Syrran och jag drog till Helsingborg för att hälsa på en god vän. En alldeles utmärkt plan en något regnig sommardag där vi faktiskt lyckades med konststycket att inte befinna oss direkt under ett av de hällregn som inföll lite då och då . Detta innebar förvisso att vi fick rusa in i Sofieros presentbod för att skula en stund, men värre kan man ha det. En liten bok att lägga i lådan för framtida julklappar och presenter fick följa med hem, och nästan en bricka i William Morrismönster - men bara nästan för någon form av återhållsamhet kan man utöva även inne i en presentbod tycker jag.
Vi var som sagt på Sofiero, efter att först ha fått en utomordentlig lunch hemma hos vännen. Sofiero, det är väl så nära man kan komma ett av de National Trust-egendomar som är strösslade som konfetti över den engelska landsbygden? Här i Skåne känns det som att vi har
ett strössel, men faktiskt ett alldeles utmärkt solitärströssel.
Vi hann med att traska runt i den fina perennträdgården, vi knallade runt i växthuset och tittade på de vinstockar som gamle kungen planterat som alltså har ett ansenligt antal år på nacken, vi diskuterade vad de olika blommorna var för något och vi undrade också om de får se ut hur som helst?
Sofiero är väl värt ett besök, även nu mitt i sommaren när rhododendronravinen inte blommar i alla möjliga karamellfärger - det finns rosor, lavendel, köksträdgård, kronärtskockor, nävor, fantastiska krukor och något som såg ut som, tja, en taggig pinne med små runda äppleliknande saker på.
Sen åkte vi hem igen, till maken och hunden som inte varit lika lyckligt lottade utan som råkat befinna sig under ett av dagens hällregn, utan minsta lilla presentbod att ta skydd i, men som var nöjda och glada ändå över att ha ägnat hela dagen åt arkeologiska spörsmål.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.