Upploppet

Nu är det bara några skälvande timmar kvar. Maken ska komma ur sin OS-bubbla. Återknyta till verkligheten. Låta ögonen återgå till runt format i stället för att vara fyrkantiga som TV-skärmar.

- Ta det lugnt! förmanar jag honom. Utsätt inte kroppen för alltför stora chocker. Börja lite lätt. Städa badrummet först. Ta köksgolvet sen.

- Va?! sa maken förvirrat. - Ska jag städa? Men det är ju inte fredag imorgon?

Jag tittade menande på honom och även makens os-infekterade hjärna insåg att det inte var ett giltigt argument eftersom det varit några fredagar under os där dammsugaren inte direkt överansträngt sig.

Men sen sken han upp.

- Jag måste säga att servicen varit fantastisk! sa han sedan entusiastiskt. Jag har inget att klaga på, inte alls! fortsatte han sen.

- Du får förnyat förtroende under nästa OS, konkluderade han sen.

Oj, så tacksam jag blir. Och då ska man ändå veta att just denna söndag fick maken själv fixa sin OS-lunch!!! Ja ni läste rätt. Han fick resa sig, överge TV:n, traska ut i köket och hämta livsmedel alldeles på egen hand. Man baxnar lite när man läser det.

Servicepatrullen befann sig på annan ort. Närmare bestämt ute vid havet vid Lerberget där lunch intogs med utsikt över havet. Det var hembakt foccaccia och god sallad som syrran generöst bjöd på. Ja om man inte räknar den där lilla biten foccaccia som Zoya helt ogenerat stal från bänken innan vi hann säga "flasklock". Vi blev dock mätta ändå!