från 1934. I halvfranska band.

Förstår ni nu varför jag älskar maken? Vem, om inte han, skulle liksom förbarma sig över ovanstående verk, ge dem ett hem, omhulda dem, älska dem och - mest otroligt av allt - läsa dem?

Maken hittade detta praktverk hos ett antikvariat på nätet och skyndade sig att maila iväg en förfrågan? Kunde det möjligen vara så att de fanns kvar? Efterfrågan måste ju vara så enorm, så risken att de var väck var stor, det förstod man ju. Antikvariatet trodde inte sina ögon. De har sedan mailbombat maken de senaste dygnen och i sin iver att sprida kulturen över landet (och måhända även i ivern att bli av med denna jubileumsskrift...) prutat med sig själv i rask takt så det till sist blir så att maken kommer att bli en lycklig ägare till en himla massa halfranska böcker till ett rimligt kilopris.

Lyckan är total. Trots ett vrenskande ben sprider maken harmoni, glädje och gamman omkring sig. Som ett barn på julafton väntar han nu på att böckerna ska anlända. Plats måste göras i bokhyllorna (och här har jag strängt påtalat att mina rosenböcker, mina hundböcker och mina trädgårdsböcker står där jag placerat dem - "ställd bok står!" säger jag strängt och värnar mina fjuttiga hyllmeter och påtalar att han ju kan omplacera några hyllmeter olympiaböcker, till exempel).

Jag förmodar att lyckan även härskar hos antikvariatet.

Men jag kan kanske lite skänka en medlidsam tanke åt barnen, som i en avlägsen framtid ska ta hand om makens alla efterlämnade skrifter.

Man ska inte ropa hej

förrän man sålt smöret och bitit tjuren i de sura hornen medan räven käkade upp de likaså sura rönnbären.

Nu regnar det igen.

Suck.

Dubbelsuck! (eller, i sanningens namn, Dubbelmorr!) hälsar Huliganen som fick utstå en rejäl omgång med handduken efter morgonens fuktiga promenad.

Äntligen!

Hade man lust att utbrista när man vaknade imorse. Det var absolut inte för att idag är dagen när dottern vänder åter till kiltarnas förlovade land, tvärtom känns det lite i mammahjärtat. Det var heller inte för att gårdagen var den dag när granen berövades såväl röda som guldiga kulor och hivades ut utan pardon.

Nej det där äntligen berodde på att man kunde förutspå att det skulle bli en solig dag. En dag när det rentav inte regnade! Det känns märkligt, för det är nästan så att det växt ut simhud mellan tårna och regnstället blivit en andra hud - men idag kunde man minsann fnysa innerligt åt såväl regnbyxor som dito - jacka.

Lite kallt var det minsann också! Och vad gör man då? Jo då ikläder man sig så klart sin, numera omstickade, gröna mössa och tvingar med sig syrran och Zoya ut i naturen. Huliganen medtvingades också. Jag får dock säga att alla var rätt lättövertalade.

Det fanns otvetydiga spår efter det ihärdiga regnandet. Jag får nog säga att regnet gör sig lite bättre i såna här glittrande pölar än när det strilar nerför min nacke, till exempel.

Vill man inte beundra glittret och känna sig lite poetisk, ja då kan man ju alltid dricka lite. Huliganen är inte mycket till naturromantiker, så han förfriskade sig i stället.

 För en del år sedan var syrran hundrädd. Det kan man inte tro nu när man ser henne och Huliganen ha dragkamp om en leksak. Och då är det ju inte så att Huliganen morrar lite försynt och drar lite försiktigt...nej här pratar vi rediga MORRRR!!!  och ett ihärdigt slängande och hängande i leksaken.

Trots oöm behandling ser den rosa larven lycklig ut ändå. Han är väl kanske glad att han överlevde åter en sejour i Huligankäftarna?

Soligt var det som sagt - men också lite blåsigt. De av oss som har lockar fladdrade lite med dem.

Huliganen älskar att springa fritt. Han är en fri själ och fria själar ska inte sitta i snöre tycker han. Jag är böjd att hålla med, i alla fall när det passar att släppa honom på grönbete.

 Och när man är fri, ja då blir det lite blandade skutt i obestämda gångarter. Tjolahoppsansteg tror jag att de möjligen kan heta?

 Sen kom vi hem igen. Hem till ett tomt hus. Eller rättare sagt, maken var ju hemma. Men eftersom han har sitt onda ben blir det inte så mycket tjolahoppsanskutt över honom, tyvärr. Han slet sig från sina riksdagsprotokoll från 1700-talet och sa begåvat "ääähhh.... är ni redan hemma?" innan han med en belåten suck försvann in i sin egen värld igen.

Själv gick jag ut i köket och kokte rabarber- och vaniljmarmelad. Den blev god. Men inte kan man stå där med nykokt rabarbermarmelad och inte utnyttja detta faktum? För att inte tala om att det stod en burk clotted cream i kylskåpet, en som inhandlades i the English Shop när vi var och hälsade på syrran.

Ibland blir jag själv förtjust över hur  min hjärna arbetar. Den lade raskt ihop "clotted cream", "rabarber&vaniljmarmelad" och tanken på lite gott och varmt te efter rundan och det här är lösningen på ekvationen;

Scones! Kan man säga något annat än "mmmmmm...."?

Om man skulle flytta till Göteborg?

Gårdagen tillbringade vi och (så småningom) stormen Emil i Göteborg hos sonen. Efter att ha tagit en runda på stan med dottern kan jag inte låt bli att fundera på om man inte skulle flytta dit?

En stad med så många kaféer, trevliga affärer och vänliga människor, det kan väl aldrig bli fel?

Huliganen har redan pinkat revir på diverse platser, så jag tror han skulle känna sig som hemma, faktiskt. Och om göteborgarna klarade av Emil, så står de nog ut med en Huligan också?

2012

Jahaja, då har man hunnit en bit på 2012.

Kanske dags att summera året så här långt? Alla andra verkar ju summera 2011, men herregud, hur jobbigt verkar inte det? Massor med grejer hinner man med under ett år. Mycket smartare att göra såhär, det känns liksom görligt att få med det som hänt.

Jag och Huliganen gick ut hårt och inledda 2012 med att kramas i soffan. Inte för att jag direkt vet om han ville kramas, men om man inte kramade honom så försökte han krafsa sig ner genom mattan, ner mot Australien-hållet. Nyårsfirande är inget kul firande i Huliganvärlden. Så det blev till att hålla ett stadigt tag om champagneglaset i ena handen och om Huliganen med den andra. På något vis lyckades jag även prångla in maken i ekvationen så det blev lite kombinerat nyårspussande och -skålande och -huliganterapiande. Man är ju en kvinna med simultankapacitet!

Sen sov vi. Och vaknade bara en gång och insåg att ojdå, det blev visst en del vin kvällen före...

Därefter traskade vi ut i regnvädret och blev så inibängens blöta att Huliganen påtalade att detta räckte mer än väl som nyårsbad och att han därför anser sig ha badat färdigt för 2012.

Tja, sen var det lite pappabesök. Lite matlagning - en mustig burgundisk köttgryta kändes bra att inleda året med. Och se nu så fiffigt jag undviker att skriva vad den heter. Jojo, ibland står snilleblixtarna som spön i backen!

Och, låt mig se, vad hände mer? Jovisst ja, lite inspelad Dontown Abbey och kanelbullar, en utmärkt kombination!

Idag har det varit jobb. Sånt ska ju också göras. Men jag vet inte jag, man kanske inte ska gå ut för hårt? Man kanske ska ta det lite nätt? Ta lite ledigt imorgon? Det finns ju söner som fyller år då, menar jag. Och då kan det ju vara på sin plats att den ömma modern gastar jamåhanleva och medenekeltulipan så att han känner sig vederbörligen uppvaktad.

Om man nu prompt vill ha med en årssummer för 2011 så antar jag att den borde se ut så här; ....huliganen....huliganen....maken....gräva, gräva....rosor..  mat.....vin....huliganen....gamla riksettan....garn, garn, garn....huliganen.....  Färdigt!

Eller förresten, jag glömde visst "kanelbullar"?