Varför har man hund?

Okej, jag förstår - det är ju en fördel om man gillar hundar för att ha hund. Precis som det är bra att gillar makar med massor av udda intressen om man ska ha Maken.

Jag tycker dock att man ofta får höra att "jamen, man blir ju så bunden när man har hund". Och på det finns det enkla svaret att om man skaffar sig ett jobb, ja då kan man ju prata om att bli bunden. 40 timmar i veckan i 40 år - det, om något, är väl bundet så det förslår?

Sen finns det ju de som tycker att hundar drar in smuts och skräpar ner. Förvisso sant. I likhet med de flesta barn.

Hundar låter - jojo, det gör de ju. Precis som studenter (sa hon som bor i ett av Lunds studenttätaste områden).

Men visst, det finns väl stunder när man hellre hade velat sitta inne och sticka än dra på sig regnstället och ge sig ut i novemberkvällen, men man gör ju det ändå - för att det hör till.

Alldeles bortsett från alla andra bonusar med att ha hund (tillgivenheten, skratten, den mjuka pälsen, sällskapet, att livet liksom blir så mycket bättre) så finns det ju också de dagar när rastlösheten river i kroppen och man tar sin hund och ger sig ut i de 18 graderna och snålblåsten och traskar runt vid Krankesjön i 1,5 timme och känner hur livsandarna återvänder.

 Så jag känner nog mer att "hur kan man inte vilja ha hund?". I alla fall om man är en något trind ylleälskande tant i övre medelåldern som annars nog inte hade gett sig ut och rantat runt i den här omfattningen.