Gnagarterapi

Dottern och pojkvännen var på Ikea häromdagen, för att titta på byrå och köpa stearinljus till mig. Själv kan jag inte göra det eftersom maken och jag har högtravande principer om att vara de enda människor i Sydsverige som inte besöker det nya Ikeat på Svågertorp. Men eftersom jag gör av med i runda slängar en mindre bananrepubliks BNP på stearinljus så får jag ju då sända skickebud med mindre principfasta typer. Det kan vara lite dubbelmoral i det där?

Men vänta nu, varför babblar jag på om stearinljus, hur kom jag in på det sidospåret? Åter till ordningen!

Jag rekapitulerar. Startar från start. Är lite okarakteristiskt ordentlig.

När dottern bodde i Glasgow hade hon en hårresande upplevelse som inkluderade en liten (eller kanske inte så liten...) gnagare. Ja och sen när hon flyttat hem förföljdes hon ju av fler gnagarrelaterade incidenter.

Uppenbarligen har det där satt sina spår i dotterns själ. Traumat hade nog inte bearbetats tillräckligt noga.

Men så var de då på Ikea (sedär! det fanns en koppling) och när byrå beskådats och stearinljus inhandlats snavade dottern över de där små mjukisdjuren som väl egentligen är avsedda för barn. I Huliganfamiljen finns ju dock en medlem som älskar mjukisdjur med en vild, våldsam och förödande kärlek.

Dottern inhandlade en styck Råtta. Hon kom hem och presenterade den för Huliganen och sa sardoniskt: ge den vad den tål!

Det gjorde Huliganen. Dottern log belåtet. Jag tror terapin var framgångsrik.