Panntofflor

Ja jag medger, det låter bonnigt. Och bonnigt är just vad det här inlägget är. Triumferande bonnigt.

Det har varit lite trögt med odlandet i sommar. Dillen - ja den drog sin kos. Gick in i en högre dimension, sökte nya jaktmarker. Bönorna är väldigt små. Och när jag säger små menar jag pygméartade. Grönkålen... ja vi får se. Det finns hopp, men också av pygmékaliber. Några tomater har det inte blivit. Paprikan visade sig vara en chili. Gurkor har det blivit. Två. Fast nu ser det tomt ut på gurkfronten.

Ja ni hör. Det är inte direkt så tidningen Land står på tröskeln och knackar för att intervjua mig om mina skördeframgångar.

Fast helt kört är det inte! Jag fick ju en snilleblixt i våras (som så ofta, ville man lite blygsamt säga, fast det gör man inte). Vi har en stor kompost (å andra sidan har vi en himla massa ogräs också, men kanske inte fullt så många att de fyller ut komposten). - Heureka! utropade jag och sa triumferande till maken att vi skulle odla potatis där. Lite sent var jag ute.

Först var jag orolig för att inget hände. Det sjöd inte av små potatisgroddar direkt. Sen oroade jag mig för att blasten växte för mycket. Tänk om all växtkraft gick åt till den? Bara snack och ingen verkstad, typ.

Men nix! Så var det inte. Inte alls. Nu tar jag grepen och ger mig ut i potatislandet. Jag känner hur jag får kontakt med ursprungsmänniskan inom mig. Samlaren. Jägaren. (I alla fall jagar jag mördarsniglar, kanske inte direkt mammutar eller bengaliska tigrar, men nog så räliga).

När jag grävt upp ett potatisstånd samlar jag bytet i en korg (i normala fall brukar det bli en kastrull, men av fotogeniska skäl blev det en korg idag. Det ser liksom ännu mer rejält och odlaraktigt ut. För att inte tala om mer estetiskt. Oj så fint det blir!

Sen, ja sen släpar man ju in bytet i köket. Skrubbar lite. Halverar lite. Har på lite olivolja och timjan och bakar i ugn. Inte dumt alls! När jag utfodrat maken med vår egenskördade potatis ser han lite lycklig ut och säger att den där tv-bevattningen jag ägnade mig åt 1980, den är helt kompenserad för nu. Det var ju tur.

P.S. Det kunde varit ännu mer dialektalt och bonnigt. Jag kunde skrivit "pantollor". Men jag kände att det var nog ändå till att ta i.

OS-feber

OS har dragit igång igen. Vi är beredda! Maken har boat ner sig med tv, dator och nya glasögon för att inte missa något väsentligt. Själv har jag lagt semestern så klokt att jag börjar jobba imorgon igen.

OS, det är något som följt oss genom hela vårt äktenskap, och jag får väl säga att den enda gången detta äktenskap varit verkligt i gungning var när jag under 1980 års OS i Moskva greps av husmoderlig iver och fick för mig att vattna blommorna. Inklusive den krukväxt som hängde ovanför TV:n. Tv-apparater är uppenbarligen några klena rackare, för när det rinner ner vatten i dem blir det någon form av kortslutning. Stämningen när maken ihärdigt och kreativt försökte torka upp kretskorten med hårtorken var måhända något förstämd - men tänk er vilken lycka när skrället hostade till och återuppstod från de döda! Och sedan dess har vi följt vartenda OS. Kanske jag inte är lika intresserad (det här helt enkelt inte möjligt, här pratar vi OS-intresse på mycket hög nivå), men lite kul tycker jag ändå det är, då och då.

Vissa av de närvarande är dock inte lika engagerade...

Sommar

Åh, du svenska sommar, allt är dig förlåtet! De 12 graderna och hällregn. De iskalla vindarna. Motvinden. Kylan. De mulna skyarna. Allt är som glömt, nu när sommaren har gjort sitt triumfartade intåg. Och det gjorde den jädrans rätt i, nu när jag är inne på den sista av semesterveckorna. I år har jag haft 3 veckor i rad vilket jag inte minns när jag hade senast och det har varit så otroligt skönt. Och allra skönast är det när sommaren skärper sig, tar sig samhälleliga ansvar och se till att vi får de doser av D-vitamin som vi behöver för att orka med november. För att inte säga februari...

Det finns ju en del ingredienser som gör att sommarkänslorna skjuter i höjden! Stockrosor, till exempel. Jag älskar stockrosor. Kanske inte med samma intensitet som jag älskar maken, barnen och Huliganen, men jag gillar dem, det måste jag nog hävda med emfas. I många år försökte jag mig på att få stockrosor i trädgården. Jag åkte till Tirups Örtagård och köpte små dyra stockrosbebisar och planterade. Men alltid tynade de bort. Till slut kunde jag inte låta bli att klaga min nöd för maken - varför ville de inte bo hos oss, jag som pysslade så ömt om dem?

Maken flackade med blicken och harklade sig försiktigt. Sedan undrade han om jag menade det där ogräset som envisades med att växa vid staketet? Det där som han sprutat gift på? frågade han vidare och såg lite lätt fåraktig ut. Numera sprutas det inte på några stockrosor.

Vad vill man mer ha? Kultur, varma sommarkvällar och lite slott i en skön förening, kanske? Och då kan man ju undra vad en jättetoalett har med Marsvinsholm att göra, men då ska jag genast skingra förvirringens dimridåer. Vi var en härlig kväll i gott sällskap (bl.a. en synnerligen delikat chokladtårta...) på Marsvinsholm och såg Den inbillade sjuke. Det var många flugor i en och samma smäll och inte minsta lilla regnställ skymtades vid horisonten.

Lite golf vill man ju också ha. Alltså drog vi till Halland för att svinga klubborna i sällskap med sonen. Det svingades högt och låg och torven flög. Ibland gick bollen dit den skulle, ibland inte. Men allt det där är ju petitesser och det blir ju liksom mer spännande då. Man får ta det med jämnmod och fnittra lite skälmskt när man slår bollen i bunkern för sjuttiofnuttonde gången. Eller också kanske man svor så det osade. Mitt minne sviker mig på den punkten.

Ett av årets projekt var att maken och jag skulle bada. I havet alltså. Det som ligger ute vid kusten, i alla fall här i Skåne. Nu låter kanske detta inte som ett omstörtande projekt, men vi tillhör inte det badande folket. Vår uppfattning om livet på en pinne är inte att ligga på stranden och få sand i allting och bli solsvedda och skrynkliga(re). Men i år skulle det ändå ske! Fast så var det ju det där 12 graderna och drivis... men nu senaste veckan spottade ju värmen upp sig och äntligen trodde vi att vi skulle klara av att sänka ner våra respektive lekamen i det våta utan att dö av köldchock.

Vi körde till närmsta strand vilken är Lomma. Där är det långgrunt så inihoppsan. Man går och man går och man går och sen får man liksom sänka sig ner på knäna för att bli någorlunda blöt. Alltså finns det inga badbilder, för skulle jag ta en bild av maken när han plaskade runt med sin badanka från stranden hade det behövts rejälare doningar till zoomobjektiv än vad jag har. Generöst bjuder jag dock på en solbadsbild samt en actionbild från det våta elementet.

Tja, det är väl lite av de ingredienser som krävs för en bra sommar. Det och lite god mat och vin. Lite vinresor. Lite läsande. Lite promenerande. Lite av det mesta.

Och framför allt; massor av den här!

On a bicycle made for two...

Huliganen hade haft några väldigt bra dagar hos syrran och Zoya men när han hörde talas om vår Danmarkstripp blev han ändå lite avundsjuk.

- jag vill också åka bort. Äta smörrebröd. Traska runt i vacker natur. Ha semester! sa han eftertryckligt.

Samvetet slog mig hårt. Här hade jag rantat runt i vårt broderland och njutit av både natur och dansk mat och inte hade minsta lilla smula ramlat ner i Huliganens gap, ja det var ju verkligen orättvist, det måste jag hålla med om. Här var goda råd dyra!

Men maken visste raskt på råd. Han monterade på cykelhållaren på bilen och sen gav vi oss ut i Skånes vackra natur - och Skåne, det är ju nästan Danmark. Och som av en slump hamnade vi vid Övedskloster. Slott kan man inte få för mycket av är makens paroll (tror jag).

Vi brukar turas om att dra hundkärran och maken lät mig generöst välja om jag ville dra i början eller slutet, så jag sa sorglöst att jag kunde ju börja. Sen började vi cykla upp mot Tullesbo (också ett litet slott, eller herrgård eller något, absolut sevärt i alla fall).

Jag gick ut hårt från Övedskloster. Men sen gick det uppför. Och uppför. Det tog liksom aldrig slut och jag började mer och mer låta som en astmatisk blåsbälg, så pass att maken nästan blev orolig och tjoade till mig att vi kanske skulle ta en paus? Jag insåg dock att om jag skulle pausa mitt i uppförsbacken var risken att jag aldrig skulle komma igång igen, så jag flåsade envetet vidare och lyckades faktiskt med livhanken i behåll komma upp till backens slut. Jag ramlade av cykeln och vi tog en liten promenad för att titta på Tullesbo, och maken konstaterade efter att ha konsulterat kartan att det varit ca 80 meters höjdskillnad, så då tycker jag faktiskt att man får flåsa, det kan knappast vara orimligt?

Tja och sedan cyklade vi vidare. Ibland cyklade vi fel och fick vända tillbaka, ibland hamnade vi bland vägbommar och fick trassla oss under och ibland klev vi av och letade svamp. Jag får dock säga att svamptillgången var väldigt mager, för att inte säga obefintlig. Enda resultatet av svampletandet var en vrickad fot och ett litet lerbad eftersom jag råkade snava i ett dike när vi skulle ta oss över.

Huliganen snavade inte, trots att han har fyra fötter att hålla reda på, det är lite märkligt det där.

Sen får jag väl också säga att han inte direkt uppskattar vårt slit och släp med cykelkärran, det är lite missnöjt tjoande och han försökte kamouflera sig i buskagen när det var dags att kliva ombord igen.

Så småningom anlände vi till vår destination igen, något leriga, ganska svettiga men nöjda och belåtna. Maken hade ju dragit kärran med med samma nivåskillnad på start och mål - fast liksom åt andra hållet. Så han förstod inte alls vad jag hade gnällt över sa han. Då gav jag honom en sval blick.

Sen frågade jag Huliganen om han var nöjd med sin utfärd? Och det var han sa han. På det hela taget. Trevligt med lite skogspromenader och slott och sånt.

- Men det blev inga smörrebröd, sa han lite dystert.

Skagen

I Skagen hade jag aldrig varit förr, och nu begriper jag faktiskt inte varför?? Maken till vacker plats, ja om man nu gillar det där hedlandskapet och det gör jag! Sen gillar jag ju sol, hav, pittoreska hus, konst och smörrebröd också, och allt detta förenades liksom på det mest förträffliga sätt.

Innan vi stärkte själen med Kröyeruställningen på Skagens museum fick vi lite lekamlig spis på Bröndums hotell. Sen var vi helt beredda på att titta på skagenmåleri ur alla synvinklar - jag kan me än väl förstå varför man ville bosätta sig just här för att måla.

I trädgården har jag också en hortensia. Jag kan dock inte påminna mig att det ser ut så här? Fast jag vet inte om det är bristen på konstnärlighet hos trädgårdsmästaren, eller om det är lundaluften som har för lite saltstänk och måsskrik?

Sen traskade vi ut mot Grenen, för att se Kattegatt möta Skagerack. Eller är nordsjön inblandad på något sätt? Två olika vatten är det i alla fall, det är jag åtminstone säker på.

Det var så blått! Och grönt! Och vått! Det blev årets första bad - åtminstone för fötterna, och det är ju ändå en start.

Som sagt, jag förstår verkligen inte varför jag aldrig varit här förut. Det var ju en evig tur att vi kom dit nu!

Det er et yndigt land

Maken har inte grävt upp minsta lilla krukskärva i sommar. Inte heller några spännen, näbbmusskelett eller andra gamla prylar. Jag såg på honom att det var något som saknades, att livet, som förvisso är bra, kunde vara ännu lite bättre. Pricken över i:et saknades. Grädden på moset var inte så fluffig som den borde vara.

- Jag behöver se gamla grejer! utropade han så en dag. Jag föreslog att han i så fall kunde titta på mig, men uppenbarligen tyckte han inte att jag är tillräckligt ålderstigen (gulle dig, maken!), dessutom tyckte han att hans utrikiska rötter behövde planteras i fädernejorden ett tag. Så vi drog till Danmark.

"Nu åker vi till Danmark på semester! Det är 12 grader och hällregn" sms:ade jag till dottern som befinner sig på semester på annan ort tillsammans med pojkvännen, vilket man raskt inser när hennes svar löd att där de befinner sig var det snart 30 grader och de hade just tagit ett före-frukosten-dopp. "Usch så svettigt det låter" sa jag, likt räven om rönnbären, till maken.

Vår första anhalt blev Jelling. Där befinner sig Danmarks dopattest, nämligen den sten som Harald Blåtand lät resa över Gorm sin fader och Thyra sin moder. Det var rejäla doningar, dopattesterna på den tiden.

Sen fanns det ju gravhögar också att klättra upp på! Och det är väl klart man gjorde, bergsbestigargenerna finns väl någonstans därinne. Långt därinne.

När vi var färdiga med såväl högar som stenar som åskväder (och lite smörrebröd på bykrogen) for vi vidare. Långt vidare. Jag har liksom fått för mig att Danmark är ganska litet, men faktum är att Jylland är större än man tror. När det hade åskat lite mer på oss och regnat en hel del kom vi fram till Kokkedal där vi skulle bo. Gammalt nog var det, byggt på 1500-talet som det är. Där trivdes vi fint, bland himmelssängar, badkar med lejontassar och framför allt jättegod mat i den fina matsalen.

Efter all mat krävdes det ju lite motion, det begriper ju vem som helst. Maken hade dessutom inte fyllt sin kvot av gamla grejer, så dagen därpå gjorde vi en utflykt till Ertebölle. Herregud, denna håla har ju gett namn till en helt kultur, så det är väl klart man måste åka dit? Fulla av förväntan satt vi där i bilen - nu skulle vi äntligen få skåda underverket! Vilket underverk? kan det ju hända att en eller annan då frågar sig, någon som liksom inte bryr sig så mycket om Erteböllekulturen, och framför allt inte om kökkenmöddingen. Jo för det är ju den som är själva grejen, avfallshögen med ostronskal och musselskal och potatisskal och alla andra skal som stenåldermänniskorna prydligt lade i en hög. En stor hög.

Vi anlände så till Ertebölle. Det låg vackert vid vattnet, något annat kan man inte säga.

Men var var den? Vi tittade oss undrande omkring. Några infödingar att fråga syntes heller inte till, bara en som raskt joggade förbi, en som såg sublimt ointresserad ut av stenålder och kökkenmöddingar i synnerhet. Skyltar var också sorgligt bristfälliga, alltså vad är det med erteböllingarna? Här har de världens attraktion mitt framför fötterna och vad gör de med den? Maken spejade ut över nejden.

Kunde det vara? Tja vem vet, men vi  hittade en karta och enligt den så kan detta vara självaste kökkenmöddingen (man får ju ta landhöjningen i betänkande).

Det kan också vara så att det inte är någon kökkenmödding. Alls. Om någon kökkenmöddingbevandrad läser detta och kan bringa ljus i vårt mörker emottages tips med tacksamhet.

Sen åkte vi till Skagen - men det får nog bli ett inlägg för sig själv tror jag. Och efter det blev det mer mat och mer vin i den fina matsalen, och mer sovande i himmelssäng. Ja, jag tycker nog att jag gör mig i himmelssäng, det måste jag säga.

Sen var det dags att dra sig mot hemlandet igen. Vi tog vägen över Limfjorden igen och sen behövdes det fyllas på med lite mer arkeologiska pryttlar, och vad vore då lämpligare än en trelleborg, en ringborg? Ja inte kunde vi komma på något, så vi styrde kosan till Fyrkat. Och där var det både skyltat och utmärkt, så där behövde vi inte sväva i några tvivelsmål; gammalt så det förslog!

Jag får nog säga att trots att det var fint, så tycker jag det liksom är ännu mer tilltalande om det inte är fullt så grovhugget, så vi tog en sväng om Staarup herrgård också. Där drog åskan och hällregnet in igen, men då befann vi oss inomhus, så de gjorde inget.

Väldigt fint var det, och vi strosade runt en god stund och tittade på alla möbler och pryttlar och funderade på om det kunde passa hemma hos oss?

Möjligen ställer jag mig något tveksam till fängelsehålan; den kändes trång och otrivsam.

Sen började solen titta fram igen, och då tog vi en sväng om Den Gamle By i Århus också. Där fanns det också en otrolig massa hus och prylar och doningar (och fler smörrebröd...) att titta på (och äta).

 Alltså datorer i all ära; men nog känns det mer beständigt, det som man hamrar fram på en gammal Continental?

 Och vad är väl ett modernt lås mot detta? Jag känner att vårt ASSA-lås kommer till korta i jämförelse.

Sen så tycker jag ju att så här, så ska ett conditori se ut! Jag tittade suktande och trängtande på alla kakorna i fönstret, men lyckades behärska mig. (Kanske beroende på de där smörrebröden som jag tidigare nämnde).

Ibland så blir det två flugor i en smäll, titta här bara: Detta är jag och ett utedass i en skön förening. Nu kan man ju tycka att om man ska tutta ihop sig med något på bild så kanske det kunde vara något tjusigare än ett utedass? Fast då får man itne glömma att sådana har också sitt berättigande, hur skulle det annars sett ut? Såna kökkenmöddingar hade man inte velat bevara till eftervärlden precis...

Vi kan ju dock inte sluta med ett dass-tema, så det får bli en bild från Apotekarens trädgård i stället.

Och sen, ja sen for vi hem till Huliganen som på vederhäftigaste sätt passats av syrran. Och maken, ja han ser rätt så nöjd ut och nu tror jag han klarar sig ett bra tag. Om inte annat eftersom OS snart sätter igång.