Blev maken nöjd? undrar ni säkert. Nu när jag lade in en rättelse och allt.
Tyvärr. Det smärtar mig att meddela att maken blev alls inte nöjd.
- Dopfunt?! frustade han. Det är ju ett brunnskar! utropade han sedan. Spela roll, muttrade jag tyst och hädiskt för mig själv.
- Sa jag Adam av Bremen? fortsatta han sen. Jag suckade lite. Bara lite. Så att det drog en stormvind genom Huliganhemmet, typ.
Kanske han inte gjorde det. Kanske det var Adam von Düren i stället.
Och stämmer nu inte det, så skiter jag faktiskt i det. För jag tycker vi tappar bort fästingfrågan i det hela här lite, det tycker jag nog.
söndag 29 april 2012
Hoppsan!
Maken läste föregående inlägg och sa upprört: - du har fel! Du sprider desinformation!
- Men... va?! sa jag upprört. - Det gör jag väl inte alls det, jag lägger fram en vetenskaplig teori, och det är jag väl i min fulla rätt att göra, kan du svära på att det där är en lus? Va?
Sedan fnös jag. Ihärdigt och iskallt.
Men maken lät förstå att i just lusfrågan hade han ingen direkt åsikt, men det var dateringen!! Den var fel!! (Ja här krävs det rejält med utropstecken, det känner jag lång in i själen).
Vadådå, kyrkan är väl i runda slängar 1000 år gammal, så vad gnäller du om? undrade jag på ett synnerligen svalt sätt.
- Kyrkan ja, men dopfunten kom till när Adam av Bremen renoverade kyrkan på 1500-talet sa maken på sitt mest pedagogiska och lust-att-sparka-på-smalbenen-framkallande sätt.
Ållrejt, han har säkert rätt. Men faktum kvarstår; fästingproblemet är på intet sätt nytt. Nihil sub sole novum kan man säga om man vill klämma till maken lite. Han talar nämligen inte latin.
Inte jag heller - men man kan väl googla.
- Men... va?! sa jag upprört. - Det gör jag väl inte alls det, jag lägger fram en vetenskaplig teori, och det är jag väl i min fulla rätt att göra, kan du svära på att det där är en lus? Va?
Sedan fnös jag. Ihärdigt och iskallt.
Men maken lät förstå att i just lusfrågan hade han ingen direkt åsikt, men det var dateringen!! Den var fel!! (Ja här krävs det rejält med utropstecken, det känner jag lång in i själen).
Vadådå, kyrkan är väl i runda slängar 1000 år gammal, så vad gnäller du om? undrade jag på ett synnerligen svalt sätt.
- Kyrkan ja, men dopfunten kom till när Adam av Bremen renoverade kyrkan på 1500-talet sa maken på sitt mest pedagogiska och lust-att-sparka-på-smalbenen-framkallande sätt.
Ållrejt, han har säkert rätt. Men faktum kvarstår; fästingproblemet är på intet sätt nytt. Nihil sub sole novum kan man säga om man vill klämma till maken lite. Han talar nämligen inte latin.
Inte jag heller - men man kan väl googla.
Avigsidor med våren
Nej, det är inte det att jag är totalt ledbruten efter att ha tillbringat många timmar med att göra ett vagt försök att röja i trädgården nu när våren satt full sprutt på kirskål och annat otyg. Det är inte heller pollen jag syftar på. Eller mördarsniglar... fast vänta nu, både pollen och sniglar är definitivt avigsidor av avigaste sort. Likväl är det inte de som är måltavla för min vredaste vrede, min motigaste motvilja och min illigaste illvilja.
Det jag syftade på i rubriken är de förb#€%"F jä&%?##!! fästingarna som nu sticker upp sina fula trynen igen. Förresten, prepositionen blev fel - "in" ska det ju vara. In i min fine Huligan och den ljuvliga Zoyan. Redan har jag plockat flera fästingar och jag inser nu att jag är sent på det med det här med att sätta på fästinghalsband. Det får bli apoteket imorgon!
Men när jag var i Domkyrkan i veckan insåg jag också att det där med fästingar, det är liksom inget nytt påfund. Nänänä, titta här vad stenhuggarna avbildat på brunnen nere i kryptan:
Vad sa ni nu då, vavava?? Jodå, jag vet att detta anses föreställa en lus i megaformat och ett lamm och ha någon symbolisk innebörd som just nu undflyr mitt minne - men tänk om! Tänk om det inte alls är en lus utan en riktigt rälig fästing som huggit tag i en pudel?
Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag om att jag nog faktiskt gjort ett vetenskapligt genombrott!
Och vad som ännu mer tydligt illustrerar att inget är nytt under solen är det faktum att man tydligen redan för 1000 år sedan använde sig av fästinghalsband. Fast uppenbarligen var man då ännu listigare än vad Scalibor är nu, för det är ju fästingen som fått halsband. Och låsts fast.
Väldigt listigt om ni frågar mig. Känns liksom ännu mer effektivt.
Det jag syftade på i rubriken är de förb#€%"F jä&%?##!! fästingarna som nu sticker upp sina fula trynen igen. Förresten, prepositionen blev fel - "in" ska det ju vara. In i min fine Huligan och den ljuvliga Zoyan. Redan har jag plockat flera fästingar och jag inser nu att jag är sent på det med det här med att sätta på fästinghalsband. Det får bli apoteket imorgon!
Men när jag var i Domkyrkan i veckan insåg jag också att det där med fästingar, det är liksom inget nytt påfund. Nänänä, titta här vad stenhuggarna avbildat på brunnen nere i kryptan:
Vad sa ni nu då, vavava?? Jodå, jag vet att detta anses föreställa en lus i megaformat och ett lamm och ha någon symbolisk innebörd som just nu undflyr mitt minne - men tänk om! Tänk om det inte alls är en lus utan en riktigt rälig fästing som huggit tag i en pudel?
Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag om att jag nog faktiskt gjort ett vetenskapligt genombrott!
Och vad som ännu mer tydligt illustrerar att inget är nytt under solen är det faktum att man tydligen redan för 1000 år sedan använde sig av fästinghalsband. Fast uppenbarligen var man då ännu listigare än vad Scalibor är nu, för det är ju fästingen som fått halsband. Och låsts fast.
Väldigt listigt om ni frågar mig. Känns liksom ännu mer effektivt.
lördag 28 april 2012
Liebster Blog
Till Huliganens oskrymtade belåtenhet och glädje har vår blogg fått en award! Nämligen den (antar jag) tyska Liebster Blog från den generösa och trevliga Fabraholic. Jag tycker absolut ni ska kika in hos henne för detta är en spännande och synnerligen reseintresserad kvinna med vars hjäp man besöka många länder - även om man inte själv har möjlighet att åka dit just här och nu. Man kan även lära sig en hel del om sömnad och quilting, även om jag just inom det området känner mig tämligen obildbar...
Själva awarden ser ut så här:
Det enda jag behöver göra är att tacka vederbörande - och det är väl självklart att jag vill göra det! Länka tillbaka till hennes blogg - se ovan, glöm inte att titta in! Dessutom ska man klistra in bilden - jajamensan! Samt utse fem andra bloggar man vill lämna awarden vidare till. Och av alla trevliga bloggar jag följer väljer jag följande
Fru Sederblad - en blogg om höns, hästar, foto och inredning i den skånska myllan
Mullehästen . för att den får mig att skratta - nej, gapflabba! - så gott
Rut och Kanel - för härliga hundar, fina foton och en skön matte
Krutrut - för fantastiska foton och underfundiga texter
Syrran - för att hon är världens bästa syrra och för att hon är så duktig på att quilta och smida - också har hon ju världens sötaste Zoya!
Glad lördag på er alla!
Heureka!
Det finns saker man emellanåt går och undrar över. De där små (eller stora föralldel) mysterierna här i livet. Som
- varför har man så många udda strumpor?
- varför har ogräs en sån livskraft att det är som en multiplikatoreffekt på 14 upphöjt till tio jämfört med rosor, till exempel?
- varför är choklad så gott?
- vad är meningen med livet? Egentligen?
Ja såna frågor kan man fundera över, och emellanåt tycka att man hittar riktigt bra svar till. Typ en sen fredagskväll efter en god middag och lite vin, då är man som allra mest klarsynt. Tycker man i alla fall.
Men så finns det ju de där riktigt svåra frågorna, såna där inte ens en rund shiraz eller en snärtig chablis hjälper till att finna svaret. Jag tänker då närmast på den svåra frågan; vad är Telia bra för?
Frågan har nog varit uppe tidigare i den här bloggen men har nu aktualiserats sedan maken beslutat sig för att uppgradera såväl telefoni som bredbandshastighet och därför med rörande oskuldsfullhet vände sig till Telia.
- Bredbandstelefoni? Uppgraderad hastighet? Nemas problemas! svarade den verserade ungen mannen i kundtjänsten, bad maken att (åtminstone bildligt talat) skriva under på vederbörligt ställe och utlovade att den 2 april, då minsann skulle Huliganfamiljen få se på sprutt!
Den 2 april kom. Och nog såg vi på sprutt, alltid! Eller kanske tvärtemot. Ty helt plötsligt hade vi ingen telefoni alls och det var knappast vad vi önskat. Efter detta har maken tillbragt en ansenlig tid i telefon med Telia. Han har kopplats bort, kopplats om, utlovats att nu, nu ska det funka. Telefonin har flyttats om, felsökts och i största allmänhet krånglat så mycket som telefoni kan göra. Makens tålamod har prövats till det yttersta och jag har uppsänt tacksägelser till en högra makt för att jag sluppit sitta i evighetslånga telefonköer, även om jag dock vid ett minnesvärt tillfälle trots allt gjorde det och jag efter en längre stunds samtal insåg att den unge mannen på andra sidan luren just hade vidarekopplat en helt annan, och förmodligen helt ovetande, abonnent till makens mobil...
Men nu, nu vet jag i alla fall vad Telia är bra till! Och det känns skönt måste jag säga, för jag vill ju ändå tro människor om gott, jag vill tänka mig att vi alla bidrar till en bättre värld på ett eller annat sätt.
När vi hade besök av Teliamedarbetaren som skulle kolla varför vi inte fick den bredbandshastighet som utlovats placerade denne man sin jacka på golvet. Och en jacka på golvet, ja det måste ju vara något att bädda ner sig i, tänkte Zoya belåtet. (Däremot kunde han inte alls göra något åt bredbandshastigheten trots att allt, enligt Telia, var tiptop och skulle fungera).
- varför har man så många udda strumpor?
- varför har ogräs en sån livskraft att det är som en multiplikatoreffekt på 14 upphöjt till tio jämfört med rosor, till exempel?
- varför är choklad så gott?
- vad är meningen med livet? Egentligen?
Ja såna frågor kan man fundera över, och emellanåt tycka att man hittar riktigt bra svar till. Typ en sen fredagskväll efter en god middag och lite vin, då är man som allra mest klarsynt. Tycker man i alla fall.
Men så finns det ju de där riktigt svåra frågorna, såna där inte ens en rund shiraz eller en snärtig chablis hjälper till att finna svaret. Jag tänker då närmast på den svåra frågan; vad är Telia bra för?
Frågan har nog varit uppe tidigare i den här bloggen men har nu aktualiserats sedan maken beslutat sig för att uppgradera såväl telefoni som bredbandshastighet och därför med rörande oskuldsfullhet vände sig till Telia.
- Bredbandstelefoni? Uppgraderad hastighet? Nemas problemas! svarade den verserade ungen mannen i kundtjänsten, bad maken att (åtminstone bildligt talat) skriva under på vederbörligt ställe och utlovade att den 2 april, då minsann skulle Huliganfamiljen få se på sprutt!
Den 2 april kom. Och nog såg vi på sprutt, alltid! Eller kanske tvärtemot. Ty helt plötsligt hade vi ingen telefoni alls och det var knappast vad vi önskat. Efter detta har maken tillbragt en ansenlig tid i telefon med Telia. Han har kopplats bort, kopplats om, utlovats att nu, nu ska det funka. Telefonin har flyttats om, felsökts och i största allmänhet krånglat så mycket som telefoni kan göra. Makens tålamod har prövats till det yttersta och jag har uppsänt tacksägelser till en högra makt för att jag sluppit sitta i evighetslånga telefonköer, även om jag dock vid ett minnesvärt tillfälle trots allt gjorde det och jag efter en längre stunds samtal insåg att den unge mannen på andra sidan luren just hade vidarekopplat en helt annan, och förmodligen helt ovetande, abonnent till makens mobil...
Men nu, nu vet jag i alla fall vad Telia är bra till! Och det känns skönt måste jag säga, för jag vill ju ändå tro människor om gott, jag vill tänka mig att vi alla bidrar till en bättre värld på ett eller annat sätt.
När vi hade besök av Teliamedarbetaren som skulle kolla varför vi inte fick den bredbandshastighet som utlovats placerade denne man sin jacka på golvet. Och en jacka på golvet, ja det måste ju vara något att bädda ner sig i, tänkte Zoya belåtet. (Däremot kunde han inte alls göra något åt bredbandshastigheten trots att allt, enligt Telia, var tiptop och skulle fungera).
torsdag 26 april 2012
Skånsk sightseeing. Eller hur man äter mest kaka på 4 dagar.
Besöket har kommit. Besöket har åkt. Lämnat oss ensamma här i den skånska myllan. Nu känns huset tomt och tyst och vi hoppas alla att Sue kommer helskinnad hem till England igen, den klottade krämens förlovade land. Vi har dock hunnit med en hel del de här dagarna, se bara:
The visitor has come. And left. Left us all alone here in the Scanian mud. The house is empty and quiet and we miss Sue, and hope that she will return safely to England, the land of clotted cream! But look what we managed to see during these days:
- Först och främst måste man förstå att Skåne är ett platt landskap! sa jag och visade upp Kullen. Kullen är kanske inte så platt - så då måste man ju styrka sig med lite glass. Det är absolut nödvändigt.
- You've got to understand that this is a very flat landscape! said I and took my visitor to Kullen. Kullen might not be that flat, so we found it absolutely necessary to regain our strength. An excellent means to do so was eating icecream, we found.
Sen åkte vi till Krapperup. For att se rhododendron såklart. Jag pratade mycket om hur vackra de är. Jag hade dock glömt hur osamarbetsvilliga de uppenbarligen kan vara. Och inte bara de! Nä minsann, det var inte mycket blomsterfägring där inte. Gudskelov finns det ju vitsippor. Snälla, medgörliga blommor.
We then went on to Krapperup. To see the rhododendrons of course! I spoke very warmly of their flowery beauty. I had, however, forgotten how uncooperative they might be. And not only they, no indeed there weren't many flowers in bloom. Thank god for wild anemonae. Gentle, obliging flowers.
Hur skulle vi nu komma över detta? Jag vill kanske inte direkt kalla det ett fiasko, men inte var det ljuvliga vårblommor, det var ett som var säkert. Dessutom började det regna. Det fanns helt enkelt bara en sak att göra! - Äpplepaj. Ett osvikligt botemedel.
How would we overcome this? I would perhaps not go as far as to call it a complete disaster, but it certainly wasn't blooming of the springiest kind, no indeed! And on top of it, it started to rain. There was simply only one thing to do! - Apple pie. A perfect remedy.
Fulla av förtröstan kastade vi oss åter ut i den skånska myllan dagen därpå. Det kanske inte var så mycket slott, men mer ett vandrande längs livets stig, sida vid sida. (Obs! Det där är inte vi. Det ser man på att varje part har fyra ben. )
The next day we courageously tried our luck in the Scanian countryside once more. Not so many castles this time, more a trip along the long and winding road of life, side by side. (N.B. That is not us. This can be deducted from the fact that each party has four legs.)
Vi kunde ju dock inte bara vandra runt hela tiden, något annat måste man göra- och då menar jag inte käka kardemummebullar, fast det kan väl hända att det slank ner någon sådan. Nejnej, vi var väldigt handarbetsmässiga och lärde oss göra jojosar av syrran.
However, we couldn't spend the entire visit wandering around, oh no, something else needed to be done - and then I don't mean eating cardamom buns, although to be honest, one or two might have come our way. No no, we were very crafty and learned how to make jojos from my sister.
Men vi måste ju se Lund också! Och Lund, det är ju domkyrkan, så klart. Notera de nästan utslagna magnoliorna.
We couldn't just go traipseing around Skåne, we had to see Lund too! And Lund is practically synonymous with the Cathedral. And lo and behold - the magnolias are starting to bloom.
-Låt oss gå ner för trappan och möta de lokala kändisarna sa jag och släpade Sue ner för att säga hej till jätten Finn, hans fru Gerda och lille Sölve. Något småväxta för att vara jättar.
- Let's go downstairs and meet the local celebrities, said I and dragged Sue downstairs to meet the giant Finn, his wife Gerda and little Sölve. For giants, they really belong to the smaller variety.
Vi kunde ju inte undgå att beskåda brottsplatsen - den plats var maken tillbringar en god del av sin tid. I sanning ett turistmål!
We also had to see the scene of the crime, where the Husband spends most of his day. A tourist attraction if any!
Och vi traskade och gick och fotograferade och hade oss. Tittade på the senaste modet, till exempel. Vi blev helt enkelt tvungna att styrka oss med en kardemummabulle, det hjälptes inte.
And we walked and walked and took photos and did all sort of things. Looked at the latest fashion, for example. We simply had to strengthen our spirits by means of a cardamom bun. It simply couldn't be helped.
Sen var det ju Torup! Och lilla lekstugan. Här tittar vi på stort som smått. Vi fick ju också besöka Vismarlöv eftersom det där med kakbuffé tycks vara ett okänt begrepp i England. Så det var enbart av undersökningsskäl som vi blev tvungna att äta mer kaka - vad gör man inte i vetenskapens namn?
And then there was Torup. And the little playhouse. We look at everything, small or big, it doesn't matter. What did matter was that we simply had to visit Vismarlöv for a taste of their cake buffe, since this concept obviously does not exist in Britain. So it was for pure research reasons that we were forced to eat more cake - oh, the things you do for the cause of science!
Och mitt bland allt detta traskande och kakätande gullades det med hundar, träffades syrror och Ellenar och Ellenmammor och dracks vin och åts mat. Välkommen tillbaka, Sue!
And in between all this walking and cake eating dogs were cuddled, sisters and Ellens and Ellenmothers were met with, wine was drunk and food was eaten. Welcome back, Sue!
The visitor has come. And left. Left us all alone here in the Scanian mud. The house is empty and quiet and we miss Sue, and hope that she will return safely to England, the land of clotted cream! But look what we managed to see during these days:
- Först och främst måste man förstå att Skåne är ett platt landskap! sa jag och visade upp Kullen. Kullen är kanske inte så platt - så då måste man ju styrka sig med lite glass. Det är absolut nödvändigt.
- You've got to understand that this is a very flat landscape! said I and took my visitor to Kullen. Kullen might not be that flat, so we found it absolutely necessary to regain our strength. An excellent means to do so was eating icecream, we found.
Sen åkte vi till Krapperup. For att se rhododendron såklart. Jag pratade mycket om hur vackra de är. Jag hade dock glömt hur osamarbetsvilliga de uppenbarligen kan vara. Och inte bara de! Nä minsann, det var inte mycket blomsterfägring där inte. Gudskelov finns det ju vitsippor. Snälla, medgörliga blommor.
We then went on to Krapperup. To see the rhododendrons of course! I spoke very warmly of their flowery beauty. I had, however, forgotten how uncooperative they might be. And not only they, no indeed there weren't many flowers in bloom. Thank god for wild anemonae. Gentle, obliging flowers.
Hur skulle vi nu komma över detta? Jag vill kanske inte direkt kalla det ett fiasko, men inte var det ljuvliga vårblommor, det var ett som var säkert. Dessutom började det regna. Det fanns helt enkelt bara en sak att göra! - Äpplepaj. Ett osvikligt botemedel.
How would we overcome this? I would perhaps not go as far as to call it a complete disaster, but it certainly wasn't blooming of the springiest kind, no indeed! And on top of it, it started to rain. There was simply only one thing to do! - Apple pie. A perfect remedy.
Fulla av förtröstan kastade vi oss åter ut i den skånska myllan dagen därpå. Det kanske inte var så mycket slott, men mer ett vandrande längs livets stig, sida vid sida. (Obs! Det där är inte vi. Det ser man på att varje part har fyra ben. )
The next day we courageously tried our luck in the Scanian countryside once more. Not so many castles this time, more a trip along the long and winding road of life, side by side. (N.B. That is not us. This can be deducted from the fact that each party has four legs.)
Vi kunde ju dock inte bara vandra runt hela tiden, något annat måste man göra- och då menar jag inte käka kardemummebullar, fast det kan väl hända att det slank ner någon sådan. Nejnej, vi var väldigt handarbetsmässiga och lärde oss göra jojosar av syrran.
However, we couldn't spend the entire visit wandering around, oh no, something else needed to be done - and then I don't mean eating cardamom buns, although to be honest, one or two might have come our way. No no, we were very crafty and learned how to make jojos from my sister.
Men vi måste ju se Lund också! Och Lund, det är ju domkyrkan, så klart. Notera de nästan utslagna magnoliorna.
We couldn't just go traipseing around Skåne, we had to see Lund too! And Lund is practically synonymous with the Cathedral. And lo and behold - the magnolias are starting to bloom.
-Låt oss gå ner för trappan och möta de lokala kändisarna sa jag och släpade Sue ner för att säga hej till jätten Finn, hans fru Gerda och lille Sölve. Något småväxta för att vara jättar.
- Let's go downstairs and meet the local celebrities, said I and dragged Sue downstairs to meet the giant Finn, his wife Gerda and little Sölve. For giants, they really belong to the smaller variety.
Vi kunde ju inte undgå att beskåda brottsplatsen - den plats var maken tillbringar en god del av sin tid. I sanning ett turistmål!
We also had to see the scene of the crime, where the Husband spends most of his day. A tourist attraction if any!
Och vi traskade och gick och fotograferade och hade oss. Tittade på the senaste modet, till exempel. Vi blev helt enkelt tvungna att styrka oss med en kardemummabulle, det hjälptes inte.
And we walked and walked and took photos and did all sort of things. Looked at the latest fashion, for example. We simply had to strengthen our spirits by means of a cardamom bun. It simply couldn't be helped.
And then there was Torup. And the little playhouse. We look at everything, small or big, it doesn't matter. What did matter was that we simply had to visit Vismarlöv for a taste of their cake buffe, since this concept obviously does not exist in Britain. So it was for pure research reasons that we were forced to eat more cake - oh, the things you do for the cause of science!
Och mitt bland allt detta traskande och kakätande gullades det med hundar, träffades syrror och Ellenar och Ellenmammor och dracks vin och åts mat. Välkommen tillbaka, Sue!
And in between all this walking and cake eating dogs were cuddled, sisters and Ellens and Ellenmothers were met with, wine was drunk and food was eaten. Welcome back, Sue!
torsdag 19 april 2012
Det där med planering...
...är inte alltid min starka sida. Ibland är det det, det vill jag inte sticka under stol med. Men alltför ofta är det inte det, och det är då jag far runt som en furie på morgnarna och hyperventilerar.
Nu var i alla fall min plan att vara välplanerad och organiserad. Jo för jag ska få långväga besök, minsann! Så planen var att fundera ut goda måltider. Exotiska utflyktsmål. Smakfulla dekorationer av gästrummet. Men så har dagarna gått och gått och gått, precis som de brukar göra. Och aldrig kom de till dörren...eller var det tiden?? I vilket fall som helst, imorgon dyker hon upp, ända från Dorset och har jag gjort något av ovanstående?
Jag låter er inte leva i ovisshet, svaret är 'nej det har jag inte'. Ska jag hyperventilera nu? Men nä, jag tror jag struntar i det. Om man serverar lite kanelbullar och kanske en flapjack eller två, ett eller annat glas vin och kanske rentav en chokladbit kan väl inget gå direkt jättefel? Dessutom kommer hon ju att få träffa Huliganen! Och det måste väl göra vem som helst glad? Huliganen träffade hon en gång tidigare när hon också var på besök och då fick han godis och leksaker i långa banor, så jag är tämligen övertygad om att Huliganen kommer att väkomna henne med öppna armar.
Så jag är lugn. Kolugn.
Men om det är någon som har något exotiskt utflyktsmål på lut här i Skåne får ni gärna dela med er av era tips!
Nu var i alla fall min plan att vara välplanerad och organiserad. Jo för jag ska få långväga besök, minsann! Så planen var att fundera ut goda måltider. Exotiska utflyktsmål. Smakfulla dekorationer av gästrummet. Men så har dagarna gått och gått och gått, precis som de brukar göra. Och aldrig kom de till dörren...eller var det tiden?? I vilket fall som helst, imorgon dyker hon upp, ända från Dorset och har jag gjort något av ovanstående?
Jag låter er inte leva i ovisshet, svaret är 'nej det har jag inte'. Ska jag hyperventilera nu? Men nä, jag tror jag struntar i det. Om man serverar lite kanelbullar och kanske en flapjack eller två, ett eller annat glas vin och kanske rentav en chokladbit kan väl inget gå direkt jättefel? Dessutom kommer hon ju att få träffa Huliganen! Och det måste väl göra vem som helst glad? Huliganen träffade hon en gång tidigare när hon också var på besök och då fick han godis och leksaker i långa banor, så jag är tämligen övertygad om att Huliganen kommer att väkomna henne med öppna armar.
Så jag är lugn. Kolugn.
Men om det är någon som har något exotiskt utflyktsmål på lut här i Skåne får ni gärna dela med er av era tips!
söndag 15 april 2012
Slit och släp
Det har varit en extremt jobbig helg. Och då menar jag inte jobbig som i "oj, vilket vin ska vi välja till maten?" utan jobbig som i hacka, gräva, rensa, gräva, köra skottkärra... ja det har varit trädgårdshelg med stort T.
Äsch, det där lilla T:et räcker ju inte långt. Ett sånt här får det bli: T
Såja.
Ojojoj så flitig jag har varit. Komposten har stökats om. Två nya pallkrageodlingar har sett dagens ljus. Altangolvet har tvättats. Ja det där sista gjorde ju maken, men jag blev allt lite matt bara av att beskåda hans framfart. Och nu är jag full av frisk luft. Öm i ryggen. Väldigt nöjd och belåten.
Hunden har också varit med. Hela tiden. Och inte för att jag vet om han gjort så stor nytta (mer än att vara makalöst söt), men han sov som klubbad hela kvällen och natten också. Alldeles ovaggad.
Men vi inledde helgen med att ranta runt Måryd med Zyrran och Zoya - och det var alldeles väldigt skönt, bland vitsippor och blåsippor och enefälader och det ena med det andra. Blå vårhimmel, till exempel, var det.
Vissa hundar poserade elegant.
Medan andra, lite mer bonniga, klampade rakt ut i gyttjan, alldeles obekymrat.
Vi fick, med viss övertalning, till det traditionsenliga poserandet på stenen. Premiär för Zoya!
Och det är så hjärtskärande vackert och ljuvligt vårigt att man nästan blir lite naturlyriskt fjompig. Men bara nästan, eftersom man i själ och hjärta är en hårdkokt figur.
Zoya hade med sig sin fina blåa boll. Men vänta nu - varför är den full av små tuggmärken?? Är hon verkligen så våldsam av sig?
Nja, det kan ju hända att syndaren är någon annan. Någon som inte har något hyfs. Och vi kan avslöja att bollen numera är en ex-boll. En död boll. En boll som förpassats till soptunnan. Så kan det gå när man går på promenad med sin kusin Huliganen.
Åh så bra! utropade jag när jag fick syn på ytterligare en poseringssten. Jag såg framför mig fina bilder för bloggen...
...fast det var ju innan jag försökt få hundarna att posera. Var det inte den ena som hoppade ner...
..så var det den andra som var minst lika ohjälpsam. Och dem har man slösat frolic på. Fnys.
Då fotograferade jag blåsippor i stället. Dessa stod medgörligt stilla. Trevliga blommor, det där.
Sen måste jag ju bara visa - visst är han för gullig, min vovve? Modig som ett lejon kastar han sig ut över bron, fast det är svårt att balansera när man har fyra korta ben och ser ut som en falukorv i kroppen. Inte smidig - men djärv! Då gör det inte så mycket att man man vägrar agera fotomodell.
Tja, sen åkte vi hem och slet med allt det där i trädgården. Och fikade i växthuset. Sånt är viktigt, det kan man inte bara hoppa över, hur skulle det då gå??
Äsch, det där lilla T:et räcker ju inte långt. Ett sånt här får det bli: T
Såja.
Ojojoj så flitig jag har varit. Komposten har stökats om. Två nya pallkrageodlingar har sett dagens ljus. Altangolvet har tvättats. Ja det där sista gjorde ju maken, men jag blev allt lite matt bara av att beskåda hans framfart. Och nu är jag full av frisk luft. Öm i ryggen. Väldigt nöjd och belåten.
Hunden har också varit med. Hela tiden. Och inte för att jag vet om han gjort så stor nytta (mer än att vara makalöst söt), men han sov som klubbad hela kvällen och natten också. Alldeles ovaggad.
Men vi inledde helgen med att ranta runt Måryd med Zyrran och Zoya - och det var alldeles väldigt skönt, bland vitsippor och blåsippor och enefälader och det ena med det andra. Blå vårhimmel, till exempel, var det.
Vissa hundar poserade elegant.
Medan andra, lite mer bonniga, klampade rakt ut i gyttjan, alldeles obekymrat.
Vi fick, med viss övertalning, till det traditionsenliga poserandet på stenen. Premiär för Zoya!
Och det är så hjärtskärande vackert och ljuvligt vårigt att man nästan blir lite naturlyriskt fjompig. Men bara nästan, eftersom man i själ och hjärta är en hårdkokt figur.
Zoya hade med sig sin fina blåa boll. Men vänta nu - varför är den full av små tuggmärken?? Är hon verkligen så våldsam av sig?
Nja, det kan ju hända att syndaren är någon annan. Någon som inte har något hyfs. Och vi kan avslöja att bollen numera är en ex-boll. En död boll. En boll som förpassats till soptunnan. Så kan det gå när man går på promenad med sin kusin Huliganen.
Åh så bra! utropade jag när jag fick syn på ytterligare en poseringssten. Jag såg framför mig fina bilder för bloggen...
...fast det var ju innan jag försökt få hundarna att posera. Var det inte den ena som hoppade ner...
..så var det den andra som var minst lika ohjälpsam. Och dem har man slösat frolic på. Fnys.
Då fotograferade jag blåsippor i stället. Dessa stod medgörligt stilla. Trevliga blommor, det där.
Sen måste jag ju bara visa - visst är han för gullig, min vovve? Modig som ett lejon kastar han sig ut över bron, fast det är svårt att balansera när man har fyra korta ben och ser ut som en falukorv i kroppen. Inte smidig - men djärv! Då gör det inte så mycket att man man vägrar agera fotomodell.
Tja, sen åkte vi hem och slet med allt det där i trädgården. Och fikade i växthuset. Sånt är viktigt, det kan man inte bara hoppa över, hur skulle det då gå??
fredag 13 april 2012
Snillen spekulerar
Under nattens mörka timmar väcktes jag av en ivrig fråga från maken:
- Är du vaken?
- Absolut! svarade jag hurtigt.
- Det är något jag vill säga, fortsatte maken då, och jag väntade andlöst, undrande över vad det var som han plötsligt måste delge mig? Jag fick vänta ett tag, det som hördes mest var "öööhhh". Till slut undrade jag vad det var han skulle säga?
- Jag måste få igång hjärnan! svarade maken då, men sen, sen kom det! Upplysningen han måste delge en förbluffad omvärld, för att inte tala om en förvånad fru:
- De där stenålderskakorna, de var nog ganska hårda. Sa maken och somnade belåtet om.
Själv låg jag klarvaken och funderade över hur hjärnan fungerar hos den man jag lovat älska i nöd och lust. Och det här, det sätter jag absolut på lust-kontot.
Signe honom.
- Är du vaken?
- Absolut! svarade jag hurtigt.
- Det är något jag vill säga, fortsatte maken då, och jag väntade andlöst, undrande över vad det var som han plötsligt måste delge mig? Jag fick vänta ett tag, det som hördes mest var "öööhhh". Till slut undrade jag vad det var han skulle säga?
- Jag måste få igång hjärnan! svarade maken då, men sen, sen kom det! Upplysningen han måste delge en förbluffad omvärld, för att inte tala om en förvånad fru:
- De där stenålderskakorna, de var nog ganska hårda. Sa maken och somnade belåtet om.
Själv låg jag klarvaken och funderade över hur hjärnan fungerar hos den man jag lovat älska i nöd och lust. Och det här, det sätter jag absolut på lust-kontot.
Signe honom.
torsdag 12 april 2012
I storfinansens sfärer
Man har blivit bjuden på mutbio minsann. Jojo, de lokala finanshajarna hade uppenbarligen fått för sig att de kunde klämma ur Huliganmatten hennes surt förvärvade slantar, så de bjöd såväl henne som maken på bio. Bio med medhängande ohämmad reklam för den egna verksamheten, men vem är jag att skåda givet biobesök i munnen?
Maken och jag beväpnade oss med tålamod och begav oss till biografen för att beskåda Laxfiske i Jemen och dessförinnan bli insatt i de mer intrikata detaljerna av finansvalperiet.
Det var två välkammade unga män som stod för själva informerandet. De upplyste oss om att deras firma hade ett helt nytt koncept! Hör bara;
- vi vill ha en helhetsbild! Vi vill sätta kunden i fokus! utropade de i bästa bönemötesstil.
Alla i pubiken höll andan av beundran. Vilka nya djärva idéer! Vilket förbluffande koncept!
- vår affärsidé är att sälja innan börsnedgången sätter in, fortsatte de sedan. Då hickade publiken unisont och förbluffat till igen.
Sen upplyste de oss om de mer intrikata matematiska detaljerna för att visa hur dyrt det blir om man inte säljer innan nedgången satt in.
- Tänk er att ni investerat 100 kr, och sen inte sålt innan börsnedgången sätter in. Börsen går ner 50% och då har ni bara 50 kr kvar. Sen går kanske börsen upp 50% igen och det är ju bra! Men då har ni ändå bara 75 kr! upplyste de oss om och vi flämtade till vid insikten om hur illistigt och lurigt det där med procentandet är, hur man blir av med 25 spänn trots att börsen gått upp 50%. 25 spänn hit och 25 spänn dit, det blir ju kosing det, det förstår man ju.
Ungefär här någonstans höll maken på att bryta ihop, men han höll god min i elakt spel, det vill jag bestämt hålla honom räkning för!
Sen fick vi fylla i formulär med våra uppgifter samt välja att sätta ett kryss i rutan "kontakta mig gärna", alternativt "nej tack, kontakta mig inte". Maken och jag kryssade i den sistnämnda med sån frenesi att pennspetsen höll på att brytas av.
Därefter tittade vi på filmen, som inleddes bra men mattades av på slutet.
Efter filmen blev vi så uppsluppna att vi gick på lokal minsann och slog klackarna i taket rejält! Jodå, en Strongbow och en öl på John Bull, här kostade vi på oss rejält. När vi satt där och pokulerade i allsköns ro sa maken eftertänksamt; "jag vet inte vad som var mest underhållande - filmen eller finansinformationen?"
Själv är jag mest förbluffad över att de kunde tro att jag skulle vilja investera mina surt förvärvade slantar i något annat än frolic åt hunden, choklad åt mig och mängder av gamla böcker åt maken?
Maken och jag beväpnade oss med tålamod och begav oss till biografen för att beskåda Laxfiske i Jemen och dessförinnan bli insatt i de mer intrikata detaljerna av finansvalperiet.
Det var två välkammade unga män som stod för själva informerandet. De upplyste oss om att deras firma hade ett helt nytt koncept! Hör bara;
- vi vill ha en helhetsbild! Vi vill sätta kunden i fokus! utropade de i bästa bönemötesstil.
Alla i pubiken höll andan av beundran. Vilka nya djärva idéer! Vilket förbluffande koncept!
- vår affärsidé är att sälja innan börsnedgången sätter in, fortsatte de sedan. Då hickade publiken unisont och förbluffat till igen.
Sen upplyste de oss om de mer intrikata matematiska detaljerna för att visa hur dyrt det blir om man inte säljer innan nedgången satt in.
- Tänk er att ni investerat 100 kr, och sen inte sålt innan börsnedgången sätter in. Börsen går ner 50% och då har ni bara 50 kr kvar. Sen går kanske börsen upp 50% igen och det är ju bra! Men då har ni ändå bara 75 kr! upplyste de oss om och vi flämtade till vid insikten om hur illistigt och lurigt det där med procentandet är, hur man blir av med 25 spänn trots att börsen gått upp 50%. 25 spänn hit och 25 spänn dit, det blir ju kosing det, det förstår man ju.
Ungefär här någonstans höll maken på att bryta ihop, men han höll god min i elakt spel, det vill jag bestämt hålla honom räkning för!
Sen fick vi fylla i formulär med våra uppgifter samt välja att sätta ett kryss i rutan "kontakta mig gärna", alternativt "nej tack, kontakta mig inte". Maken och jag kryssade i den sistnämnda med sån frenesi att pennspetsen höll på att brytas av.
Därefter tittade vi på filmen, som inleddes bra men mattades av på slutet.
Efter filmen blev vi så uppsluppna att vi gick på lokal minsann och slog klackarna i taket rejält! Jodå, en Strongbow och en öl på John Bull, här kostade vi på oss rejält. När vi satt där och pokulerade i allsköns ro sa maken eftertänksamt; "jag vet inte vad som var mest underhållande - filmen eller finansinformationen?"
Själv är jag mest förbluffad över att de kunde tro att jag skulle vilja investera mina surt förvärvade slantar i något annat än frolic åt hunden, choklad åt mig och mängder av gamla böcker åt maken?
fredag 6 april 2012
När maken påskstädar
...ja då blir det kanske inte riktigt som när andra människor städar. Tror jag?
För att börja från början, vilket kan vara en lämplig start: Det är påsk. Då kan det vara bra att ha litet städat, det tycker hela Huliganfamiljen, utom möjligen Huliganen som sätter sig över såna futiliteter som städning.
- Jag ska bona köksgolvet! utropade maken hurtigt när jag drog iväg till jobbet med Huliganen och Zoya i släptåg.
När vi kom hem hade han tvättat och polishat en första gång. Men han var inte riktigt nöjd. En bekymrad rynka syntes i pannan och han beslöt sig för att ge det en omgång till.
- Gör du det! sa vi uppmuntrande och flydde ut i växthuset för att äta lunch. (Detta var alltså igår, när det fortfarande var vår och inga arktiska vindar ven kring öronen, inget iskall regn piskade mot ansiktet).
Efter en stund kom maken ut för att också stärka sig med litet lunch.
- Gick det bra med polishandet? undrade jag, artigt intresserad.
- Bra och bra... sa maken lite tveksamt. Alltså, det beror på vad man menar med "bra". Och om man vill följa normerna. Eller om man vågar tänka utanför boxen? Det där med "bra", nog är det ett ganska subjektivt begrepp? funderade han vidare.
- Tala ur skägget! sa jag uppfordrande då, jag begrep ju ingenting. Hur pass mycket filosofi kan man göra av att polisha golvet? undrade jag tyst för mig själv.
- Det kan hända att det blev lite mycket polish, sa maken. Men jag tröstade honom och sa att det var väl bara att torka upp överflödet i så fall? Ingen fara skedd, sa jag. Dessutom, påpekade jag, behöver nog köksgolvet en rejäl duvning, det slits rätt bra av små västgötaklor när Huliganen sladdar runt hörnorna. (Om man tror att vi beslöt oss för att ha parkett i köket innan Huliganen tog över vårt hem, ja då tror man fullständigt rätt!)
Maken sa då att det var inte det där med polish på golvet som bekymrade honom. Snarare polish på tapeterna. Och den fasta inredningen.
- Men herredumilde, har du polishat tapeterna?? utropade jag förbluffat.
Maken kastade sig då in i en lång förklaring som inbegrep en polishflaska som stod öppen, en golvmopp på vift och en make i närheten. - Aha! sa jag, det var moppen som slog omkull flaskan, som stänkte på tapeten och på skåpen! Då var det ju moppens fel, helt enkelt.
Maken utkämpade en kamp mot sitt samvete, det syntes lång väg. Och sanningskänslan segrade, det gjorde den. - Det var inte moppen som slog omkull flaskan. Det var jag, när jag skulle rädda flaskan och liksom råkade vifta omkring på alltsammans. Hade jag bara låtit moppen falla i lugn och ro hade inget hänt, sa maken lite moloket.
Fast inte är det något att vara moloken över? Tvärtom tycker jag det är lysande att vi möter påsken med ett renstädat hus - och hur många är det som kan skryta över att ha polishade tapeter, undrar man?
För att börja från början, vilket kan vara en lämplig start: Det är påsk. Då kan det vara bra att ha litet städat, det tycker hela Huliganfamiljen, utom möjligen Huliganen som sätter sig över såna futiliteter som städning.
- Jag ska bona köksgolvet! utropade maken hurtigt när jag drog iväg till jobbet med Huliganen och Zoya i släptåg.
När vi kom hem hade han tvättat och polishat en första gång. Men han var inte riktigt nöjd. En bekymrad rynka syntes i pannan och han beslöt sig för att ge det en omgång till.
- Gör du det! sa vi uppmuntrande och flydde ut i växthuset för att äta lunch. (Detta var alltså igår, när det fortfarande var vår och inga arktiska vindar ven kring öronen, inget iskall regn piskade mot ansiktet).
Efter en stund kom maken ut för att också stärka sig med litet lunch.
- Gick det bra med polishandet? undrade jag, artigt intresserad.
- Bra och bra... sa maken lite tveksamt. Alltså, det beror på vad man menar med "bra". Och om man vill följa normerna. Eller om man vågar tänka utanför boxen? Det där med "bra", nog är det ett ganska subjektivt begrepp? funderade han vidare.
- Tala ur skägget! sa jag uppfordrande då, jag begrep ju ingenting. Hur pass mycket filosofi kan man göra av att polisha golvet? undrade jag tyst för mig själv.
- Det kan hända att det blev lite mycket polish, sa maken. Men jag tröstade honom och sa att det var väl bara att torka upp överflödet i så fall? Ingen fara skedd, sa jag. Dessutom, påpekade jag, behöver nog köksgolvet en rejäl duvning, det slits rätt bra av små västgötaklor när Huliganen sladdar runt hörnorna. (Om man tror att vi beslöt oss för att ha parkett i köket innan Huliganen tog över vårt hem, ja då tror man fullständigt rätt!)
Maken sa då att det var inte det där med polish på golvet som bekymrade honom. Snarare polish på tapeterna. Och den fasta inredningen.
- Men herredumilde, har du polishat tapeterna?? utropade jag förbluffat.
Maken kastade sig då in i en lång förklaring som inbegrep en polishflaska som stod öppen, en golvmopp på vift och en make i närheten. - Aha! sa jag, det var moppen som slog omkull flaskan, som stänkte på tapeten och på skåpen! Då var det ju moppens fel, helt enkelt.
Maken utkämpade en kamp mot sitt samvete, det syntes lång väg. Och sanningskänslan segrade, det gjorde den. - Det var inte moppen som slog omkull flaskan. Det var jag, när jag skulle rädda flaskan och liksom råkade vifta omkring på alltsammans. Hade jag bara låtit moppen falla i lugn och ro hade inget hänt, sa maken lite moloket.
Fast inte är det något att vara moloken över? Tvärtom tycker jag det är lysande att vi möter påsken med ett renstädat hus - och hur många är det som kan skryta över att ha polishade tapeter, undrar man?
Kallt om fingrarna
Visserligen skiner solen. (Än, sa hon pessimistiskt). Men det är ändå ganska kyligt och värre lär det bli. Alltså kan man behöva värma sig om händerna om man är världens sötaste lilla påskgumma på väg till Blåkulla.
Klart man inte vill att Ellen ska frysa om händerna! Greppa nu kvasten, Ellen, så skickar jag över ett par nystickade vantar till dig.
- Åh tumvantar! utropade maken när jag visade dem för honom. Sen satte han dem på tummarna. Det var väl ungefär där de passade honom, men så är de ju också gjorda för en 2-årig flicka och inte en 57-årig nybliven fil.mag. i historia.
Det var ju för väl att jag äntligen kunde visa upp ett avslutat projekt - det har varit lite tunt på den fronten. Fast jag har faktiskt gjort klart även de här strumporna. Den skarpögde inser att aha! det är samma garn! Visst är vantarna stickade av restgarnet från mina pappastrumpor.
Klart man inte vill att Ellen ska frysa om händerna! Greppa nu kvasten, Ellen, så skickar jag över ett par nystickade vantar till dig.
- Åh tumvantar! utropade maken när jag visade dem för honom. Sen satte han dem på tummarna. Det var väl ungefär där de passade honom, men så är de ju också gjorda för en 2-årig flicka och inte en 57-årig nybliven fil.mag. i historia.
Det var ju för väl att jag äntligen kunde visa upp ett avslutat projekt - det har varit lite tunt på den fronten. Fast jag har faktiskt gjort klart även de här strumporna. Den skarpögde inser att aha! det är samma garn! Visst är vantarna stickade av restgarnet från mina pappastrumpor.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)