När man liksom snavar över en ny hobby (förmodligen)

Jag vet att jag sagt tidigare att min mamma var en fena på allt vad som gällde handarbete; hon hade svart bälte i vävning, stickning, hardangersöm, you name it och min mamma hade förmodlingen ägnat sig åt det. Själv tittade jag väl tämligen ointresserat på (förutom när man skulle vara behjälplig med att dra på nya vävar) och tänkte att "jaja, det är väl sånt som äldre tanter håller på med". Och sen gick det ju rätt så många år, och så drabbades jag av garnbacillen. För att sen, trots att jag alltid har hävdat att det där med att sy, det ger mig svårartad klåda, införskaffa symaskin och ha rätt så roligt med den. Så kanske att äpplet ändå hamnat inom synhåll från päronträdet?

Nu var vi ju i Vadstena för en vecka sedan, och när vi gick där längs en gata så fick jag syn på något som såg intressant ut. - En hemslöjdsaffär, vi får gå och kolla i fönstret! utropade jag och släpade maken och syrran raskt över gatan. De var rätt lättsläpade får jag säga. Men när jag kom fram var det ju inte hemslöjd, det var Vadstena Spetsakademis affär. Syrran undrade om jag ville gå in? - Nänä, svarade jag, -knyppling tänker jag i alla fall aldrig ägnat mig åt, så det så.

Tja, sedan strosade vi ju vidare, åt glass, spelade äventyrsgolf - sånt som man gör när man är ledig och har semester. Men strax innan vi skulle köra från Vadstena hamnade vi på Spetsmuseet. Det var ett synnerligen gulligt litet museum med en fin trädgård där man även kunde beskåda skulpturer, om man nu kände för det. Det var kanske inte världens rusning dit, så vi fick en personlig guidning av Gretas spetsar, jo för årets utställning handlade om Greta Sandbergs bildknyppling (som var helt fantastisk) och Gustafs, hennes man, skulpturer. Det var småskaligt och trevligt och när vi var klara så kunde man köpa lite, vykort och sånt, och gamla knyppelpinnar om man nu kände för det.

Det fanns också en knyppeldyna där man kunde prova på, om man ville. Vi blev visade hur man gjorde vridningar och omslag och det väckte gamla minnen från skolslöjden. Självklart kunde jag kunde jag inte låta bli att prova! Och det där, det taktila i att pilla på skönt slitna knyppelpinnar, det väckte ett slumrande begär. Ett minne av hur mamma satt vid köksbordet och knypplade, med massor av pinnar och händerna flög ilsnabbt mellan omslagen och vridningarna och knappnålarna...

- Jag måste knyppla, jag känner det ända in i själen! sa jag och köpte med mig lite begagnade pinnar till det facila priset av 5 kronor stycket, och så några rullar knyppeltråd.

Men någon knyppeldyna, det hade jag ju inte, för mammas gav vi till en pensionärscentral när hon dog för 20 år sedan. Men det finns ju lösningar på det mesta. Jag brukar vara rätt snabb med att liksom kasta mig in i saker; köpa häst, köpa hund, köpa lägenhet - en tanke flyger förbi och jag är inte mycket för att dra saker i långbänk precis. Så nu är en knyppeldyna inropad på Tradera och i slutet av augusti börjar jag på en nybörjarkurs i knyppling. Som det kan gå. Det var maken som ropade in dynan, gammal traderaräv som han är. Ni anar inte hur mycket vykort som säljs där! (eller köps, för den delen). Auktionen tog slut i eftermiddags och nu väntar jag otåligt på att dynan ska anlända. Tålamod är inte min främsta dygd, det kan ingen som känner mig påstå.

Jag ska erkänna att jag tänkt tanken att "vad ska jag ha en massa spets till?" för jag har ju liksom svårt att se framför mig att jag syr spetslakan och blusar med spetskrage och sånt. Men när jag luftade den tanken för maken, så ryckte han bara på axlarna och sa att tja, vad ska han ha alla sina vykort över Lund och Halmstad till som han idogt samlar på sig? Och egentligen är det ju så, det räcker nog så bra med själva processen att skapa något, att göra något med händerna - och spetsen kan ju göra garnerna sällskap i mitt garnskåp tänker jag. Har man inte värre laster än så, så är det nog ändå rätt lugnt?

Tja, vi får väl se - det kan hända att jag trasslar in mig ohjälpligt och  svär som en borstbindare och slänger knyppeldynan all världens väg, men då har jag i alla fall provat. Det blir spännande det här!

Sommardagar

Någon gång för mycket länge sedan, typ när jag var ung eller så, så sjöng Tomas Ledin om att sommaren är kort och att det mesta regnar bort. Han kan inte ha förutspått sommaren 2019 i alla fall, för än så länge har det inte varit några ohemula mängder regn. Tvärtom, nu är det varmt! Tempot har saktats ner och det är lite manãna över både Loppan och mig.

Visserligen brukar jag bli rätt gnällig när det är för varmt, men nu försöker jag att ha en mer positiv attityd - och låter man bara tempot sjunka så är det ju faktiskt behagligt ändå!

Man vill ju ändå ranta runt med liten hund; och gör man det bara tillräckligt tidigt och i bokarnas skugga så går det bra det med. På rundan ovan mötte vi plötsligt ett par med två schäfrar som anropade oss och undrade om vi sett en vit ko på rymmen? Sånt hände mig aldrig när jag var hundlös och inte rände runt i naturen så mycket. Vi hade dock inte sett en rymmande äventyrslysten ko, men jag hoppas att hon nu kommit tillrätta.

Fika, det är kanske inte livsnödvändigt - eller vänta nu, nog är det rätt så nödvändigt ändå?- men angenämt att sitta i en skuggig örtagård och äta citronpaj med syrran och dricka rabarberdricka till. Vi hade nämligen varit i garnaffären i Staffanstorp, och då vore det ju himmelsskriande dumt att inte svänga förbi Tirups Örtagård för en liten fika. Några små växter fick också följa med hem som jag hoppas ska trivas i vår skuggigaste rabatt.

När maken kom hem informerade jag honom om att jag varit i en garnaffär och inte köpt med mig något garn hem (det var syrran som handlade). Maken bleknade och tog sig för pannan och muttrade något om att han nog fått solsting för han tyckte sig precis ha hört att jag missat ett tillfälle att shoppa garn?! Jag vet inte om han hämtat sig ännu.

Men i alla fall, det är sånt man gör sommardagar. Man fikar, promenerar, grillar och har det bra. Det tillhör kanske inte direkt det somrigaste att sitta och sticka på en yllekofta, men nu har jag ju bestämt mig för att denna kofta, den ska följa med till Shetlandsöarna och då har jag inte så många veckor på mig. Sitter man i skuggan på balkongen så funkar det faktiskt bra ändå att ha närkontakt med yllegarn. Förvisso åker vi i början av september och då brukar det ju fortfarande vara sommar - men uppenbarligen är somrarna på Shetlandsöarna för ett mer robust släkte, ett sånt som tycker att ha istappar dinglandes i skägget, det klingar glatt och muntert. Häromdagen hade man årets värmerekord om man ska tro sociala medier. 19 grader minsann! I informationen som jag fått inför resan rekommenderas att ha med yllemössa - så jag tror nog att det blir bra med en kofta i Ölands Ullcentrums tvåtrådiga.

Somrigt, det innebär blommor också. Och kolla på mina zinnior som jag frösådde i våras och som var några rangliga, taniga stackare. Nu, nu är de frodiga och ser ut som blommor som inte ber om ursäkt för sig. Klara färger som glatt blandar rosa och orange och rött - och kolla på ståndarna! Va?! Har ni sett så fint? Det kan hända att jag menar pistillerna, men nu ska vi inte vara petiga, jag menar alltså det där gula fjösket mitt i blomman, är det inte fräckt? Zinnior, det får det bli fler år, det känner jag tydligt.

Navigare necesse est?

Alltså, det är väl inte så att jag alltid håller med. För mig är det verkligen inte nödvändigt att segla. Mina sjöben är i stort sett obefintliga, och då syftar jag inte bara på deras otvetydiga korthet. Jag gillar hav och vatten, men inte direkt att befinna mig ovanpå, jag är mer typen som gillar att gå längs en blåsig höststrand med en lös och glad hund, medan jag hurtigt utropar plattityder om hur friskt och härligt detta är.

Men även jag är beredd att skriva under på att det där med att kanalkryssa, det går inte av för hackor. Vår andra dag inleddes med att maken råkade tappa överkojen i huvudet på mig när han skulle fälla upp den. Jag är dock tämligen tjockskallig av mig, så ingen skada skedd. Och sen kom man upp till det här, en strålande blå morgon på Roxen. Inte kattskit direkt.

Efter frukost lade båten till vid en brygga, och vi traskade uppför en ganska brant backe till Runstorps säteri, där baron Uggla med stor entusiasm brände av den gamla kanonen så att alla inom sju häraden som eventuellt fortfarande sov for ur sängen. Sen blev vi förevisade säteriet och det var himla trevligt! Där hade man kunnat bo - och tänk vilken härlig kondis man hade fått på köpet om man kutade ner till sjön och upp igen ett antal gånger om dagen!

Sen återgick vi till vårt behagliga sjöliv; stickning, prata, äta, sträcka på benen vid slussarna. Själen? Ja den kurade liksom ihop sig av rent välbehag och spann som en katt. När vi hade åkt tillräckligt länge kom vi fram till Söderköping där det var dags att kliva av på den röda mattan och ta farväl av Wilhelm Tham. Sedan tog vi bussen tillbaka till Motala där bilen väntade och den resa som tagit knappt 30 timmar på kanalen, den tog 1,5 timme med buss. Fast jag vet ju vilket jag föredrar, ja om man nu inte har bråttom alltså. Och vem vill ha det?

 Vi kände att vi hade inte globetrottat färdigt, säga vad man vill men sträckan Motala-Söderköping täcker väl inte in en alltför imponerande del av globen? Lite till fick det nog bli - så vi styrde kosan till Pensionat Solgården i Vadstena. Det är så här ett pensionat ska se ut; med snickarglädje och stockrosor och lite blandade möbler och tavlor och hembakt bröd till frukost!

I ärlighetens namn var det också skönt att sova i en bekväm säng, så efter en delikat middag på Restaurang Munkkällaren, där maken bokat in oss (- jag vill äta på en restaurang med medeltida kryssvalv! utropade han och när han ringde och bokade var det inte menyn han efterfrågade. - ni har väl valv?! var det han ville veta), en stilla kvällspromenad längs Vätterns strand knoppade vi in och sov gott.

Nu känner jag att jag måste göra en utsvävning här, alltså, detta är inte klokt, jag har vid denna framskridna ålder äntligen lärt mig att skilja på Vättern och Vänern. Detta har varit en visa i familjen, att mamma alltid osäkert har mumlat något om "Vää...äää...äsch den där sjön". Men nu, nu rasslar jag tvärsäkert av mig sjönamnet utan att darra på manschetten. Och eftersom jag känner att jag nog inte är den enda geografiska idioten tänker jag nu dela med mig av Hur Man Håller Reda på Vänern och Vättern. Jo: Man säger Väääänern, långsamt och liksom runt, och då vet man att det är den sjön som ligger till väääänster och är rund, och sen rasslar man bestämt och kortfattat av sig V-tt-rn - och då vet man att Vättern är smal och inte ligger till vänster. Ja om man nu är skåning alltså, och ser det lite nerifrån. (Vissa envisas kanske med att säga söderifrån, men sån är inte jag). Plättlätt, eller hur?

Vadstena alltså. En stad helt i makens smak, ja min med för den delen, och jag tror inte att syrran har några invändningar heller. Där finns ju allt! Ett gammalt kloster! Ett gammalt slott! En gammal kyrka! En örtagård! Gulliga hus och gränder! Vad mer kan man önska sig?

Kyrkan, ja. Den är stor och imponerande och har massor med roliga gravhällar med många fina vapen på, man fick nästan bända bort maken med spett därifrån. Sen finns det en fantastisk altartavla som utan att darra på manschetten visar vad som händer om  man inte uppför sig här i livet. Det ser ju inte så muntert ut - bäst man sköter sig, känner jag.

Men maken höll på att få en chock, när vi stod utanför och diskuterade de olika längorna; kyrkan, munkklostret och Bjälboättens palats som varit nunneklosteret. "Den norra längan" sa jag, som läst på skylten. "nej minsann, det kan det inte vara för så skulle ju koret ligga i väster och det gör kor inte om det inte är i Hyby" sa maken som inte läst på skylten, men som vet hur det ska vara. Det visade sig dock att koret låg i väster och maken slog sig för pannan. Man hade byggt fel i Vadstena! Alltså, Hyby, det är ju en sak, men i Vadstena?! Maken kunde inte släppa detta, det måste man gå till grunden med. Grunden, visade det sig efter ihärdigt googlande, det var att självaste Birgitta bestämt så. Och när Birgitta pekade med hela handen, då blev det så. Rejält fruntimmer det där.

När maken väl kommit över chocken gick vi och åt glass och sen spelade vi äventyrsgolf med mer entusiasm än skicklighet.

Och så småningom styrde vi kosan hemåt igen, med ett stopp på Ellen Keys Strand som ligger betagande vackert vid Vättern (sic!). Brant. Men vackert. Säkerligen också bra för kondisen om man ska spänsta ner och upp hela dagarna. Man fick inte ta bilder inne på Strand, så det får bli lite exteriörbilder. Jag ska ärligen erkänna att mina kunskaper om Ellen Key är rätt dimmiga, men hon verkar också ha varit en dam som visste vad hon ville, och huset, ja det är betagande vackert. Nu är det så att man kan få stipendium och bo på Strand om man är a) kvinna, b) över 25 och c) har skrivit något om Ellen Key eller om de ämnen hon intresserade sig för. Jag uppfyller ju a och b (med råge) och undrar nu om det räcker med ett litet blogginlägg? I så fall vill jag bo i gästrummet som heter Vättern - tänk att få ha den utsikten!

När själen hinner med

Vi har varit ute och rest, Maken, Syrran och jag, vi kände att det var dags att damma av kappsäcken och bli lite globetrotters. Loppan fick inte följa med, men hon var ju i Halmstad och blev bortskämd så jag tror inte att hon saknade oss alls.

Men vart skulle vi resa? Vi lade kollektivt våra pannor i djupa(re) veck någon gång i januari och tänkte och grubblade. Lite kultur skulle det vara. Lite sommar och sol och ljumma vindar. God mat, det är viktigt, det! Ingen stress. Ingen panik. - och gärna lite gammaldags! sa maken som ju är av uppfattningen att gammalt, det är bra. Och när vi lagt ihop alla parametrar, då kom vi fram till att en liten tur på Göta Kanal, det skulle nog sitta som en smäck.

Nu är det ju så att Göta Kanal, den ringlar sig ju fram betydligt längre norröver i Sverige, så om man ska avgå från Motala vid 11, ja då får man gå upp vid stupid o'clock, som jag nu verkligen förstår innebörden av. Maken, som känner sin fru väl vid det här laget, vet att jag innerligt avskyr känslan av stress inför en resa, så han rös, men satte hjältemodigt alarmet på 04.20. Det är kärlek, det.

Jag kan ju säga att det finns fördelar med att köra längs E4:an innan hanen har galit (han låg fortfarande och trynade belåtet antar jag) - ingen trafik! En eller annan lastbil, men annars nada. Nichts. Tomt och skönt.

Så småningom kom vi fram till Motala och där låg han ju och väntade, Wilhelm Tham! Och det ska jag bara säga, att det där med att åka kanalbåt, det slår flyget med hästlängder! Ingen incheckning. Ingen security. Inga köer. Nej, här var det röd matta, kapten tog i hand, bagaget bars ombord av jungmannen (som var en kvinna).

Bagaget ja - vi reste lätt för som det står i informationen "hytterna är små och det finns begränsat med utrymme för bagage". Så sant så. Det fanns begränsat med utrymme för passagerarna också, och att försöka byta om inne i hytten var som ett sånt där spel där man flyttar runt brickor för att sortera dem rätt. Men vem bryr sig om att hytten var trång, det var ju inte där vi skulle befinna oss!

Så vad gör man då på en kanalresa? Man sitter uppe på däck och ser omvärlden flyta förbi i ett makligt tempo, eller om det nu var vi som flöt? Man pratar. Man fikar. Man stickar lite, om man nu är lagd åt det hållet. Man pratar lite till.

Men det är ju inte bara lugnt och fridfullt, rätt som det är så blir det action! Det slussas! Och jag måste säga att det är rätt fantastiskt att det funkar så bra med ett sånt här gammalt system, visst tar det tid, men det är ju ganska skönt det med. Emellanåt så hissas man alltså ner, eller upp för den delen, i slussar, emellanåt glider man fram jämte små trevliga cykelvägar, emellanåt åker man över spegelblanka sjöar och emellanåt åker man i akvedukter över vägar, vilket känns märkligt.

När man åker kanalbåt känner man sig lite som en celebritet, ja det är väl egentligen båten i och för sig, men jag har nog aldrig blivit så mycket fotograferad i mitt liv. Vart vi än drog fram och slussade, eller bara åkte längs någon av vägarna som gick bredvid kanalen så stod det folk där med sina mobiler och tog foton. Så jag gissar att det i ett icke föraktligt antal mobiler finns det en bild på en stilig båt med en knubbig stickande tant på däcket.

När vi hade åkt tillräckligt länge och slussat tillräckligt många gånger var det dags för middag och det passade bra eftersom vi hade motionerat i hela 800 meter när vi gick längs med båten i ett av slussystemen. Så mycket motion! Då behövs det mat och det fick vi i den fina matsalen - ja efter det att vi ålat runt i vår klädbytardans inne i den minimala hytten. Den var uppenbarligen så minimal att den inte ens fick plats på foto.

Med uppbådande av all vår akrobatik blev vi dock så pass ombytta så att vi kunde dricka bubbel och sedan äta en utmärkt röding med slussande vatten som en stilig fondtapet.

Inför kvällen lade vi till vid Berg och inte kunde man klaga på de omgivningarna! Vi behövde dock motionera ner rödingen lite, så vi tog en stilla kvällspromenad bort till Vreta kloster som var väldigt vackert. Själva klosterkyrkan kom vi inte in i, men det räckte så bra att strosa runt bland ruiner och rosor i kvällssolen. Möjligen hade man kunnat önska en eller annan mygga färre, men eftersom syrran rekorderligt hade packat med sig ett aloemyggstift så lindrades den värsta klådan.

Sen var det dags att ta farväl av myggen, promenera tillbaka till båten och tråckla sig ner i den smala kojen. Måhända att vi inte transporterat oss så himla långt rent geografiskt, men själen hade hunnit med och man kände sig synnerligen fylld av människokärlek och välbefinnande. Det där med kanalbåteri, det är inte så dumt det.