Jag medger - det är vackert

Med snön alltså. OK, man kan inte traska runt på fälten och i naturen som man vill, för naturen visar sig alltså vara rätt så osamarbetsvillig och obekväm, inte alls tillrättalagd för en maklig medelålders kvinna med korta ben och tillika kortbent hund.

Fast man kan ju ändå åka ut i naturen. Gå lite lagom långt. Grilla lite lagom korv. Dricka lite lag... nej, jag menar ju mycket glögg.

Njuta av en makalöst söt flicka.

Använda sitt nya objektiv. Vi hade dock uppenbarligen valt fel ställe, nämligen vid ett fågelgömme vid Krankesjön och dit kom en hel del folk, folk som tog det där med fotograferande seriöst.  Folk som hade objektiv långa som kinesiska muren och som använde sig av stativ och grejer. Där stod jag med mitt 300 mm-objektiv och fnittrade lite nervöst. Men sen så tänkte jag att de må ha kilometerlånga objektiv och kunna allt om vitbalans och slutartider och fan och hans moster - men de har i alla fall inte världens bästa huligan och världens sötaste Ellen till motiv, så det så. Och ska man fotografera sumphönor och raggfinkar, ja då kan man väl få ha utrustning som motsvarar en mindre bananrepubliks BNP.

En julhelg i intellektets tecken

Hela familjen har ju varit samlad över jul. Väldigt trevligt! Sällskap på promenaderna får man, det är fullt runt matbordet och det ligger ungar utslängda i soffor och fåtöljer.

Men man kan ju inte bara slappa, ånej! Man kan inte ens enbart ägna sig åt att äta mat och dricka vin, hur märkligt det än kan låta. Nej, hjärnan måste också få lite motion. Alltså har det spelats spel; Besserwisser, Alias, Alfapet och Pictionary.

I Picitionary var det meningen att sonen och jag skulle slå a) motståndarlaget bestående av maken och dottern samt b) omvärlden med häpnad över vårt eminenta lagarbete.

Men herregud, hur ska man kunna uppnå sina mål när sonen har såna brister i sin visuella perception?! Jag bara frågar. Han var helt enkelt makalöst svår att få att begripa vad jag ville ha fram. Låt mig bara ge ett exempel, så förstår ni vad jag hade att tampas med.

Jag skulle illustrera ordet "skallra". Hur svårt kan det vara? Jag gick ut löst och ritade en skallra, komplett med skakningsillustrationer runt omkring. Sonen stirrade förbluffat och sa sen: "äh... va?? Är det ett tennisrack?".

Jag suckade demonstrativt och ritade en bebis som höll i skallran - ingen kan väl tro att en bebis spelar tennis?

- Varför har du ritat en säl?? undrade sonen då, som uppenbarligen är utan estetiskt sinnelag.

Jag insåg att här fick jag gå till väga på ett annat sätt. Jag ritade ett äpple och minsann; så småningom begrep ätteläggen att denna ord-del var "skal". Jag nickade belåtet och strålade mot telningen. Sen ritade jag en sol som skulle illustrera den egyptiska solguden "Ra". Sonen var uppenbarligen inte på egyptiskt humör, för han begrep inte alls det där med "Ra". Så då fick jag ju rita små egyptier för att få honom på rätt spår, men hjälpte det? OK, jag medger att de mest såg ut som muminpappan i streckgubbeformat, men lite fantasi kan man väl begära? Dock gick tiden ut. Och så höll det på. Sonen ritade de mest obegripliga saker som ingen människa kunde förstå sig på (bl.a. illustrerade han "spänning" med straffsparksläggning - det gick inte hem kan jag ju säga).

Låt mig nöja mig med att erkänna att Lag Make och Dotter slog oss rejält.

Sonen tittade begrundande på mig efter nederlaget och sa sen lite försiktigt; "jag förstår inte riktigt hur din hjärna fungerar, mamma". Och det kan väl hända att han inte är helt ensam om den undran.

Fast sen vann vi ju en förkrossande seger i Alias, uppenbarligen är vi mer på samma våglängd när det gäller mer litterära saker.

Nu är sonen åter i Halmstad; vi körde dit hela bandet igår, hälsade på svärmor och gick ut och åt. Jag kan varmt rekommendera Fridolfs om man någon gång befinner sig i den halländska metropolen - "mätt" och  "nöjd" illustrerar väl hur man kände sig när man gick därifrån.

Ja Halmstad är en trevlig stad. Ska jag ha någon invändning så är det möjligen att gatorna är väldigt hårda; det märkte jag till exempel när jag halkade omkull och föll som en handlös fura.

Promenad med förhinder

Nu har det firats jul. Mat i långa banor, vin i ännu längre banor, snö i överflöd. Väldigt trevligt, och väldigt mätt blev man.

Därför tänkte jag ju slå två flugor i en smäll. Eller rentav fler? En hel flugkoloni? Må så vara hur det vill med flygfäna, men jag släpade ut dottern och hunden på promenad. Dels för att njuta av det kalla, men vackra vintervädret. Motionera bort en liten bit vildsvinsfilé och lite bavaraois. Rasta hunden. Samt - sist men inte minst - prova det nya objektivet. Ett objektiv som helt på egen hand fick mig att se ut som en proffsfotograf.

- Vi traskar runt Nöbbelövs mosse! sa jag till dottern och Huliganen. Dessa var genast med på noterna. Vi klädde på oss lager på lager på lager, mössa-å-vantar-å-extravantar-å-överdragsbyxor och det ena med det andra. Huliganen iklädde sig päls.

- Åh så vackert! sa jag och kikade ut över de snögnistrande fälten.

Sen blev det liksom tvärstopp. Jo för det var MYCKET snö. DJUP snö. Och visserligen med skare, men ingen som bar.

Man fick på ett synnerligen ograciöst sätt liksom krypa bort till fastare mark. Huliganen hade inga problem att springa uppe på skaren, och han drabbades av en synnerligen överdriven munterhet av att se sin matte kravla omkring som en berusad skalbagge på snön.

 Han formligen vred sig av skratt, rullade runt i snön och tjoade av fröjd. Lite överdrivet kan jag ju tycka. Så himla kul var det väl inte?

Vi lyckades ta oss tillbaka till mer plogad mark, men då, ja då hördes julhelgens första smällare. Och då slutade Huliganen att håna sin matte och blev helt plötsligt en mycket liten och mycket rädd Huligan. En som bara ville in i bilen igen och gömma sig bakom något. Bakom lill-matte till exempel.

Jodå, tittar man noga ser man en liten vätte - inte så macho just då.

Visst är det ganska vackert med snön och vinterhimlen trots allt, det tycker jag nog. I alla fall om man slipper drunkna i det vita eländet.

Hur var det nu med objektivet? Jag hann ju inte testa så himla!  mycket, nu när det där med snödrunknande, smällare och sånt kom emellan. Men titta här! Imponerande eller hur? 

Man kanske tror att man bara ser en kyrkspira, men då ska man veta att det inte är vilken sketen kyrkspira som helst, ånej, den är tagen på ganska långt håll och alldeles obeskuren! Jomensåatt, nog ska det här objektivet duga!

Lille julafton

är det idag. Man har redan skottat två gånger; före och efter hundrundan. Snart ska man dra iväg till jobbet för en sista rekorderlig insats före jul.

Man hoppas innerligt att sonen ska kunna köra hem idag, så att man kan få krama om honom. Det går om man står på tå och med god vilja, han är nämligen lång, sonen. Det är man inte själv. Jag tycker att det kunde sluta snöa NU, så att vägarna blir farbara, inte bara här utan för alla som ska hem till sina familjer i jul.

Egentligen är det ju inte det att det är lillejulafton som är det viktiga idag; ånej, det här är en Mycket Viktigare Dag än så, det är nämligen Huliganens Fölsedag idag!

HURRA, HURRA, HURRAAAA!! för dig, din lille kaxige mackapär. Det var ju en evig tur att du kom till oss!

Rudolf med röda mulen

Igår var det dags för julklappsutdelning på jobbet. Vår vd, som är en väldigt trevlig vd som inte bara gillar västgötaspetsar utan även vin och god mat, brukar sprätta goda viner och choklad och ostar omkring sig såhär vid juletid. Nu är han förvisso på andra sidan jordklotet för att fira en examinerad dotter, men tillförordnade vd och jag hade anförtrotts hohoho:andet och utdelandet.

Tillförordnade vd ledde tåget och hohoho:ade med bravur, efteråt kom jag och utstrålade fryntlighet av hög kaliber.

Sist kom Huliganen, som tilldelats den viktiga rollen som tomtens ren.

Nog är det fullständigt normalt att renen visar ett otillbörligt intresse för de utdelade klapparna? Och morrar lite när folk ogeneröst visar sig vilja ha såväl sin ost som choklad själva?

Snillen spekulerar

Och med 'snillen' menas då maken. Såklart. Förvisso i singular, så det kanske skulle varit 'snillet' istället? Äsch, låt oss nu inte trassla in oss i grammatiska snårigheter och tappa bort den röda tråden som man ändå har stor möda att hålla reda på.
Back to business; maken läste förra inlägget. Maken är omåttligt förtjust, inte bara i sin egen dotter, utan även Ellenbebisen. Man får rent av bryskt tränga sig före om man vill ha en chans att gulla med detta trevliga barn.

Han läste om uppgraderingen och nickade instämmande. Men sen såg han fundersam ut. Ett litet tankeveck prydde hans arkeologiska panna. Kanske var det ett alltför stort hopp att bli Ellenflicka så där på stört?

Maken kan man lita på. Han kom upp med en såväl modern som genomtänkt lösning; låt oss uppgradera henne till Ellenbebisen 2.0!

Snökaos, trafikkaos och allt annat kaos

Det tycks vara högkonjunktur på kaos just nu. Vart man än skådar så nog ser man ett litet kaos. Hittar man inget lite kaos så kan man ju alltid kasta ett getöga på Huliganen, självaste inkarnationen av Litet Kaos i Vättekläder.  Ändå så sitter jag här och är ganska mild till sinnet. Okarakteristiskt blid skulle man kunna säga.

Jo för hon kom ju hem, dottern. Trots allt ovanstående kaos, och trots att man nu läser och  hör om hur folk får tillbringa dagar på flygplatser runt om i Europa så lyckades flygbolaget frakta hem henne till Danmark. Och förvisso gick det inga tåg över bron, DET hade väl varit för mycket att hoppas på. Men maken, som är svag för dottern,  ryckte ut och forslade hem den sista biten så nu är hon faktiskt hemma. Och det gör mig väldigt mild, som sagt.

På tal om kaos så var det precis vad som utbröt när hon steg innanför dörren. Huliganen rusade dit, noterade vem som kommit och gastade i högan sky "Hon är hemma!!!!!". Dottern böjde sig ner för att klappa om hunden, men då fick hon klappa i tomma luften för han hade redan rusat vidare, nämligen för att fräsa runt matsalsbordet i 27 varv, ihärdigt hojtandes "Hon är HÄR! Hallå!! Nu är hon HÄR!!!".

- Jag vet! försökte jag säga då, men det drunknade liksom i det allmänna oljudet.

Det var inte färdigkaosat där, ånej. Sedan skulle det has dragkamp, bitas i håret, studsa och hoppa och tjoa och tjimma, allt inom loppet av en mikrosekund.

Jag tror att dottern uppfattade att glädjen över att ha henne hemma stod högt i tak - och uppfattade hon inte det, så måtte hjärncellerna ha frusit och skrumpnat ihop.

Nu har hon varit hemma några dagar. Det har ätits. Fikats. Gått långa kvällspromenader i pudersnö på St. Hans backar. Dock inga gemensamma morgonpromenader, ånej, vi pratar ju om dottern som tycks ha ärvt makens dygnsrytm.

Vi har också varit på en annan dotters kalas, nämligen den förträffliga Ellenbebisens 1-årskalas! Nu borde hon kanske ha uppgraderats från Ellenbebis till Ellenflickan? Ellen vet hur ett paketöppnande ska gå till! Hon åkte leksakslåda med fart och frenesi, hon lindade mjukisbyxor runt halsen, hon dekorerade sig med guldband och slamrade med klossar så att det stod härliga till. Gladare och goare unge får man leta länge efter. Tårta fick man också! Ja det var minsann ett kalas som hette duga, det!

Nu har det varit lite lugnare på hemmafronten någon dag. Men snart! Snart kommer sonen. Och mostern! Och det ska vara julfirande och lillajulaftonfirande och då, då kör han igång igen. Mr. Kaos himself.

Då menar jag inte maken.

Okej då

Kanske det har blivit lite julstämning trots allt!

Julstämning

Jag har nog skrivit att den känns lite, tja, bristfällig hos mig.

- Det här duger inte! sa jag till mig själv och tog mig i örat. - Nu ska du minsann skapa julstämning om du så ska förta dig på kuppen!

Men hur? Slakta julgrisen, städa julstädet, göra sillsallad, julsylta och brunkål? Jag rös. Det måste finnas ett lättare sätt, det kände jag långt in i benmärgen. Sen kom jag på det! Heureka!, sa jag andligen till mig själv och ilade iväg för att köpa julstjärnor. Jo för jag har nämligen en väldigt fin vit kruka som rymmer fyra stycken julstjärnor. Nu är i och för sig inte överdrivet imponerad av julstjärnor, men just i denna kruka gör de sig fint. Sen var det till och med så lyckligt att jag visste var denna kruka befann sig (det är minsann inte alltid jag vet var saker befinner sig, men nu gjorde jag det). Allt verkade alltså samverka till bjällerklangstämning så det sprutade likt en julgejser!

Julstjärnor är klena stackare som inte tål kyla. Alltså parkerade jag en uppvärmd bil precis utanför affären, rusade in, slet åt mig fyra stjärnor, galopperade ut (jodå jag hann betala), öste in dem i bilen och puttrade hemåt.

Kom hem, gnolade nuedejuligenochjulenvararändatillpåska, log hult mot hund och make. Här sparades minsann inte på julkänsleframkallande åtgärder! Plockade ur blommorna och stoppade ner dem i krukan.

"Flopp" sa det och alla bladen rasade av. Kvar stod fyra spretiga stjälkar med lite rött krafs uppepå.

Jag stirrade misstroget på krukan. Kände efter. Skapade denna julstämning?  Men jag kom fram till att den mer liknade en sorglig rest efter en tjernobyl-liknande katastrof, slängde liken och blängde bistert på allt som fanns i närheten. Maken hukade i sängen och drog täcket över huvudet, hunden gömde sig under matsalsbordet.

Alltså blir det ingen bild på juliga julstjärnor här. Jag slänger in en amaryllis i stället. Den är i digital form och således sitter bladen kvar. Än så länge.

Fast egentligen undrar jag om inte min julstämning mer illustreras av en mer denna bild? Karg, mörk, inget inställsamt julerött fjoms.

Ömsom vin och ömsom vatten

Mest vatten, faktiskt, hittills. Men det är ju fredag, så vem vet, det kanske randas ett litet vinglas vid horisonten?

Dagen har ägnats åt att vara sjuk. Ihåligt hostande, ihärdigt snörvlande, febrigt svettande.

Maken kastade en blick på mitt glåmiga ansikte imorse och beslöt raskt att fly fältet. Så desperat var han att han faktiskt drog till arbetet för att uppdatera sig om vad som hänt medan han vältrat sig bland krukskärvor och lerlager. "Åh för all del" sa jag tappert "*host, host* åk du, bry dig inte om mig, jag överlever förmodligen tills du kommer hem".

Nu har han kommit hem, och eftersom jag sitter här och knattrar på tangenterna så förstår ju alla sluga läsare att jo jag har överlevt. På håret, förvisso, men dock.

Dagen har för övrigt varit oerhört spännande; idag skulle hon komma hem, dottern. Och flyget har varit försenat. Försenat. Snö har fallit - men nu är hon på väg! Och sen ska hon bara ta sig från Kastrup mot hemmet och DÅ, då ska det ätas köttbullar och potatismos och drickas vin. Förvisso passar det kanske inte så värst bra med vin till köttbullar men när man är förkyld så spelar det ändå inte så stor roll.

Men för övrigt har dagen varit lugn. Huliganen och jag har tränat på att ligga i soffa. Väldigt lyckad träning, och mycket duktiga var vi båda två måste jag säga. Sen har vi haft dragkamp. Lekt "gömma frolic" - en rasande rolig lek. Tränat lite på att ligga i soffan igen.

En händelserik dag helt enkelt.

Vilken hunddomptör jag är!

Här har tränats. Minsann. Och nu ligger han där!

Duktig hund!

Bing Crosby

Han måtte inte haft alla indianerna i kanoten. "I'm dreaming of a white Christmas". Jojo. Dream on, grabben.

Det är halt, man vinglar fram som en vankelmodig anka. ("Har'u inga inbyggda broddar?" säger Huliganen retsamt och studsar iväg framför mig).

Man tvingas åse maken skotta snö och tycka synd om honom för det.

Man får ingen tidning pga väderläget.

Det är kallt, kallt, kallt. Och blåsigt. Och när det är kallt och blåsigt, ja då kanske flygen blir inställda och dottern blir sittande bland skottar och säckpipor.

Man vågar inte ens tänka på uppvärmningskostnader.

Den där första förtjusningen och jasedetsnöarjasedetsnöar-jublet, det har definitivt lagt sig.

Och vadå "Christmas" förresten? Tycker julen kommer alldeles för tidigt i år, kan inte uppamma minsta lilla julstämning än.

Nä du Bing, du kan faktiskt ta dig i brasan.

Eller också är det bara jag som vaknat på helt fel sida idag.

Ibland blir man förvånad

Igår, till exempel, blev jag oerhört förvånad.

Så här var det; när jag äntligen fått maken att köpa en ny läsefåtölj så tänkte jag ju, rask och effektiv som jag är, köra den gamla fåtöljen till Emmaus insamling.

- Ånej, sa maken då, vi säljer den!

Jag stirrade misstroget på maken. Sälja? Jo för all del, så långt var jag med, men vem, vem frågar jag, skulle vilja köpa denna antika och fula vanskapta skapelse. -Åhå, sa maken då, det finns säkert en marknad. Sagt och gjort, en annons (till ett mycket blygsamt pris får jag säga) lades in på Blocket. So far så good. I annonsen stod makens mobilnr. Sagda make, som ibland fungerar på att mycket märkligt sätt, lyckades då omedelbart låsa sin mobil och inte hitta sin puk-kod. Att få en sådan kod tog en tre-fyra dagar, och det kan ju hända att massor av människor ringde under de dagarna, det vill jag låta vara osagt. (Fast jag känner mig högst skeptisk, det får jag erkänna).

Nåväl, telefonen återuppväcktes från de döda, men fortsatte liksom  att vara död, i alla fall i presumtiva-fåtöljköparhänseende.

Kvar i vardagsrummet stod den förhatliga fåtöljen. Och jag som är en snäll fru sa inte "vadvardetjagsa?" I alla fall inte mer en en tre, högst fyra, gånger.

- OK, sa maken då, jag kör väl iväg den så fort jag hinner. Fast hann gjorde han inte så fåtöljen, den stod där den stod. Men så igår kväll ringde det! Och det var en som ville ha fåtöljen!

DUNS!! sa det när min haka ramlade i golvet.
- Lät han som om han hade nätbrynja och ville häcka i den och titta på Tipsextra? frågade jag sedan, när hakan var på plats igen. Jag kunde nämligen inte tänka mig vem som skulle vilja ha den annars? Maken hävdade dock att det lät som en trevlig ung man, som inte hade nätbrynja. Jag var skeptisk, men förhöll mig avvaktande. En halvtimme senare knackade det på dörren och in klev ett ungt par. Den unge mannen sjönk ner i fåtöljen och utropade belåtet "skön!!". Sen halade han upp de äskade hundralapparna och kånkade iväg med fåtöljen, ja efter att han haft lite dragkamp med Huliganen så klart.

Jag tittade medlidsamt på den unga kvinnan och tänkte bekymrat att skulle nu hon få lida av åsynen av eländet? Nu när jag äntligen lyckats bli av med den? Hon visade sig dock vara en praktiskt och pragmatisk kvinna för hon viskade till mig: "vi har katt så det är inte lönt att köpa en ny och fin fåtölj".

Låt oss hoppas att katten har vassa klor och ett arbetsamt sinnelag.

Det är långt till sommaren

Tog en sväng inom växthuset. Blundade för de döda pelargonerna - fullt av små lik, faktiskt, var det därinne. Olivträdet stod och gjorde åkarbrasor.

Men taklöken, den frodades. Så är den också en fetbladig växt. Tur att det lönar sig att vara lite rundhyllt ibland.

Ja inte vet jag vad Huliganen gör i ett växthusinlägg - men jag får ju säga att jag nog tycker att alla inlägg blir liksom lite bättre om han är med på ett hörn.

Kärlekens makt

Vi traskade ut i den råa onsdagsmorgonen, Huliganen och jag. "Traskade" är rätt benämning, inget skutt, inget tjohejsan, inget sprätt i stegen alls. Jo för Rimadylkuren är över och nu är Huliganen trött igen. Igår pratade jag med veterinären som skickar ett nytt recept, det behövs nog mer medusiner i den lille vätten för att sprättet ska åter infinna sig.

Vi traskade på. Snusade lite likgiltigt. Pinkade förstrött.

Men då! Vem kommer längre bort på gatan om inte lilla norska buhunden Liza?! Och då ska man förstå att det finns tjejer och det finns tjejer - också finns det Liza som är en hot babe! Hottare än så blir man inte i Huliganens ögon, löp eller ej, hormonerna står som en fontän kring dem båda. Jo för i Lizas ögon är Huliganen måhända lite kort i rocken, men en hunk av megaformat.

Huliganen kände doften av Liza, såg henne gjorde han inte, för de befann sig på var sin sida om en med västgötamått mätt gigantisk snövall.

- Amore! tänkte Huliganen, som raskt förvandlades till en latin lover. Han tvinnade sina mustascher och tog ett elegant skutt över vallen. Ännu elegantare hade det blivit om han inte missbedömt höjden och sin egen förmåga och alltså liksom fastnade lite längst upp och sedan tumlade ner inför den åtråddas tassar. Hon viftade uppmuntrande på sin gräddfärgade svanskringla.

Därvid vidtog skutteliskutt, springelispring och ett ivrigt nosande på varandra. Inga gräddfärgade små vättar i sikte dock, eftersom det liksom inte var den tiden.

När det skuttats färdigt tyckte Lizas husse och Huliganens matte att det var dags att traska vidare åt var sitt håll. Ja det vill säga, jag upptäckte efter en stund att den trolöse hunden raskt beslutit sig för att överge familjen och flytta ihop med sitt hjärtas dam, men efter viss övertalning vandrade även han den rätta vägen = min väg.

I steget fanns det åter spänst och stuns och sprätt. I ögat syntes åter gnistan.

Kärlek. Bättre än Rimadyl.

Men hur blidde det, då?!

Nu har ju maken varit tjänstledig ett tag. Han sa ju, om än måhända temporärt, adios och good bye till bokslut, styrelsemöten, dubbel italiensk bokföring och det ena med det andra. I all synnerhet det andra tror jag.

Sålunda har han nu läst arkeologi i snart en hel termin och det har ju fått sina följder. Vissa väntade, andra mer oväntade. Bland annat visade det sig ju då att även Huliganen och jag, vi har fått vår beskärda del av den bokliga lärdomen, jo för det maken läser det vill han också dela med sig av. Väldigt trevlig omväxling till våra tidigare samtal över den dagliga kvällsmaten får jag nog säga. Huliganen säger inte så mycket, men ser ut att lyssna intresserat. Eller också tänker han på tikar och frolic, det är faktiskt inte så lätt att veta.

Sen har det ju fått en oanad positiv effekt på det huliganska hemmet. För ett bra tag sedan skrev jag detta inlägg, som var som ett plågat skri på hjälp från en själ i nöd. Närmare bestämt min själ som befann sig i akut estetisk nöd. Eftersom jag är en sån eftergiven mes så har makens fula fåtölj dock kvarlevt i hemmet ända tills en dag han lät meddela att han nog behövde en bättre läsefåtölj, jo för om man satt många timmar i sträck och fyllde hjärnan med det ena arkeologiska rönet efter det andra så gled man liksom ner och låg som en slapp noshörning uthälld i den fula fåtöljen. Uppenbarligen är detta inte en optimal ställning för att vässa hjärncellerna, så nu behövdes en mer ergonomisk och akademisk fåtölj. Maken hann inte mer än andas en vag önskan om att kanske köpa en ny fåtölj förrän jag hade apterat honom i bilen och fräst iväg till den lokala fåtöljaffären. Vis av erfarenheten släppte jag honom inte sedan ur sikte förrän han lyckligt och väl valt den fåtölj som jag redan visste att vi ville ha. Eller åtminstone att jag ville ha, och det är väl i praktiken samma sak?

En annan positiv effekt är att maken nu de senaste månaderna lagat mer mat än vad han gjort det senaste halvseklet. Väldigt trevligt och väldigt lyxigt för mig som nu kommer hem till dukat bord. Vad jag kanske inte direkt väntat mig är den makeliga kökskreativitet som dessutom blommat upp. Ena dagen kommer man hem och maken har sorterat om i köksskåpen "för det blev bättre organiserat så här" sa han belåtet. Själv muttrade man lite tyst för sig själv att jahaja, jag hittade bra innan, men för all del....

Dagen därpå kom man hem till en make som sorterat i hela kryddskåpet och med dygdig sparsamhet och nit påpekade att "visste du att vi hade tre påsar lagerblad och fyra förpackningar kardemummakärnor?!". Då försöker jag påtala att man vet aldrig när man behöver en himlans massa kardemumma och lagerblad, rätt som det är uppstår behovet och tänk om man står där alldeles tomhänt då?

Åt detta fnyser maken, och sen säger han "dessutom har vi en alldeles oöppnad burk salladskrydda".  - Jaså minsann, säger jag lite avmätt då, och maken inser plötsligt att det kanske inte är så mycket att orda om, det där med salladskryddan.

Men om man bortser från denna nitiska kryddfascism så lever vi väldigt lyckliga, det gör vi. Att jag drog på mig ett magsår ska vi inte alls skylla på makens kadaverdisciplin i kryddskåpet.

Hans kreativitet och uppfinnarjockighet excellerar även på andra sätt - en vacker dag kommer jag hem till en make som belåtet utropar "heureka! Jag har löst det!"

- Vadå?! undrar jag ivrigt då. Tänker att det har väl något med den globala uppvärmningen att göra. Eller kanske en sprillans ny arkeologisk teori? Men nej, det visar sig vara ännu nyttigare än så; maken har nämligen löst problemet med hur man har inköpslistan tillgänglig när man rantar runt med kundvagn i affären. För en andlöst väntande omvärld ämnar jag nu avslöja knepet; man tar med en sig en klämma av gammal god kontorsmodell och nyper fast listan i kundvagnen... jojomensan, nu blev ni imponerade gissar jag!

Jag önskar att alla kunde få göra som maken gjort; få göra en paus i livet och ägna sig åt det som man verkligen är intresserad av, det är så oerhört välgörande både för en själv och för ens omgivning. Och fö ordningen i kryddskåpet.

Egentligen

... skulle det här inlägget vara fyllt av fina bilder på snöig huligan. Så blev det inte. Vi var ute och skuttade och plöjde och sprang och rullade oss. Dock utan kamera i släptåg, så glömsk kan man vara. Sen gick vi hem i trädgården och jag tvingade maken att överge skidskyttet och komma ut med kameran. Då sätter sig Huliganen prompt ner och ser ut som en åsna. Sen far han runt som en myrslok så alla bilderna blir suddiga, sen vägrar han vara med på bild. 

- Kom igen! försöker jag då, nog vill du väl se tjusig ut i bloggen?

Huliganen låter förstå att han skiter i bloggen. Nu vill han gå in och så är det inte mer med det. Alltså blir det bara lite spridda vinterbilder.

Men här vilar inga ledsamheter för det, snart blir det hjortgryta och rödtjut, och sen blir det nybakta kanelbullar och te. Livet kunde vara värre. 

Att vara styrd av klockan

Imorse hände det. IGEN. Jag vaknade, tänkte att oj så skönt, klockan har inte ringt, jag drar mig en stund.

Jag drog mig en stund.

Sen slog en misstanke ner... men tänk om... slår ett getöga på väckarklockan (som på det mest skamliga sätt inte alls levt upp till sitt namn, en väckarklocka som inte väcker, vad är väl den? Inget existensberättigande alls har den) och inser att klockan är tjugo i sju!! Alltså, jag menar tjugo-i-jävla(förlåt)-sju!!!

Min första instinkt är att skylla på någon annan. Jag rullar runt i sängen och kastar en frätande blick på maken som sover sött och tänker just säga honom ett och annat. Men sen inser jag ju att herregud, han har inte väckt mig en enda morgon sedan 1976, så hur ska jag då lyckas få det till att det är hans fel? Onekligen en knivig situation.

Men sen slår det mig - den där hunden man har. Den där som förra veckan ville köra upp en 05.20 för att traska ut i snön, varför tar inte han sitt ansvar för att matte vaknar och svingar sina lurviga ben över sängkanten? Jag kikar ner över sagda sängkant, ner i biabädden. Där ligger Huliganen på rygg med alla fyra tassarna i vädret och snarkar i godan ro.

- Huliganen! säger jag strängt. Vi har försovit oss - och det är ditt fel!!!

Huliganen slår upp ett sömnigt öga och säger - ääähhh... va? Det är väl inte mitt fel om du försover dig!! fortsätter han sen avfärdande.

- Förra veckan vaknade du minsann tidigt och väckte mig, säger jag då. - Det är väl det minsta man kan begära att du gjorde mig samma tjänst nu.

- Förra veckan och förra veckan, svarar Huliganen. - Jag är en hund som lever i nuet. Carpe diem och allt det där, och just i dag så carpar jag diem så att jag vill sova lite längre. Förresten vill jag minnas att du inte var överhövan entusiastisk då, förra veckan. Du ska inte vara så styrd av klockan matte, lev i nuet du också! Tänk inte på gårdagen, tänk inte på morgondagen, njut av nuet! Släpp denna fanatiska klockbesatthet, lev livet!

- Du kommer minsann inte att njuta av nuet när jag inte har råd med Frolic svarar jag bestämt då och tvingar honom att gå upp och ut. Ut i vinterkylan. Det kan han gott ha, den försumliga typen.

Somliga har systrar

...som är otroligt duktiga på att smida servettringar. Och ännu duktigare på att presenta sin syster med dem.

Själv är jag inte så duktig på att smida. Men jag är duktig på att ha en syster som är det!

Och det är ju också en form av begåvning