Geografi och temperament.

Maken och jag satt och diskuterade i den ljumma sommarkvällen. Ljumma sommarkvällar, det är då livet känns som lättast att leva och vi spekulerade godmodigt om såväl det ena som det andra.

Efter ett tag utropade maken förnöjt att vi har det så bra - och inte är det särskilt ofta vi grälar heller. Det har han faktiskt rätt i, för med tilltagande ålder blir jag mer och mer godmodig av mig, humöret som svallat vildsint har med åren blivit mer som små rullande dyningar.

Emellanåt ryker vi ju dock ihop, hur vore det möjligt annars? Jag menar, det händer ju att maken tycker så inihoppsan fel att man liksom måste hetsa upp sig lite.

Häromveckan hade vi just en sån urladdning - hett och upphetsat grälade vi om en sån viktig sak som om sommarvädret verkligen varit så uselt som det sades överallt - bl.a. av mig. Maken hävdade att det inte varit det. Jag hävdade minst lika envetet att det hade det.

Så småningom insåg vi dock det löjliga i att gräla om vädret så vi blev sams igen.

Detta fnissade vi nu åt - herregud så löjligt!

- Så dumma vi var!  skrattade jag.
- Så dum du var! skrattade maken minst lika glatt
- Jag?! sa jag förvånat. - var inte du lika dum? undrade jag sedan.
- Äsch det var jag väl inte, sa maken då. Sen påstod han att jag var lite som Tyskland, alltid beredd att gå till attack mot andra små oskyldiga länder, åtminstone i ett historiskt perspektiv. Jag förutsätter att han bildligt talat såg sig själv som ett litet oskyldigt land.

- Vi kanske ska bygga en Magniotlinje för säkerhets skull, så du är säker i mitt aggressiva sällskap? sa jag lite svalt. Då såg maken lite fåraktig ut.