När själen hinner med

Vi har varit ute och rest, Maken, Syrran och jag, vi kände att det var dags att damma av kappsäcken och bli lite globetrotters. Loppan fick inte följa med, men hon var ju i Halmstad och blev bortskämd så jag tror inte att hon saknade oss alls.

Men vart skulle vi resa? Vi lade kollektivt våra pannor i djupa(re) veck någon gång i januari och tänkte och grubblade. Lite kultur skulle det vara. Lite sommar och sol och ljumma vindar. God mat, det är viktigt, det! Ingen stress. Ingen panik. - och gärna lite gammaldags! sa maken som ju är av uppfattningen att gammalt, det är bra. Och när vi lagt ihop alla parametrar, då kom vi fram till att en liten tur på Göta Kanal, det skulle nog sitta som en smäck.

Nu är det ju så att Göta Kanal, den ringlar sig ju fram betydligt längre norröver i Sverige, så om man ska avgå från Motala vid 11, ja då får man gå upp vid stupid o'clock, som jag nu verkligen förstår innebörden av. Maken, som känner sin fru väl vid det här laget, vet att jag innerligt avskyr känslan av stress inför en resa, så han rös, men satte hjältemodigt alarmet på 04.20. Det är kärlek, det.

Jag kan ju säga att det finns fördelar med att köra längs E4:an innan hanen har galit (han låg fortfarande och trynade belåtet antar jag) - ingen trafik! En eller annan lastbil, men annars nada. Nichts. Tomt och skönt.

Så småningom kom vi fram till Motala och där låg han ju och väntade, Wilhelm Tham! Och det ska jag bara säga, att det där med att åka kanalbåt, det slår flyget med hästlängder! Ingen incheckning. Ingen security. Inga köer. Nej, här var det röd matta, kapten tog i hand, bagaget bars ombord av jungmannen (som var en kvinna).

Bagaget ja - vi reste lätt för som det står i informationen "hytterna är små och det finns begränsat med utrymme för bagage". Så sant så. Det fanns begränsat med utrymme för passagerarna också, och att försöka byta om inne i hytten var som ett sånt där spel där man flyttar runt brickor för att sortera dem rätt. Men vem bryr sig om att hytten var trång, det var ju inte där vi skulle befinna oss!

Så vad gör man då på en kanalresa? Man sitter uppe på däck och ser omvärlden flyta förbi i ett makligt tempo, eller om det nu var vi som flöt? Man pratar. Man fikar. Man stickar lite, om man nu är lagd åt det hållet. Man pratar lite till.

Men det är ju inte bara lugnt och fridfullt, rätt som det är så blir det action! Det slussas! Och jag måste säga att det är rätt fantastiskt att det funkar så bra med ett sånt här gammalt system, visst tar det tid, men det är ju ganska skönt det med. Emellanåt så hissas man alltså ner, eller upp för den delen, i slussar, emellanåt glider man fram jämte små trevliga cykelvägar, emellanåt åker man över spegelblanka sjöar och emellanåt åker man i akvedukter över vägar, vilket känns märkligt.

När man åker kanalbåt känner man sig lite som en celebritet, ja det är väl egentligen båten i och för sig, men jag har nog aldrig blivit så mycket fotograferad i mitt liv. Vart vi än drog fram och slussade, eller bara åkte längs någon av vägarna som gick bredvid kanalen så stod det folk där med sina mobiler och tog foton. Så jag gissar att det i ett icke föraktligt antal mobiler finns det en bild på en stilig båt med en knubbig stickande tant på däcket.

När vi hade åkt tillräckligt länge och slussat tillräckligt många gånger var det dags för middag och det passade bra eftersom vi hade motionerat i hela 800 meter när vi gick längs med båten i ett av slussystemen. Så mycket motion! Då behövs det mat och det fick vi i den fina matsalen - ja efter det att vi ålat runt i vår klädbytardans inne i den minimala hytten. Den var uppenbarligen så minimal att den inte ens fick plats på foto.

Med uppbådande av all vår akrobatik blev vi dock så pass ombytta så att vi kunde dricka bubbel och sedan äta en utmärkt röding med slussande vatten som en stilig fondtapet.

Inför kvällen lade vi till vid Berg och inte kunde man klaga på de omgivningarna! Vi behövde dock motionera ner rödingen lite, så vi tog en stilla kvällspromenad bort till Vreta kloster som var väldigt vackert. Själva klosterkyrkan kom vi inte in i, men det räckte så bra att strosa runt bland ruiner och rosor i kvällssolen. Möjligen hade man kunnat önska en eller annan mygga färre, men eftersom syrran rekorderligt hade packat med sig ett aloemyggstift så lindrades den värsta klådan.

Sen var det dags att ta farväl av myggen, promenera tillbaka till båten och tråckla sig ner i den smala kojen. Måhända att vi inte transporterat oss så himla långt rent geografiskt, men själen hade hunnit med och man kände sig synnerligen fylld av människokärlek och välbefinnande. Det där med kanalbåteri, det är inte så dumt det.