Dolska planer

Maken och jag, vi har ganska lika smak vad gäller heminredning. Ingen av oss är direkt anhängare av en avskalad minimalistisk vit stil. Det ska vara färg, ombonat och hemtrevligt, och det ska synas att man bor i sitt hem.

Men ibland visar dock maken prov på en himmelskriande dumhet, envishet och gräslig smak. Vi har till exempel synnerligen olika åsikter om det här skräckexemplaret:

"Din läsefåtölj är ful!!" säger jag bestämt. Makens räddhågade svar är att han gillar den, den är bekväm. Såna andefattiga argument biter ju inte på mig, så jag påtalar att hans fåtölj förutom att vara ful är urblekt, passar inte in, och skulle trivas bättre som pensionär på någon näraliggande soptipp. Maken svarar fantasilöst men envist att han gillar fåtöljen.

"Jamen" säger jag frestande då, "vore det inte bättre med en trevlig, mysig, ombonad öronlappsfåtölj?". "Och", lägger jag ännu mera frestande till, "med en skön fotpall så man kan sitta bekvämt!" (Makens uppfattning om att sitta bekvämt är att hasa ner så långt det går och halvligga i fåtöljen). Maken skakar stumt men envist på huvudet. Han tänker kämpa så länge det går för sin fåtölj.

Då byter jag taktik genom att blanda in fler fåtöljer i leken. Jag påpekar att om vi byter ut hans läsefåtölj mot tv-fåtöljen (som aningens snyggare), så kan vi köpa en ny tv-fåtölj istället. Innan maken hinner komma med sitt enfaldiga "jamen jag tycker min läsefåtölj är bekväm"-snack så lägger jag till att i så fall så kan jag flytta upp min lamello-fåtölj på ovanvåningen och flytta ner den omklädda 50-talsfåtöljen och ha som min läsefåtölj. Eller också kan man ha den som tv-fåtölj och köpa en ny annan fåtölj.

Maken börjar se lätt förvirrad ut, men upprepar med en druckens envishet att han gillar sin fåtölj.

(På tal om drucken så lyckades jag faktiskt en ljummen sommarkväll efter att ha preparerat honom med ett antal glas riesling få honom att hålla med om att fåtöljen var ful och behövdes bytas ut. På nykter kaluv kör dock maken blånekelsemetoden och vägrar envist att gå med på att han sagt så. Tyvärr så spelade jag ju inte in erkännandet så det håller nog inte i domstol).

Medan jag skriver detta har maken sjunkit ner i fåtöljen med en belåten suck, föga anande att jag hyser dolska planer för hans stol. Jag börjar mer och mer känna att stolen och jag, vi är antipoder. Oförenliga. Att this house is not big enough for both of us. Jag känner mig tämligen säker på att om jag tvingar maken att välja så vinner jag, för stolen kan trots allt inte laga mat.

Å andra sidan så älskar jag ju maken. Och om han nu gillar den där fåtöljen så kanske man skulle finna sig i den? Så där storsint kan jag tänka när jag inte har fanskapet rakt framför ögonen. När jag ser den så tänker jag bara "vik hädan, ditt monster!".

Å tredje sidan, tänk när jag själv blir gammal, urblekt och sliten (mer än nu alltså), tänk om jag inte får vara med längre då? När man tänker efter så gäller det här ju inte bara en fåtölj utan hur man förhåller sig till resten av mänskligheten. Live and let live, alltså. Leben und leben lassen. Och det där med att var och en får bli salig på sin fason.

Så just råder väl någon form av väpnad neutralitet mellan stolen och mig. Men om den skulle råka kapsejsa, så skulle jag nog inte gråta.