1 advent

Herregud, jag tyckte nyss jag bloggade om 1:e advent 2012? Och nu sladdar vi in på målrakan mot 2014... Åren går så rasande fort och ibland känner jag att jag inte hinner med, man hänger liksom i på tampen och klamrar sig fast när årstiderna rusar förbi. Efter en vecka som lämnade mycket övrigt att önska på många sätt, och som aldrig skulle vunnit någon popularitetstävling, som skulle blivit utröstad fortare än en gris hinner blinka i första kvalomgången till Miss Vecka, så  landade man i adventshelgen - och den gottgjorde i rikt mått vad veckan i övrigt haft för sig.

Sonen kom hem och parkerade sina många centimeter i soffan och tittade på vinterstudion med maken, när han inte hjälpte mamma att laga mat. Dottern och blivande mågen kom hem och drack glögg och pratade gardiner och julmarknader och det ena med det andra. Jag, tillsammans med maken och sonen, har faktiskt varit på en julmarknad till, nämligen den på Kulturen här i Lund. Sist jag var där (jag tror det var 1977) var det varmt och trångt. Klaustrofobiskt trångt. Den här gången kunde man andas! Strosa runt bland stugorna och handla  kransar, pepparkakor och sånt. Det höll på att bli lite katastrof, för jag var på jakt efter brända mandlar och det verkade magert på den punkten, en avgjord brända-mandlar-brist kan man säga - ända tills jag sniffade i luften och kände den omisskännliga doften. Som en målsökande missil galopperade jag bort till ståndet och inhandlade två påsar mandlar. - Ska du inte ha tre påsar för 65 kr, frågade den unge mannen som uppenbarligen har försäljartalang. Frestande... men jag var ståndaktig.

Idag inledde jag dagen med att promenera över St Hans backar och runt Fredentorps kyrkogård med Huliganen. Vi (läs: Huliganen) höll på att mucka gräl med en mycket välmusklad boxer, men då ingrep matte,vilket jag i och för sig tror att Huliganen var ganska nöjd med, även om han aldrig skulle erkänt det. Sen skulle vi som vi brukar gå vägen genom Danska Parken hem, hade vi tänkt. Det gick icke för det var ett stängsel ivägen, det ska nämligen byggas där. - Vi får gå runt, sa jag till Huliganen, men han lyssnade inte på det örat. Brukar vi gå genom parken så skulle vi göra det idag också, någon jädrans ordning får det väl ändå vara tyckte han. - Det är ett stängsel ivägen, sa jag och tyckte att detta avgjorde saken. Det tyckte inte Huliganen. Han hade nämligen sett "Notting Hill" med oss häromkvällen och tyckte nu att han, likt Hugh Grant, kunde klättra över och möjligen säga "oopsidaisy" om han ramlade ner. Det tyckte inte jag. "Tillträde förbjudet för obehöriga" stod det nämligen på en skylt och jag är lite småtråkig av mig, jag lyder helst sådana påbud. Huliganen tyckte att han aldrig kan vara obehörig, men vek sig för den övermakt som höll i kopplet.

Sen var vi bjudna på adventsfika hos dottern och blivande mågen; mycket smaskig adventsfika med årets årgångsglögg, te, gaffliner och saffransbullar. Och inte vilka bullar som helst! Själv tycker jag inte om lussebullar. Jag tycker saffransbullar är torra och eländiga och växer i munnen tills man inte kan tugga. Usch för saffransbullar! brukar jag utropa och stirra ogillande på dem där de tronar i sin guldgula glans. Men det var innan jag smakat dotterns saffransbullar. Jag petade i mig två, och hade gärna smällt mig en tredje, om det inte varit så att man liksom blev alldeles väldigt mätt och nöjd och inte orkade fler. Tydligen innehåller de ohemula mängder smör och mandelmassa, och det gör de rätt i om resultatet blir så bra. Jag är alltså nu en omvänd saffransbulleätare! Jag har skådat det guldgula ljuset! Så fort jag klämt av dottern receptet ska det bakas saffransbullar i Huliganhemmet också.

Därefter var vi på handboll. Kanske inte så adventiskt av sig, men kul. Det var länge sedan hela familjen gick på handboll, men nu var det dags. Dottern och jag, som inte hämmas av att känna till några regler, hade mycket synpunkter på spelet. Vi intog en ganska laid-back attityd och såg med milt överseende på när Skövde spelade brallorna av H43 i första halvlek. Lundalaget låg under med 7 mål i halvlek och vi tänkte att nu, nu är det kört.

Men sen! Herregud, sen blev det nagelbitande spännande! H43 spelade upp sig och Skövde blev tagna på sängen. Helt plötsligt så satt jag där och vrålade maken i örat så att han blev lätt lomhörd, man slets mellan hopp och förtvivlan och till slut så förlorade vi med ett enda fjuttigt mål. Snopet - men rasande spännande.

Nu har sonen åkt hem. Huliganen snarkar under stolen. Maken ska snart titta på Zlatan. Och själv ska jag väl virka mig en snöflinga till. Adventsljuset är tänt. Och på soffbordet ligger den nya julduken. Jajamensans, den är klar! Kviltad och struken och alldeles färdig. Alla trådar fästa - till slut. "Du har missat en tråd där" sa sonen som är onödigt skarpsynt. Sen hittade han en till. Då förbjöd jag honom att granska duken längre.

Jag är nöjd, den var rolig att sy och jag tycker om tygerna. De flesta köpte jag i somras när jag besökte Sue i Bath, och det mest röda är rester efter lapptäcket. Men det som är allra finast ser man när man ser duken från andra hållet (ja, fotot är mycket märkligt, men strunt i det, titta vad som ligger i soffan i stället). Mattes egen lille julhund.