Var är glassen?

Maken och jag tillbringade en synnerligen flitig förmiddag med att klippa häck, städa, handla, koka björnbärsmarmelad och annat sånt pyssel.

Efter all denna nit tyckte vi att det kunde behövas en liten cykelutflykt. Sagt och gjort, vi lastade hundar och gav oss iväg mot Trollebergs gårdscafé för att i ett och samma drag få motion, njuta av augustivärmen, fika i slottsmiljö och i största allmänhet ha det bra.

Vis av erfarenheten drog jag kärran till Trolleberg och lät maken dra den hemåt, uppför och uppför.

Zoya har aldrig åkt cykelkärra förut, men som den coola tik hon är sa hon bara att jahaja, det var ju en luftig liten låda.

Vi cyklade på och kom så småningom fram. Det såg trevligt ut. Fullt med flaggor och menyer och små trevliga bord under träden. Jag vill ha glass! sa maken och stegade med bestämda steg fram för att i luckan äska en sådan. Vovvarna såg ut som om  de instämde. Men så snopet! Allt var stängt. Tillbommat. Alldeles glasslösa blev vi fast vi blängde på caféet på det mest besvärjande sätt. Så det blev till att gå en liten sväng för att lufta hundarna och sedan cykla hemåt igen.

På Trollebergsvägen cyklade vi förbi en jourbutik.

- Nu SKA jag ha glass, sa maken och klev minst lika bestämt in i den affären. Den visade sig vara öppen och en magnum inhandlades. Eftersom vi var alldeles ute vid vägen fick hundarna stanna i kärran. Det tyckte de var dumt. För att inte säga jättedumt.

- Ska du ha hela glassen själv, snålgubbe?! såg de ut att tänka.

Men så fick det bli. Och sen cyklade vi hem igen.