När allt faller på plats

Ja ni vet hur det är. Man sitter där med 1500 små jävla bitar, varav i runda slängar 783 stycken föreställer himmel med små moln på och resten föreställer kullersten. Man förtvivlar. Man övervägar att hämta hammaren och banka bitarna på plats. Man rynkar sin panna - som alls inte behöver bli rynkigare. Man förtvivlar nästan. Men så! Plötsligt faller bitarna på plats, intill minsta molntuss. Allt blir så självklart och man återgår till sitt vanliga, fryntliga jag.

- Är detta ett pusselinlägg? frågar ni er nu kanske oroligt. Men nä, det är det absolut inte. Jag talar i metaforer, det brukas så i litterära texter har jag förstått. Och litterär, det vill man ju vara och det är man väl om man fogar a till b och c till d tills det blir små ord och meningar?

Nu när detta är fastlagt kan vi kanske övergå till vad det här egentligen ska handla om, nämligen gårdagen. Gårdagen, det var en sån där dag som var fredag. Fredagar är, per definition, bra dagar. I all synnerhet sådana fredagar som inleder en liten extra semestervecka.

Sen så sken solen som om den skulle gottgöra för hela den regniga och kalla juni. Dessutom så visade sig att kemistiska dottern de senaste fyra åren levt i en tröstlös skotsk misär - inte en kräfta så långt ögat nådde! Haggis? - jo absolut. Öl? - visst. Friterad pizza? - nä, kanske inte det, men möjligheten fanns i alla fall. Men våra små röda kräftvänner - inte en chans.

Jag är inte dum. Jag kan lägga ihop: sol, sommarkväll, kräftbegär....tänka, tänka... Heureka!! Jag har det! utropade jag till maken.

Sen var det ju bara att sätta igång! Baka bröd. Grädda paj, under ivrigt överinseende av tvenne intresserade hundar som hoppades på smulor från den rika mattens bord.

Lägga upp kräftorna - tyvärr inte egenhändigt fiskade i en småländsk idyllisk sjö, som förra året. Men däremot egenhändigt uppfiskade ur Ica:s kyldisk, och det fick duga så.

Duka i växthuset - trots det fina vädret vågade man inte riktigt tro på en lång kväll på altanen, det blir lite kyligt när solen går ner trots allt. Sen brukar jag ju sällan vara nödbedd när det gäller att uppehålla mig i växthuset...

Huliganen skötte sina sysslor. Nämligen att sitta ihärdigt och vänta innanför grinden. Jag begriper inte, men den hunden har ett sjätte sinne, han vet när det är på gång med besök. Och då i synnerhet besök av lillmatte, då måste man sitta parat så att man inte missar minsta lilla chans att fara runt som en kortbent torped och tjoa i högan sky att "hon är här nu, hon är här nu!" samtidigt som han kastar bollar på henne och slickar henne på smalbenen så att hon piper. Den hunden har simultankapacitet, sanna minna ord.

När ovanstående schema gåtts igenom på alla punkter drog vi oss ner mot växthuset. Det åts kräftor. Ja och paj och bröd också såklart. Det dracks riesling. Och alkoholfri snaps, jo för dotterns pojkvän som dessvärre går på antibiotika får inte således inte dricka alkohol just nu (varför vi solidariskt drack hans vin också, snälla som vi är). Alltså provade vi alkohol fri snaps eftersom kräftor kräfva dessa drycker. Tro mig på mitt ord - inga kräftor kräver alkoholfri snaps. Fast flaskorna var söta i alla fall.

Sen satt vi där i kvällen och hade det väldigt trevligt. Inga kräftlyktor tyvärr, fast maken ville hänga upp.

- jamen snälle vän, sa jag då, vi har ju inte haft dem på 15 år, de finns inte kvar. Fast det trodde maken. Varför skulle vi inte ha några lyktor bara för att de användes senast på yngre medeltiden ungefär? Klart de fanns! Fast gissa vem som hade rätt, till makens stora förvåning? Jo, moi. Såklart. Rådig som jag är, hängde jag dock upp julslingan i vinrankan och det blev festligt det med. En sån där kontrasterande stilbrytning som jag förstått är så populärt i fina inredningsmagasin. Man vill ju inte vara sämre, menar jag.

När jag ändå hade kameran framme fotograferade jag dottern och pojkvännen också. "Se romantiska ut!" uppmanande jag, och de var faktiskt inte nödbedda alls. Ja jag vill nog gå så långt att jag hävdar att de visade om möjligt ännu större entusiasm inför detta  än inför kräftorna.

Och sen fortsatt vi långt in på kvällen. Med blåbärspaj och te och choklad och prat och kände långt in i själen att det är så här det ska vara. När alla bitar är på sin rätt plats. Då ser det ut precis så här. Med suddighet pga lång slutartid och kanske även lite riesling.