Gnagarterapi

Dottern och pojkvännen var på Ikea häromdagen, för att titta på byrå och köpa stearinljus till mig. Själv kan jag inte göra det eftersom maken och jag har högtravande principer om att vara de enda människor i Sydsverige som inte besöker det nya Ikeat på Svågertorp. Men eftersom jag gör av med i runda slängar en mindre bananrepubliks BNP på stearinljus så får jag ju då sända skickebud med mindre principfasta typer. Det kan vara lite dubbelmoral i det där?

Men vänta nu, varför babblar jag på om stearinljus, hur kom jag in på det sidospåret? Åter till ordningen!

Jag rekapitulerar. Startar från start. Är lite okarakteristiskt ordentlig.

När dottern bodde i Glasgow hade hon en hårresande upplevelse som inkluderade en liten (eller kanske inte så liten...) gnagare. Ja och sen när hon flyttat hem förföljdes hon ju av fler gnagarrelaterade incidenter.

Uppenbarligen har det där satt sina spår i dotterns själ. Traumat hade nog inte bearbetats tillräckligt noga.

Men så var de då på Ikea (sedär! det fanns en koppling) och när byrå beskådats och stearinljus inhandlats snavade dottern över de där små mjukisdjuren som väl egentligen är avsedda för barn. I Huliganfamiljen finns ju dock en medlem som älskar mjukisdjur med en vild, våldsam och förödande kärlek.

Dottern inhandlade en styck Råtta. Hon kom hem och presenterade den för Huliganen och sa sardoniskt: ge den vad den tål!

Det gjorde Huliganen. Dottern log belåtet. Jag tror terapin var framgångsrik.

Var är glassen?

Maken och jag tillbringade en synnerligen flitig förmiddag med att klippa häck, städa, handla, koka björnbärsmarmelad och annat sånt pyssel.

Efter all denna nit tyckte vi att det kunde behövas en liten cykelutflykt. Sagt och gjort, vi lastade hundar och gav oss iväg mot Trollebergs gårdscafé för att i ett och samma drag få motion, njuta av augustivärmen, fika i slottsmiljö och i största allmänhet ha det bra.

Vis av erfarenheten drog jag kärran till Trolleberg och lät maken dra den hemåt, uppför och uppför.

Zoya har aldrig åkt cykelkärra förut, men som den coola tik hon är sa hon bara att jahaja, det var ju en luftig liten låda.

Vi cyklade på och kom så småningom fram. Det såg trevligt ut. Fullt med flaggor och menyer och små trevliga bord under träden. Jag vill ha glass! sa maken och stegade med bestämda steg fram för att i luckan äska en sådan. Vovvarna såg ut som om  de instämde. Men så snopet! Allt var stängt. Tillbommat. Alldeles glasslösa blev vi fast vi blängde på caféet på det mest besvärjande sätt. Så det blev till att gå en liten sväng för att lufta hundarna och sedan cykla hemåt igen.

På Trollebergsvägen cyklade vi förbi en jourbutik.

- Nu SKA jag ha glass, sa maken och klev minst lika bestämt in i den affären. Den visade sig vara öppen och en magnum inhandlades. Eftersom vi var alldeles ute vid vägen fick hundarna stanna i kärran. Det tyckte de var dumt. För att inte säga jättedumt.

- Ska du ha hela glassen själv, snålgubbe?! såg de ut att tänka.

Men så fick det bli. Och sen cyklade vi hem igen.

Oanade talanger

Man har ju varit med ett tag. Vet liksom, på ett ungefär i alla fall, vad man kan och inte kan. Var ens styrkor ligger (och inte är det i utförsåkning kan jag tala om), vad man är sämre på. Det känns tryggt. Man lunkar på och tänker att jaja, sån är jag, en sån som gillar huliganer och skriver försmädliga blogginlägg om maken.

En av de där svagare sidorna har varit det där med smidighet, rytm, dans. Jag är den som ger begreppet "träben" ett ansikte. Jag är den som oftast känner mig lite bortkommen på dansgolvet, den som alltid blev vald sist i skolgymnastiken när det var dags för brännboll och handboll.

Inte för att det stör mig direkt. Jag har ju andra talanger. Jag gör en grym creme brulée till exempel. För att inte tala om kanelbullar!

Men så visar livet helt plötsligt att det kan finnas en och annan dold talang därinne. Det krävs bara rätt incitament för att den ska poppa upp till ytan.

Ett sånt incitament är när man står i badrummet och ska klä på sig efter morgonduschen. När det kittlar på benet och man tittar när och ser en JÄTTEspindel, en så kallad Spindulus Giganticus som sitter på mitt ben.

Oj vad man kan hoppa högt då! Utan ansats! Och vilka krumbukter man gör, rena ormmänniskan. Och allt detta gymnastiska skuttande gör man samtidigt som man piper i diskant, så det är även simultankapacitet på hög nivå. Hunden kommer rännande och undrar vad som står på? Inte för att han var till någon direkt hjälp, det blev bara mer krumbukter i badrummets begränsade yta.

Lite imponerad av mig själv blev jag dock, i alla fall när jag väl slutat hyperventilera. Kanske man ändå skulle ge det där med utförsåktning en ny chans?

Augustiträdgård

Normalt sett brukar jag ha en svacka rent trädgårdsmässigt i augusti. Man vet att det liksom är på sluttampen. Man inser att nähä inte i år heller blev trädgården ett prunkande, blommande hav. Man har kanske slarvat lite med ogräsrensningen. Det börjar bli lite visset och torrt och det känns som att det enda som blommar är gullriset som å andra sidan illvilligt vill sprida sig överallt.

Fast så är det ju inte om man bara ser sig omkring. Det är ganska fint ändå, nu i augusti. Luktärter till exempel. Nu är jag absolut inte bra på att odla luktärter själv, men däremot är jag väldigt bra på att få färdigsådda luktärter av Ellenmamman. Tidigare i år blommade rosa-vitstrimmiga, nu är det de purpurfärgades tur, och de gör sig ganska bra där de klänger i fjärilsbusken.

Sen gillar jag många av höstfärgerna också; gult och vitt och orange, det blir man glad av! I år blev man dessutom glad över att de småblommiga tagetesen visade sig vara just småblommiga och inget annat, inte alls som förra årets tageteskatastrof.  Som katastrof betraktat är det kanske inte av allra värsta dignitet när tagetesen blev vanliga tråkgula istället för småblommiga, men lite retligt var det nog.

Den vita floxen blommar också - och rudbeckian. Och de gör de faktiskt alldeles väldigt rätt i.

Ellenmamman har inte bara generöst försett mig med luktärter, nej hon adopterar även bort sina rudbeckior, eftersom hon inte är den guloranga typen. Och jag tar dem så gärna!

Det är inte bara jag som tycker det är trevligt att strosa runt i trädgården, hundarna tycker också det är skönt. Fast jag vet ju inte direkt om de gillar blommor? Men jag tror nog att Zoya tycker att höstanemonerna är rätt fina ändå. Rosorna är på gång igen också. Taggiga, men ack så söta.

Och titta här! Nog kan man väl nästan tycka att vi är i stort sett självförsörjande? I alla fall ska vi väl klara livhanken någon timme eller så.

Lägger man till de ca 2 hg kantareller vi lyckades prångla ihop efter flera timmar i svampskogen så står vi oss fint! Även om vi undrar var alla dessa mängder svamp som enligt ryktet ska trängas likt myror i en myrstack befinner sig? Inte är det i Lundatrakten, det kan jag försäkra.

Onsdagsregn

Regnet det bara öser ner, och vi är så blöta i både päls och jeeaaannns....tralalalala..

Så det känns som en optimal dag för lite innesittande och stickande. Jag har ju ett nytt projekt på gång! Maken ville ha en varm tröja. Han är ju dessutom så naiv så han tror att om jag sätter igång, så är den strax klar... nåja, han lär väl bli varse hur det blir med den saken.

Igår var vi således i stan och köpte garn. Generöst lät jag honom själv välja färg.

- Ta vad du vill! utropade jag uppmuntrande.

Maken tittade tveksamt på mig och viskade lite tveksamt: blått???

Efter att ha försökt prångla på honom vinrött eller ljunglila insåg jag att det ju ändå ska bli hans tröja (om än tveksamt när), så det blev blått.

Fast sen blev han ju helt hialöst galen och valde grått till oket!! Ojojoj, nu får man nog hålla för ögonen när man möter denna färgexplosion i en obestämd framtid.

Men resåren nertill är klar. Så nu är det bara 94% kvar.

Måndagsutflykt

Återigen vaknade man till en strålande morgon! Eller rättare sagt, det gjorde man inte, för man var uppe miss-i-nassen för att köra sonen och hans kompis till tåget för vidare befordran ut mot europas golfbanor. Så det var mörkt. Tidigt. Så pass tidigt att hunden la sig platt på matsalsmattan när jag frågade om han ville gå ut på morgonpromenad när jag kom åter efter min bilkåristutryckning.

Så småningom vaknade även maken och slog upp sina blå. Vad skulle vi hitta på en sån här härlig semesterdag? Ja inte vet jag vad andra människor gör, men maken tog med mig på en liten uflykt, eftersom vi ändå skulle till Ängelholm, nämligen att titta på Luntertun, den ursprungliga staden innan Ängelholm liksom trängde sig före och tog all plats.

Vi tittade vederbörligen. Det var snabbt gjort. Hundarna verkade måttligt imponerade.

Så sen åkte vi till Sofiero - jag älskar verkligen den parken. Huliganen har bland annat ställts ut där två gånger på internationella utställningar... ena gången tyckte de han hade väl ansatta öron, nästa gång gillade de inte alls hans öron?! Och det var till och med innan han fick blodöra... men nu gick vi där och struntade kapitalt i vad folk tyckte om våra öron! Vare sig de var knyckliga, bistungna (mitt), med fransar eller helt enkelt vanliga gubbaöron.

Själv var jag, förutom bistunget öra, iklädd hatt, jo för det ska man vara när man är på slottsbesök tycker jag. När maken såg mig i prickig klänning och hatt sa han, skumögd och senil som han är: - du liknar Julia Roberts i Pretty Woman. Då förlät jag honom det där om Tyskland, och Maginotlinjen föll med ett brak. Puss på dig, maken!

Rhododendronen blommade inte nu - men däremot dahliorna! Och de speciella sofieroprästkragarna.

Vinrankan var vederbörligen knotig, som sig bör, och vi strosade runt i allsköns ro.

Satt och vilade i skuggan. Funderade över varför inte vår trädgård är lika prunkande?

Men sen blev vi lite småhungriga av allt strosande, så då fick det bli en räkmacka med utsikt ner genom rhododendronravinen ut över Öresund... det är fint med raviner. Jag tycker att maken skulle gräva en ravin i vår trädgård, men han är lite motsträvig på den punkten, faktiskt. Han har inga visioner, den mannen.

Tja, sen tittade vi in i slottet. Åt en glass. Strosade lite till, men ganska lugnt i den 30-gradig värmen.

Och sen tog vi hatt, hundar, make och åkte hem och sov i solstolen i trädgården. En bra dag, den här måndagen.

Geografi och temperament.

Maken och jag satt och diskuterade i den ljumma sommarkvällen. Ljumma sommarkvällar, det är då livet känns som lättast att leva och vi spekulerade godmodigt om såväl det ena som det andra.

Efter ett tag utropade maken förnöjt att vi har det så bra - och inte är det särskilt ofta vi grälar heller. Det har han faktiskt rätt i, för med tilltagande ålder blir jag mer och mer godmodig av mig, humöret som svallat vildsint har med åren blivit mer som små rullande dyningar.

Emellanåt ryker vi ju dock ihop, hur vore det möjligt annars? Jag menar, det händer ju att maken tycker så inihoppsan fel att man liksom måste hetsa upp sig lite.

Häromveckan hade vi just en sån urladdning - hett och upphetsat grälade vi om en sån viktig sak som om sommarvädret verkligen varit så uselt som det sades överallt - bl.a. av mig. Maken hävdade att det inte varit det. Jag hävdade minst lika envetet att det hade det.

Så småningom insåg vi dock det löjliga i att gräla om vädret så vi blev sams igen.

Detta fnissade vi nu åt - herregud så löjligt!

- Så dumma vi var!  skrattade jag.
- Så dum du var! skrattade maken minst lika glatt
- Jag?! sa jag förvånat. - var inte du lika dum? undrade jag sedan.
- Äsch det var jag väl inte, sa maken då. Sen påstod han att jag var lite som Tyskland, alltid beredd att gå till attack mot andra små oskyldiga länder, åtminstone i ett historiskt perspektiv. Jag förutsätter att han bildligt talat såg sig själv som ett litet oskyldigt land.

- Vi kanske ska bygga en Magniotlinje för säkerhets skull, så du är säker i mitt aggressiva sällskap? sa jag lite svalt. Då såg maken lite fåraktig ut.

Sommarnjutning

Ibland bli man så tacksam! Tacksam för att det inte är november. Eller ännu värre - februari!

Nej, det har varit en utomordentlig helg. Varmt. Skönt. Härliga utekvällar. Barn på besök. Med pojkvänner, kompisar och umgänge.

Man har slappat i en solstol. Stickat lite. Sovit lite. Och - faktiskt - spelat golf i 29 gradig värme vilket gör att man med ännu bättre samvete häckar i den där solstolen efteråt.

Då känner jag mig så tacksam. För att jag är just här och just nu. För att jag har världens bästa hund, världens bästa make och världens bästa barn. Okej, jag spelar kanske inte världens bästa golf... men det där, det är ju världsliga saker.

Just nu är klockan nästan 22, vi har suttit ute hela kvällen och ätit kyckling med ädelosttäcke och matig sallad, vi har druckit lite vin, njutit av värmen och livet i största allmänhet.

Och imorgon har jag semester.

Jag känner mig så lyckligt lottad.

Cykelhund

Vi har ju ett litet vrålåk till Huliganen. I början missförstod han ju det där med "vrålåk" och trodde att det var passageraren som skulle vråla, men sen han väl kom ur den villfarelsen har det ju funkat bra. Med cyklandet vill säga.

Tyvärr får jag ju säga att själva kärran kunde vara av en något bättre kvalitet; fälgarna rostade redan i våras trots att den enligt instruktionerna stått under tak, och sömmarna har spruckit på flertalet ställen - och visade sig ha obefintlig sömsmån, märkligt nog. Till och med jag som värkeligen inte är någon symatador begriper att sömsmåner är bra att ha. Så trots att vi gillar vår kärra och cyklandet kan jag nog inte direkt rekommendera en Trollkärra.

När textila saker går sönder är min första instinkt att svära. När jag väl gjort det är min nästa instinkt att ringa syrran.  Även denna gång följde jag schemat.

Syrran, som är en rekorderlig och hjälpsam syster, kastade såväl sig som Zoya på cykeln och ilade till hjälp!

Nu har syrran förstärkt och sytt och textillimmat och haft sig - så nu känner vi att det nog ska funka trots allt! Själv bidrog jag också. Jag höll saxen och nåldynan. Så säg inte att jag inte drog mitt strå till stacken.

Tja, sen fikade vi. Och sen lastade det textila jourteamet sig på cykeln igen och vinkade adjö. Åtföljda av mina och Huliganens innerligt kända tacksägelser.

När allt faller på plats

Ja ni vet hur det är. Man sitter där med 1500 små jävla bitar, varav i runda slängar 783 stycken föreställer himmel med små moln på och resten föreställer kullersten. Man förtvivlar. Man övervägar att hämta hammaren och banka bitarna på plats. Man rynkar sin panna - som alls inte behöver bli rynkigare. Man förtvivlar nästan. Men så! Plötsligt faller bitarna på plats, intill minsta molntuss. Allt blir så självklart och man återgår till sitt vanliga, fryntliga jag.

- Är detta ett pusselinlägg? frågar ni er nu kanske oroligt. Men nä, det är det absolut inte. Jag talar i metaforer, det brukas så i litterära texter har jag förstått. Och litterär, det vill man ju vara och det är man väl om man fogar a till b och c till d tills det blir små ord och meningar?

Nu när detta är fastlagt kan vi kanske övergå till vad det här egentligen ska handla om, nämligen gårdagen. Gårdagen, det var en sån där dag som var fredag. Fredagar är, per definition, bra dagar. I all synnerhet sådana fredagar som inleder en liten extra semestervecka.

Sen så sken solen som om den skulle gottgöra för hela den regniga och kalla juni. Dessutom så visade sig att kemistiska dottern de senaste fyra åren levt i en tröstlös skotsk misär - inte en kräfta så långt ögat nådde! Haggis? - jo absolut. Öl? - visst. Friterad pizza? - nä, kanske inte det, men möjligheten fanns i alla fall. Men våra små röda kräftvänner - inte en chans.

Jag är inte dum. Jag kan lägga ihop: sol, sommarkväll, kräftbegär....tänka, tänka... Heureka!! Jag har det! utropade jag till maken.

Sen var det ju bara att sätta igång! Baka bröd. Grädda paj, under ivrigt överinseende av tvenne intresserade hundar som hoppades på smulor från den rika mattens bord.

Lägga upp kräftorna - tyvärr inte egenhändigt fiskade i en småländsk idyllisk sjö, som förra året. Men däremot egenhändigt uppfiskade ur Ica:s kyldisk, och det fick duga så.

Duka i växthuset - trots det fina vädret vågade man inte riktigt tro på en lång kväll på altanen, det blir lite kyligt när solen går ner trots allt. Sen brukar jag ju sällan vara nödbedd när det gäller att uppehålla mig i växthuset...

Huliganen skötte sina sysslor. Nämligen att sitta ihärdigt och vänta innanför grinden. Jag begriper inte, men den hunden har ett sjätte sinne, han vet när det är på gång med besök. Och då i synnerhet besök av lillmatte, då måste man sitta parat så att man inte missar minsta lilla chans att fara runt som en kortbent torped och tjoa i högan sky att "hon är här nu, hon är här nu!" samtidigt som han kastar bollar på henne och slickar henne på smalbenen så att hon piper. Den hunden har simultankapacitet, sanna minna ord.

När ovanstående schema gåtts igenom på alla punkter drog vi oss ner mot växthuset. Det åts kräftor. Ja och paj och bröd också såklart. Det dracks riesling. Och alkoholfri snaps, jo för dotterns pojkvän som dessvärre går på antibiotika får inte således inte dricka alkohol just nu (varför vi solidariskt drack hans vin också, snälla som vi är). Alltså provade vi alkohol fri snaps eftersom kräftor kräfva dessa drycker. Tro mig på mitt ord - inga kräftor kräver alkoholfri snaps. Fast flaskorna var söta i alla fall.

Sen satt vi där i kvällen och hade det väldigt trevligt. Inga kräftlyktor tyvärr, fast maken ville hänga upp.

- jamen snälle vän, sa jag då, vi har ju inte haft dem på 15 år, de finns inte kvar. Fast det trodde maken. Varför skulle vi inte ha några lyktor bara för att de användes senast på yngre medeltiden ungefär? Klart de fanns! Fast gissa vem som hade rätt, till makens stora förvåning? Jo, moi. Såklart. Rådig som jag är, hängde jag dock upp julslingan i vinrankan och det blev festligt det med. En sån där kontrasterande stilbrytning som jag förstått är så populärt i fina inredningsmagasin. Man vill ju inte vara sämre, menar jag.

När jag ändå hade kameran framme fotograferade jag dottern och pojkvännen också. "Se romantiska ut!" uppmanande jag, och de var faktiskt inte nödbedda alls. Ja jag vill nog gå så långt att jag hävdar att de visade om möjligt ännu större entusiasm inför detta  än inför kräftorna.

Och sen fortsatt vi långt in på kvällen. Med blåbärspaj och te och choklad och prat och kände långt in i själen att det är så här det ska vara. När alla bitar är på sin rätt plats. Då ser det ut precis så här. Med suddighet pga lång slutartid och kanske även lite riesling.

Upploppet

Nu är det bara några skälvande timmar kvar. Maken ska komma ur sin OS-bubbla. Återknyta till verkligheten. Låta ögonen återgå till runt format i stället för att vara fyrkantiga som TV-skärmar.

- Ta det lugnt! förmanar jag honom. Utsätt inte kroppen för alltför stora chocker. Börja lite lätt. Städa badrummet först. Ta köksgolvet sen.

- Va?! sa maken förvirrat. - Ska jag städa? Men det är ju inte fredag imorgon?

Jag tittade menande på honom och även makens os-infekterade hjärna insåg att det inte var ett giltigt argument eftersom det varit några fredagar under os där dammsugaren inte direkt överansträngt sig.

Men sen sken han upp.

- Jag måste säga att servicen varit fantastisk! sa han sedan entusiastiskt. Jag har inget att klaga på, inte alls! fortsatte han sen.

- Du får förnyat förtroende under nästa OS, konkluderade han sen.

Oj, så tacksam jag blir. Och då ska man ändå veta att just denna söndag fick maken själv fixa sin OS-lunch!!! Ja ni läste rätt. Han fick resa sig, överge TV:n, traska ut i köket och hämta livsmedel alldeles på egen hand. Man baxnar lite när man läser det.

Servicepatrullen befann sig på annan ort. Närmare bestämt ute vid havet vid Lerberget där lunch intogs med utsikt över havet. Det var hembakt foccaccia och god sallad som syrran generöst bjöd på. Ja om man inte räknar den där lilla biten foccaccia som Zoya helt ogenerat stal från bänken innan vi hann säga "flasklock". Vi blev dock mätta ändå!

Uppdatering

Idag är det lördag. Lördag, då behöver man inte kuta upp kl 05.30 tycker jag. Någon måtta får det ändå vara på morgonpiggheten (som verkar avta med bloggerskans tilltagande ålder). Gudskelov är Huliganen också lite mer sansad vad gäller morgonpromenadstid och maken, ja honom har man aldrig behövt bekymra sig om i det hänseendet.

Därför blev jag lite förvånad när Huliganen ganska tidigt kom och slet mig ur slänghalmen.

- vad vill du? muttrade jag sömnigt och plirade med ett avogt öga mot inkräktaren.
- Upp med dig! du har arbete att göra tjatade familjens fyrbentaste medlem.
- Det är faktiskt lördag! Ha! vadsadunudåvavava??? svarade jag triumferande.

Åt denna invändning fnös Huliganen, så eftertryckligt att sovrumsgardinerna fladdrade i vinddraget. Sen sa han att bloggen var sorgligt försummad. Inte lyssnade han på min svaga försök till ursäkter, att jag varit så himla trött. Och inte heller visste vad jag skulle blogga om.

- Äsch, sa Huliganen då. Blogga om  mig. Det är ändå det intressantaste i den här familjen. Blanda nu inte in garner och opera och OS  och maken och annat ovidkommande krafs. Visserligen hade jag invändningar mot att kalla maken för ovidkommande krafs och visserligen tror jag det är svårt att helt utesluta OS, men jag insåg att han hade rätt. Det är dags att dokumentera Huliganens lördag, tror jag.

- Nu går vi ut! sa den lille diktatorn och då gjorde vi det. Ut till en ganska fin sommarmorgon, det medger jag.

När vi traskat en stund sa Huliganen att han tyckte att för att ytterligare öka den litterära spänningen borde vi ha ett kungligt inslag i blogginlägget.

- Går icke! svarade jag. Kungen är och tittar på OS-handboll och har nog inte tid med dig.
- Handboll?! OS?? utropade fyrbeningen förvånat och undrade sedan hur kungen prioriterar. Man får medge att det kan ju finnas visst fog för denna undran.

Men jag fann på råd! Ville Huliganen ha kungligt inslag så visst skulle han få det! Så I proudly present: Huliganen på Kung Oscars bro!

Ni förstår säkert kopplingen, men för att ytterligare få en högtidlig touch på det hela slänger vi in ett Monument också.

Huliganen var dock inte imponerad. Kanonkulor och kanoner och tjafs, skulle det va' något?

Så vi gick hem och rensade lite i trädgården i stället. Jag måste säga att vi har en väldigt frodig mångfald av ogräs i vår trädgård. Nästan som en liten ogräsgenbank, och tänker man så, ja då känns det ju genast mer berättigat att inte slita upp varenda åkervinda och kvickrot med fotknölarna.

Huliganen var mycket flitig, han sprätte så att diverse växtdelar for omkring. Måhända något godtyckligt, men här skådas inte given hjälp i munnen.

Sen behövde matte vila lite, så då kamperade vi på soffan en stund. Väl där blev vi väl mer eller mindre nödgade att titta på OS-gång. Och jag får ju säga att om man bedömer OS-sporterna på en skala där ena ytterligheten är yta och cool-het (fast måhända inte så sportsligt intressant), typ beachvolleyboll, ja då måste ju den andra änden av skalan vara gång. Herreminje, ska det se ut på det viset??

Det gick ju inte att beskåda eländet någon längre tid, utan jag drog mig ut i köket, följd av min trogne vapendragare. Väl där skulle kvällens boeuf Bourgoginone förberedas.

- Jag hjälper till! sa Huliganen ivrigt. - Jag är världsbäst på boeuf, så det så.
- Behövs inte, du når ändå inte upp till spisen lille vän.

Huliganen såg inte övertygad ut.

- Har du hört talas om munskänkar? frågade han sen. Som skulle provdricka och provsmaka så att inte kungar och såna blev förgiftade? Det är jag världsbäst på. Och jag kan provsmaka i förväg. Köttet då. Grönsakerna behöver nog ingen särskild test, la han sedan snabbt till.
- Pfff! fnös jag. - Ha! lade jag sedan till.

... men.... ja är det någon som blir förvånad över att han fick provsmaka? Köttet fick godkänt, kan jag meddela. Fast tilldelningen var snålt tilltagen lät Huliganen förstå.

Sen skulle matte åka och titta på Tusen Trädgårdar, närmare bestämt en fantastisk trädgård i Torna Hällestad. Prata om inspiration! Plus att man blev lite ödmjuk när man inser hur mycket jobb det ligger bakom en sån fantastisk skapelse.

När jag kom hem möttes jag av en överraskning av primaste slag!! Maken lät triumferande meddela att han kunde tänka sig att ta en liten paus från OS:andet och äta i matsalen!!! Ojojoj. Normalt sett äter vi oftast där, och vi äter aldrig framför TV:n. Men alla regler åsidosätts under OS-tider och vi har nu suttit dubbelvikta i två veckor och skyfflat in mat. Det kändes nästan högtidligt!

- Vi kan prata med varandra också! utropade maken sedan generöst.

Så då gjorde vi det. Förvisso mest om vad som skulle försiggå i friidrott senare ikväll, men i alla fall. Man blev nästan lite rörd.

Sen påtalade jag för Huliganen att nu, nu gick det inte längre. Nu kommer det lite garn i bloggen i alla fall.  Jo för filten är ju klar! Sorry lille vän! sa jag till honom. Men vi löste det också.

Så skåda! Huligan och ripplad filt i sommarkväll, tänkte jag döpa den här bilden till.

(Alltså klar, och klar - den nogräknade ser nog att jag inte fäst alla trådar än. Och sen ska det ju komma en bård runt hela filten också. Fast såna små petitesser tycker jag gott man kan bortse från).

Så roligt hade vi det denna lördag. Bra dag, det här.

Kultur på kvällskvisten

Det hade ju blivit en massa soffpotatisande de senaste dagarna. Dosen av OS-tittande för den hustruliga delen av familjen kändes också fylld. Överfylld skulle man rentav kunna säga. Som tur är har man rådiga vänner som rycker ut, vänner som letar reda på begivenheter och ampert talar om för att nu är det inte läge att sitta på ändan längre, nu kan man faktiskt hitta på andra saker! Ellenmamman till exempel, hon är just en sådan rådig kvinna.

 Alltså begav vi oss till Dalby Stenbrott för att lyssna på opera i sommarkvällen exekverad av Studio Bel Canto.

Det var alldeles väldigt trevligt att sitta där i sommarkvällen och se Emila Falcaru komma över sjön, sjungandes så det ekade mellan klippväggarna. Jag var oerhört imponerad! Inte nog med att hon sjöng, hon stod dessutom upp i båten och balanserade såväl sig själv i långklänning som något som såg ut som en biskopskräka samtidigt som hon tutade loss. Prata om simultankapacitet. Själv hade jag stått på huvudet i vattnet efter ett par, tre roddtag sådär.

Och sen fortsatte det under en skön kväll. Måhända var underlaget något hårt och något ojämt, och måhända är man inte så rysansvärt smidig och ämnad att sitta på filt. Men trevligt var det! Inte mindre trevligt blev det av att Ellenmamman generöst och kreativt bjöd på torkade tranbär i choklad - väldigt gott måste jag säga! Och praktiskt taget hälsokost, så oerhört praktiskt.

Sen åkte vi hem i sommarkvällen. Belåtna med en skön sommarkväll. Nöjda med att ha kommit upp från soffan. Glada över att ha haft trevligt sällskap. Och måhända en aning trötta i ändalykten.