Man har ju varit med ett tag. Vet liksom, på ett ungefär i alla fall, vad man kan och inte kan. Var ens styrkor ligger (och inte är det i utförsåkning kan jag tala om), vad man är sämre på. Det känns tryggt. Man lunkar på och tänker att jaja, sån är jag, en sån som gillar huliganer och skriver försmädliga blogginlägg om maken.
En av de där svagare sidorna har varit det där med smidighet, rytm, dans. Jag är den som ger begreppet "träben" ett ansikte. Jag är den som oftast känner mig lite bortkommen på dansgolvet, den som alltid blev vald sist i skolgymnastiken när det var dags för brännboll och handboll.
Inte för att det stör mig direkt. Jag har ju andra talanger. Jag gör en grym creme brulée till exempel. För att inte tala om kanelbullar!
Men så visar livet helt plötsligt att det kan finnas en och annan dold talang därinne. Det krävs bara rätt incitament för att den ska poppa upp till ytan.
Ett sånt incitament är när man står i badrummet och ska klä på sig efter morgonduschen. När det kittlar på benet och man tittar när och ser en JÄTTEspindel, en så kallad Spindulus Giganticus som sitter på mitt ben.
Oj vad man kan hoppa högt då! Utan ansats! Och vilka krumbukter man gör, rena ormmänniskan. Och allt detta gymnastiska skuttande gör man samtidigt som man piper i diskant, så det är även simultankapacitet på hög nivå. Hunden kommer rännande och undrar vad som står på? Inte för att han var till någon direkt hjälp, det blev bara mer krumbukter i badrummets begränsade yta.
Lite imponerad av mig själv blev jag dock, i alla fall när jag väl slutat hyperventilera. Kanske man ändå skulle ge det där med utförsåktning en ny chans?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.