Lapptäcket har landat!

Precis där det hör  hemma, i min handarbetsstol. Och det var ju en himla tur att det är klart nu, för när orkanen Sven viner runt husknuten behöver man minsann ett täcke att kura ihop sig under.

Täcket blev faktiskt klart redan igår (när Sven också härjade, det är en långvarig rackare det där), men då var det för mörkt att fotografera.

Jag känner att detta är början på ett långt och lyckligt förhållande, ett ménage-à-quatre; maken, jag, Huliganen och Täcket. Och på tal om det, så kunde ju i och för sig bilden vara ännu bättre. Det är något som saknas. Något med fyra ben, skrynkligt öra och ett charmigt tandlöst leende som kunde ha knorvat ner sig i fåtöljen, insvept i mitt täcke. Tänk vilken skön komposition det hade blivit. "Skrynkla mot rutig bakgrund" hade jag kunnat kalla skapelsen. Om inte någon, mig närstående kortbening, hade satt sig på tvären.

- Gå upp för trappan? Jag?! Du måste vara galen! sa hunden och drog som en avlöning in under matsalsbordet. Lock och pock hjälpte inte. Möjligen om jag hade mutat med leverpastej, men jag vill inte ha leverpastejmärken på mitt nya täcke, så där försvann den möjligheten.

En liten närbild kan man väl  ändå bjuda på. Se så fina rutor jag gjort! Sen kan det väl hända att inte alla är lika jämna och fina och går i räta linjer med varandra. Men vem vill vara rätlinjig? Inte jag i alla fall. Och uppenbarligen inte mitt täcke heller.

En rackarns tur att det blev färdigt, för nu kliar det i symaskinen igen! Det kan hända att jag köpte lite tyger, det är ju så lätt hänt.

Lite uggletyg. Vem kan motstå dessa ugglor? Inte jag i alla fall. "Vi vill flytta hem till dig och Huliganen" hörde jag tydligt att de sa. Så det var bara att plocka upp plånboken. Väl investerade pengar, tycker jag.

Lite grantyg så här i juletider. När man ändå var på shoppinghumör, menar jag. Så jag ligger i startgroparna. Sen är det ju de där koftorna jag vill sticka... en liten, och en stor. Och pulsvärmare. Och kanske en schal till.

Så många möjligheter och så lite tid. Men snart är det jul och då ska jag vara ledig har jag tänkt mig. Först ska jag nästan jobba ihjäl mig, men bara nästan. Sen ska jag fira jul så att granbarren yr omkring och sen, ja sen ska jag och stickorna och symaskinen (och maken och Huliganen) leva lyckliga i alla våra dar. Så får det bli.

Lycklig, det är jag redan nu. För maken, ja han slog till idag igen. Han slet sig ur sina arkeologiska spetsfundigheter och inhandlade rosa rosor - kan man annat än älska en sån man?

Därav kan vi sluta oss till att det INTE är Alla Hjärtans Dag idag, utan en alldeles vanlig fredag. Och det är inte det sämsta.

Nu kallar ugglorna på mig, jag hör det tydligt. Och sen blir det forell. Och ett glas vitt. Eller två. Högst troligen två.