Cykelhund

Vi har ju ett litet vrålåk till Huliganen. I början missförstod han ju det där med "vrålåk" och trodde att det var passageraren som skulle vråla, men sen han väl kom ur den villfarelsen har det ju funkat bra. Med cyklandet vill säga.

Tyvärr får jag ju säga att själva kärran kunde vara av en något bättre kvalitet; fälgarna rostade redan i våras trots att den enligt instruktionerna stått under tak, och sömmarna har spruckit på flertalet ställen - och visade sig ha obefintlig sömsmån, märkligt nog. Till och med jag som värkeligen inte är någon symatador begriper att sömsmåner är bra att ha. Så trots att vi gillar vår kärra och cyklandet kan jag nog inte direkt rekommendera en Trollkärra.

När textila saker går sönder är min första instinkt att svära. När jag väl gjort det är min nästa instinkt att ringa syrran.  Även denna gång följde jag schemat.

Syrran, som är en rekorderlig och hjälpsam syster, kastade såväl sig som Zoya på cykeln och ilade till hjälp!

Nu har syrran förstärkt och sytt och textillimmat och haft sig - så nu känner vi att det nog ska funka trots allt! Själv bidrog jag också. Jag höll saxen och nåldynan. Så säg inte att jag inte drog mitt strå till stacken.

Tja, sen fikade vi. Och sen lastade det textila jourteamet sig på cykeln igen och vinkade adjö. Åtföljda av mina och Huliganens innerligt kända tacksägelser.