Slit och släp

Det har varit en extremt jobbig helg. Och då menar jag inte jobbig som i "oj, vilket vin ska vi välja till maten?" utan jobbig som i hacka, gräva, rensa, gräva, köra skottkärra... ja det har varit trädgårdshelg med stort T.
Äsch, det där lilla T:et räcker ju inte långt. Ett sånt här får det bli: T
Såja.

Ojojoj så flitig jag har varit. Komposten har stökats om. Två nya pallkrageodlingar har sett dagens ljus. Altangolvet har tvättats. Ja det där sista gjorde ju maken, men jag blev allt lite matt bara av att beskåda hans framfart. Och nu är jag full av frisk luft. Öm i ryggen. Väldigt nöjd och belåten.

Hunden har också varit med. Hela tiden. Och inte för att jag vet om han gjort så stor nytta (mer än att vara makalöst söt), men han sov som klubbad hela kvällen och natten också. Alldeles ovaggad.

Men vi inledde helgen med att ranta runt Måryd med Zyrran och Zoya - och det var alldeles väldigt skönt, bland vitsippor och blåsippor och enefälader och det ena med det andra. Blå vårhimmel, till exempel, var det.

Vissa hundar poserade elegant.

Medan andra, lite mer bonniga, klampade rakt ut i gyttjan, alldeles obekymrat.

Vi fick, med viss övertalning, till det traditionsenliga poserandet på stenen. Premiär för Zoya!

Och det är så hjärtskärande vackert och ljuvligt vårigt att man nästan blir lite naturlyriskt fjompig. Men bara nästan, eftersom man i själ och hjärta är en hårdkokt figur.

Zoya hade med sig sin fina blåa boll. Men vänta nu - varför är den full av små tuggmärken?? Är hon verkligen så våldsam av sig?

Nja, det kan ju hända att syndaren är någon annan. Någon som inte har något hyfs. Och vi kan avslöja att bollen numera är en ex-boll. En död boll. En boll som förpassats till soptunnan. Så kan det gå när man går på promenad med sin kusin Huliganen.

Åh så bra! utropade jag när jag fick syn på ytterligare en poseringssten. Jag såg framför mig fina bilder för bloggen...

...fast det var ju innan jag försökt få hundarna att posera. Var det inte den ena som hoppade ner...

..så var det den andra som var minst lika ohjälpsam. Och dem har man slösat frolic på. Fnys.

Då fotograferade jag blåsippor i stället. Dessa stod medgörligt stilla. Trevliga blommor, det där.

Sen måste jag ju bara visa - visst är han för gullig, min vovve? Modig som ett lejon kastar han sig ut över bron, fast det är svårt att balansera när man har fyra korta ben och ser ut som en falukorv i kroppen. Inte smidig - men djärv! Då gör det inte så mycket att man man vägrar agera fotomodell.

Tja, sen åkte vi hem och slet med allt det där i trädgården. Och fikade i växthuset. Sånt är viktigt, det kan man inte bara hoppa över, hur skulle det då gå??