Navigare necesse est?

Alltså, det är väl inte så att jag alltid håller med. För mig är det verkligen inte nödvändigt att segla. Mina sjöben är i stort sett obefintliga, och då syftar jag inte bara på deras otvetydiga korthet. Jag gillar hav och vatten, men inte direkt att befinna mig ovanpå, jag är mer typen som gillar att gå längs en blåsig höststrand med en lös och glad hund, medan jag hurtigt utropar plattityder om hur friskt och härligt detta är.

Men även jag är beredd att skriva under på att det där med att kanalkryssa, det går inte av för hackor. Vår andra dag inleddes med att maken råkade tappa överkojen i huvudet på mig när han skulle fälla upp den. Jag är dock tämligen tjockskallig av mig, så ingen skada skedd. Och sen kom man upp till det här, en strålande blå morgon på Roxen. Inte kattskit direkt.

Efter frukost lade båten till vid en brygga, och vi traskade uppför en ganska brant backe till Runstorps säteri, där baron Uggla med stor entusiasm brände av den gamla kanonen så att alla inom sju häraden som eventuellt fortfarande sov for ur sängen. Sen blev vi förevisade säteriet och det var himla trevligt! Där hade man kunnat bo - och tänk vilken härlig kondis man hade fått på köpet om man kutade ner till sjön och upp igen ett antal gånger om dagen!

Sen återgick vi till vårt behagliga sjöliv; stickning, prata, äta, sträcka på benen vid slussarna. Själen? Ja den kurade liksom ihop sig av rent välbehag och spann som en katt. När vi hade åkt tillräckligt länge kom vi fram till Söderköping där det var dags att kliva av på den röda mattan och ta farväl av Wilhelm Tham. Sedan tog vi bussen tillbaka till Motala där bilen väntade och den resa som tagit knappt 30 timmar på kanalen, den tog 1,5 timme med buss. Fast jag vet ju vilket jag föredrar, ja om man nu inte har bråttom alltså. Och vem vill ha det?

 Vi kände att vi hade inte globetrottat färdigt, säga vad man vill men sträckan Motala-Söderköping täcker väl inte in en alltför imponerande del av globen? Lite till fick det nog bli - så vi styrde kosan till Pensionat Solgården i Vadstena. Det är så här ett pensionat ska se ut; med snickarglädje och stockrosor och lite blandade möbler och tavlor och hembakt bröd till frukost!

I ärlighetens namn var det också skönt att sova i en bekväm säng, så efter en delikat middag på Restaurang Munkkällaren, där maken bokat in oss (- jag vill äta på en restaurang med medeltida kryssvalv! utropade han och när han ringde och bokade var det inte menyn han efterfrågade. - ni har väl valv?! var det han ville veta), en stilla kvällspromenad längs Vätterns strand knoppade vi in och sov gott.

Nu känner jag att jag måste göra en utsvävning här, alltså, detta är inte klokt, jag har vid denna framskridna ålder äntligen lärt mig att skilja på Vättern och Vänern. Detta har varit en visa i familjen, att mamma alltid osäkert har mumlat något om "Vää...äää...äsch den där sjön". Men nu, nu rasslar jag tvärsäkert av mig sjönamnet utan att darra på manschetten. Och eftersom jag känner att jag nog inte är den enda geografiska idioten tänker jag nu dela med mig av Hur Man Håller Reda på Vänern och Vättern. Jo: Man säger Väääänern, långsamt och liksom runt, och då vet man att det är den sjön som ligger till väääänster och är rund, och sen rasslar man bestämt och kortfattat av sig V-tt-rn - och då vet man att Vättern är smal och inte ligger till vänster. Ja om man nu är skåning alltså, och ser det lite nerifrån. (Vissa envisas kanske med att säga söderifrån, men sån är inte jag). Plättlätt, eller hur?

Vadstena alltså. En stad helt i makens smak, ja min med för den delen, och jag tror inte att syrran har några invändningar heller. Där finns ju allt! Ett gammalt kloster! Ett gammalt slott! En gammal kyrka! En örtagård! Gulliga hus och gränder! Vad mer kan man önska sig?

Kyrkan, ja. Den är stor och imponerande och har massor med roliga gravhällar med många fina vapen på, man fick nästan bända bort maken med spett därifrån. Sen finns det en fantastisk altartavla som utan att darra på manschetten visar vad som händer om  man inte uppför sig här i livet. Det ser ju inte så muntert ut - bäst man sköter sig, känner jag.

Men maken höll på att få en chock, när vi stod utanför och diskuterade de olika längorna; kyrkan, munkklostret och Bjälboättens palats som varit nunneklosteret. "Den norra längan" sa jag, som läst på skylten. "nej minsann, det kan det inte vara för så skulle ju koret ligga i väster och det gör kor inte om det inte är i Hyby" sa maken som inte läst på skylten, men som vet hur det ska vara. Det visade sig dock att koret låg i väster och maken slog sig för pannan. Man hade byggt fel i Vadstena! Alltså, Hyby, det är ju en sak, men i Vadstena?! Maken kunde inte släppa detta, det måste man gå till grunden med. Grunden, visade det sig efter ihärdigt googlande, det var att självaste Birgitta bestämt så. Och när Birgitta pekade med hela handen, då blev det så. Rejält fruntimmer det där.

När maken väl kommit över chocken gick vi och åt glass och sen spelade vi äventyrsgolf med mer entusiasm än skicklighet.

Och så småningom styrde vi kosan hemåt igen, med ett stopp på Ellen Keys Strand som ligger betagande vackert vid Vättern (sic!). Brant. Men vackert. Säkerligen också bra för kondisen om man ska spänsta ner och upp hela dagarna. Man fick inte ta bilder inne på Strand, så det får bli lite exteriörbilder. Jag ska ärligen erkänna att mina kunskaper om Ellen Key är rätt dimmiga, men hon verkar också ha varit en dam som visste vad hon ville, och huset, ja det är betagande vackert. Nu är det så att man kan få stipendium och bo på Strand om man är a) kvinna, b) över 25 och c) har skrivit något om Ellen Key eller om de ämnen hon intresserade sig för. Jag uppfyller ju a och b (med råge) och undrar nu om det räcker med ett litet blogginlägg? I så fall vill jag bo i gästrummet som heter Vättern - tänk att få ha den utsikten!