Det er et yndigt land

Maken har inte grävt upp minsta lilla krukskärva i sommar. Inte heller några spännen, näbbmusskelett eller andra gamla prylar. Jag såg på honom att det var något som saknades, att livet, som förvisso är bra, kunde vara ännu lite bättre. Pricken över i:et saknades. Grädden på moset var inte så fluffig som den borde vara.

- Jag behöver se gamla grejer! utropade han så en dag. Jag föreslog att han i så fall kunde titta på mig, men uppenbarligen tyckte han inte att jag är tillräckligt ålderstigen (gulle dig, maken!), dessutom tyckte han att hans utrikiska rötter behövde planteras i fädernejorden ett tag. Så vi drog till Danmark.

"Nu åker vi till Danmark på semester! Det är 12 grader och hällregn" sms:ade jag till dottern som befinner sig på semester på annan ort tillsammans med pojkvännen, vilket man raskt inser när hennes svar löd att där de befinner sig var det snart 30 grader och de hade just tagit ett före-frukosten-dopp. "Usch så svettigt det låter" sa jag, likt räven om rönnbären, till maken.

Vår första anhalt blev Jelling. Där befinner sig Danmarks dopattest, nämligen den sten som Harald Blåtand lät resa över Gorm sin fader och Thyra sin moder. Det var rejäla doningar, dopattesterna på den tiden.

Sen fanns det ju gravhögar också att klättra upp på! Och det är väl klart man gjorde, bergsbestigargenerna finns väl någonstans därinne. Långt därinne.

När vi var färdiga med såväl högar som stenar som åskväder (och lite smörrebröd på bykrogen) for vi vidare. Långt vidare. Jag har liksom fått för mig att Danmark är ganska litet, men faktum är att Jylland är större än man tror. När det hade åskat lite mer på oss och regnat en hel del kom vi fram till Kokkedal där vi skulle bo. Gammalt nog var det, byggt på 1500-talet som det är. Där trivdes vi fint, bland himmelssängar, badkar med lejontassar och framför allt jättegod mat i den fina matsalen.

Efter all mat krävdes det ju lite motion, det begriper ju vem som helst. Maken hade dessutom inte fyllt sin kvot av gamla grejer, så dagen därpå gjorde vi en utflykt till Ertebölle. Herregud, denna håla har ju gett namn till en helt kultur, så det är väl klart man måste åka dit? Fulla av förväntan satt vi där i bilen - nu skulle vi äntligen få skåda underverket! Vilket underverk? kan det ju hända att en eller annan då frågar sig, någon som liksom inte bryr sig så mycket om Erteböllekulturen, och framför allt inte om kökkenmöddingen. Jo för det är ju den som är själva grejen, avfallshögen med ostronskal och musselskal och potatisskal och alla andra skal som stenåldermänniskorna prydligt lade i en hög. En stor hög.

Vi anlände så till Ertebölle. Det låg vackert vid vattnet, något annat kan man inte säga.

Men var var den? Vi tittade oss undrande omkring. Några infödingar att fråga syntes heller inte till, bara en som raskt joggade förbi, en som såg sublimt ointresserad ut av stenålder och kökkenmöddingar i synnerhet. Skyltar var också sorgligt bristfälliga, alltså vad är det med erteböllingarna? Här har de världens attraktion mitt framför fötterna och vad gör de med den? Maken spejade ut över nejden.

Kunde det vara? Tja vem vet, men vi  hittade en karta och enligt den så kan detta vara självaste kökkenmöddingen (man får ju ta landhöjningen i betänkande).

Det kan också vara så att det inte är någon kökkenmödding. Alls. Om någon kökkenmöddingbevandrad läser detta och kan bringa ljus i vårt mörker emottages tips med tacksamhet.

Sen åkte vi till Skagen - men det får nog bli ett inlägg för sig själv tror jag. Och efter det blev det mer mat och mer vin i den fina matsalen, och mer sovande i himmelssäng. Ja, jag tycker nog att jag gör mig i himmelssäng, det måste jag säga.

Sen var det dags att dra sig mot hemlandet igen. Vi tog vägen över Limfjorden igen och sen behövdes det fyllas på med lite mer arkeologiska pryttlar, och vad vore då lämpligare än en trelleborg, en ringborg? Ja inte kunde vi komma på något, så vi styrde kosan till Fyrkat. Och där var det både skyltat och utmärkt, så där behövde vi inte sväva i några tvivelsmål; gammalt så det förslog!

Jag får nog säga att trots att det var fint, så tycker jag det liksom är ännu mer tilltalande om det inte är fullt så grovhugget, så vi tog en sväng om Staarup herrgård också. Där drog åskan och hällregnet in igen, men då befann vi oss inomhus, så de gjorde inget.

Väldigt fint var det, och vi strosade runt en god stund och tittade på alla möbler och pryttlar och funderade på om det kunde passa hemma hos oss?

Möjligen ställer jag mig något tveksam till fängelsehålan; den kändes trång och otrivsam.

Sen började solen titta fram igen, och då tog vi en sväng om Den Gamle By i Århus också. Där fanns det också en otrolig massa hus och prylar och doningar (och fler smörrebröd...) att titta på (och äta).

 Alltså datorer i all ära; men nog känns det mer beständigt, det som man hamrar fram på en gammal Continental?

 Och vad är väl ett modernt lås mot detta? Jag känner att vårt ASSA-lås kommer till korta i jämförelse.

Sen så tycker jag ju att så här, så ska ett conditori se ut! Jag tittade suktande och trängtande på alla kakorna i fönstret, men lyckades behärska mig. (Kanske beroende på de där smörrebröden som jag tidigare nämnde).

Ibland så blir det två flugor i en smäll, titta här bara: Detta är jag och ett utedass i en skön förening. Nu kan man ju tycka att om man ska tutta ihop sig med något på bild så kanske det kunde vara något tjusigare än ett utedass? Fast då får man itne glömma att sådana har också sitt berättigande, hur skulle det annars sett ut? Såna kökkenmöddingar hade man inte velat bevara till eftervärlden precis...

Vi kan ju dock inte sluta med ett dass-tema, så det får bli en bild från Apotekarens trädgård i stället.

Och sen, ja sen for vi hem till Huliganen som på vederhäftigaste sätt passats av syrran. Och maken, ja han ser rätt så nöjd ut och nu tror jag han klarar sig ett bra tag. Om inte annat eftersom OS snart sätter igång.