Granen står så grön och grann i stugan...

... hade man kunnat sjunga. Om man nu hade haft en gran, alltså. Vissa har ju inte det.

Kan man spåra ett litet uns av bitterhet i rösten? Alltså, hade det här varit i min renläriga period, den där 1:a budordet var att Du Ska Icke Julpynta För Långt i Förväg, ja då hade det ju inte varit något problem. Alls.

Men så förra året kom jag liksom på villovägar. För mig är december är en jobbmässigt mycket stressig månad, och dessutom är det mörkt. Mörkt som i becksvart. Och liksom december. Då tog vi in granen mycket tidigare, och bums blev livet så mycket ljusare och gladare. Ljus och glad, det vill man ju vara, så därför tänkte jag följa samma koncept i år. Granen in vid Lucia, typ.

- God och glad ska människan va', sa jag uppmuntrande till Huliganen.
- Jag vill ha frolic, svarade han då och stirrade med betvingande blick på lådan där hundgodiset har stängts in av hans snåla matte.
- Men vad i herrans namn har hundgodis med min julstämning att göra, det är väl högst irrelevant, sa jag förbluffat då.
- Jag tycker alltid att frolic är relevant upplyste Huliganen mig om och suckade tungt när han insåg att matte var på sitt gnidigaste humör.

Men nu kom jag visst på avvägar här. I vårt hus har vi ett vardagsrum. Detta vardagsrum har världens fulaste furutak och jag har ihärdigt i 30 års tid påtalat att detta tak borde svinna hädan. Upplösas. Försvinna ur min åsyn. Maken har lika ihärdigt stretat emot, men till slut nöttes väl motståndet ner och snickaren påtalades att komma och göra något åt taket. Han kunde ha kommit i augusti. Eller september. Oktober är också en bra månad för takarbete tror jag.

Han kom igår. Jag var svårt frestad att skjuta på arbetet, men vem vet när det vita taket då skulle ha sett dagens ljus? Således har vi nu ingen gran eftersom den hade varit ivägen under arbetet. Vi har inte heller ett vitt tak, åtminstone bara delvis. Vi hoppas på måndag, det gör vi.

Så här stod väl jag utan gran. Men alldeles rådlös är man ju inte! Jag har tillfredsställt mitt granbehov på andra sätt;

Nya köksgardiner till exempel. Med inte bara en fjuttig gran på, utan granar i mängder!

Det räckte ändå inte. Har granbegäret slagit sina klor i en så vill det ännu mer rejäla doningar till; den här granen till exempel, som jag fick av Sue när jag var i Bath i mars. Jag skulle ha fått den till jul förra året, men det var då rakt inte Royal Mails fel att den aldrig kom fram. Det är liksom lite svårt när mottagaren lämnar fel adress. Nu har jag ju bott i samma hus i snart 30 år, men uppenbarligen kan jag ändå inte adressen. Men bättre sent än aldrig, och nu kom granen fram i alla fall.

Därefter knatade jag och Huliganen ut i trädgården i blötan och hämtade in idegran. Snön har försvunnit och bara lämnat lerklafs efter sig, men vad gör det när man har egenhändigt virkade snöflingor. Skåda inte given snö i  munnen. Eller snö är ändå alltid snö om än i spruckna krus eller hur det nu var.

Mycket nöjda med vårt värv traskade Huliganen och jag sedan ut på promenad. Då mötte vi två av våra goda vänner, vänner som älskar Huliganen och som han älskar tillbaka, kan man göra annat när det gäller folk som ideligen stoppar i en god mat och som tar en på promenader, klappar en och allmänt är en riktigt hyggliga figurer? Nu betedde de sig dock skumt. Gick och bar på en gran! Detta måste påtalas, tyckte Huliganen och skällde som besatt. Samtidigt viftade han frenetiskt på svansen, för lika upprörande som granen var, lika glad var han åt att träffa våra vänner.

- Tyst lille vän, sa jag utan större hopp om att få någon respons. Det fick jag inte heller. Huliganen gastade i högan sky, likt.... äh.... likt sig själv. Har man en gång kommit upp i goda decibeltal så ger man väl inte upp så lätt.

- Hälsa maken, ropade vännerna för att överrösta oväsendet som kom någonstans nerifrån ankelnivå. Jag vinkade bekräftande och släpade sedan med mig mistluren hem till vårt granpyntade hem.