Zlatan spelade inte igår

Åtminstone inte i en TV nära mig. Anledningen till att jag vet detta med bestämdhet är att jag i natt fick sova den oskyldiges sömn alldeles ostört. Nu tror man kanske att det är maken som tjoar så intensivt när herr Ibrahimovic tråcklar sig fram över fotbollsplanen att ingen kan sova i hans närhet, men icke så! Nejdå, det är ju Huliganen som någonstans inne i sin pälsiga hjärna fått för sig att det där med fotboll, det är djupt skrämmande. (Jag kan i och för sig vara benägen att hålla med honom). Han kan möjligen ha fått denna uppfattning från att maken haft en viss tendens att bli överexalterad när Zlatan "joxat med trasan" (som jag tror är den rätta fotbollsterminologin).
 
En skrämd Huligan försöker prompt gräva sig ner genom golvet i en from förhoppning om att landa i Australien, ett land som är saligen Zlatan-fritt. I söndags, då spelade Zlatan. Jag och hunden stängde in oss i sovrummet, medan maken hade TV på mycket låg ljudvolym och dessutom behärskade sig så mycket att han knappt ens susade till. Det kanske hjälpte att den store Z tydligen dessutom spelat dåligt, inget att hetsa upp sig över således.  

Detta berättade ingen för hunden med fotbollsradar, som inte mindre än trenne gånger väckte sin matte genom att febrilt försöka krafsa sig ner genom mattan i sovrummet. Tredje gången blev matten lite härsken, eftersom hon hade ett viktigt möte på måndagen, och slängde en kudde i ungefärlig riktning mot den lille fotbollshataren. Sen tog äntligen matchen slut och vi kunde alla stämma möte med John Blund (ja alla utom maken, som har en alldeles egen dygnsrytm). 

Tja, då försover man sig ju. Det begriper ju vem som helst. Som skjuten ur en kanon far man upp ur sängen när man inser att mobilen snoozat  färdigt för länge sedan.  Sedan slog vi rekord på löpande band; morgonpromenaden klockades på ny rekordtid. Frukosten inmundigades i en inandning. Duschen plaskades igenom så att vattendropparna yrde och i lagom tid landade jag ändå på jobbet. Faktum är att jag tycker nog att jag presterade bättre bland  morgonrutiner än Zlatan uppenbarligen gjort på fotbollsplanen, och ändå till en betydligt modestare lön. 

När jag sen kom hem var man ju lite lagom mör, så det blev en tidig kväll. Man fick somna i lugn och ro, med hunden fridfullt snarkandes i sin säng brevid. Maken snarkade inte, han satt uppe till klocka 02.00 och gottade sig åt latinsk grammatik. Jaja, vi har alla våra böjelser och svagheter. Vad Zlatan gjorde, det vet jag inte. Men jag var oändligt tacksam för att han inte spelade fotboll i alla fall. Jag hoppas också att han kommer att ägna tisdagskvällen åt lite lugnare sysselsättningar. Något mycket stillsamt och tyst.

När man mår bra till kropp och själ

Igår gjorde maken och jag något vi sällan gör, nämligen åkte kollektivt. Inte för att vi inte gillar buss och tåg, utan för att vi oftast cyklar eller går inom Lund. Men ska man till Dalby Gästis en kall vinterkväll, ja då är det liksom lite för långt att traska utan då cyklar man, iklädd sin nya röda basker, ner till stationen och bordar bussen ut till Dalby.

Vi skulle nämligen på något alldeles väldigt trevligt med Ellenmamman och dito -pappan, en gourmetkväll nere i Gästisets vinkällare. Det var vi fyra, en massa stearinljus och ännu fler vinflaskor, kan man annat än trivas i en sådan miljö? (Tyvärr var det ingen vettig kamera med, så bilderna fick bli några mobilbilder).

Eftersom det bara för någon vecka sedan stått i tidningen att Gästisets köksmästare slutat var jag lite orolig för hur maten skulle bli. Det kunde jag lika gärna låtit bli! Denna helgen började en ny kock, och det gjorde han med en rivstart! ...och sedan bara gasade han på, genom rätt efter rätt. Vilken kock! Så ska en slipsten dras!

Nu kanske det är lite trist för alla andra att läsa om vad vi åt eftersom ni inte var med, men jag tänker ändå skriva upp det för att när man någon trist tisdagskväll när man knaprat i sig något oinspirerat ska kunna gå tillbaka och komma ihåg hur det var.

Amuse Bouché

Champagne André Clouet 

Grand Reserve NV

Blanc de Noir

Blomkålssoppa med rökt Lax

2009 Fernand Engel

Riesling Reserve

Alsace, Frankrike

Tempererat Vildsvin med Rosmarinsås

Potatispuré och Grönsaker från den Skånska Myllan

2010 Bouquet des Garrigues

(Grenache, Syrah, Muscardin Dinsault och Counoise)

Côtes du Rhône, Frankrike

Utvalda ostar från Soldattorpets mejeri med

köksmästarens hemlagade Tomatmarmelad

2010 Kressman

Grande Réserve

(Sémillon)

Loupiac, Frankrike

Äppelkompott

med röda bär och choklad

Tokajer

Kaffe

Jag kan försäkra att efter det här var man inte ett dugg hungrig. Man kände inget behov av att uppsöka en korvkiosk eller så. Pizza kändes heller inte lockande.

Jag hade ju tänkt fotografera maten (ja jag är lite underlig med det där, jag fotograferar gärna mat). Men  det blev liksom inte riktigt så, jag har var helt fokuserad på att njuta av varje munsbit. En bild finns dock. Men till och med där ser man att jag redan varit och nallat i soppan, innan jag hann hejda mig.

Blomkål, det låter kanske inte så upphetsande - men denna blomkålssoppa var skapad med himmelsk inspiration! Mmmmm ville man bara säga - fast det kanske mest lät "slörp" när den slank ner.

Men undra på att vi såg lite lyckliga ut!

Sen vill jag bara säga att jag gillar inte direkt vildsvin när man är ute i myllan och röjer runt, så jag tycker det är lysande att äta upp dem faktiskt. Och när vildsvin smakar så här, ja då kan till och med jag tycka att vildsvin har ett försonande drag (till skillnad från fästingar...). I alla fall om de befinner sig på min tallrik.

Så nu vill jag bara rekommendera er, om ni befinner er i närheten av Dalby, att äta på Dalby Gästis, ni kommer inte att bli besvikna, inte med detta geni i köket!

När man inte får någon morgontidning

Igår beklagade jag mig över Skatteverket och de oändliga väntetiderna. I dagens perspektiv kan jag tycka att äh, vad är väl en fjuttig timme av ens liv?

Så här var det imorse; jag vaknade och tänkte ila ut för att hämta tidningen, man vill ju hålla sig á jour med hästköttsskandaler, Vattenfalls dåliga affärer och det ena med det andra. Men brevlådan gapade tom!! Jag stirrade misstroget in i dess dunkla djup, men nä, inte minsta lilla pamflett låg där.

Rådigt gick jag in och ringde tidningsupplysningen och förväntade mig det vanliga svaret att "tidningsutbärningen i ert området är försenad men beräknas vara klar kl 10". Men icke så! Damen sa helt sonika att tidningen helt enkelt inte var tryckt ännu och inte kommer att delas ut under dagen - möjligen distribueras till något upphämtningsställe, men även det var tveksamt hörde man mellan raderna.

Vad göra då? Nu när man var vaken och allt? Min blick föll på hunden. (Den kunde inte falla på maken, han låg fast förankrad långt ner under täcket).

- Jag vet, vi åker ut till den lokala golfbanan! utropade jag belåtet och kände mig lite sportig sådär.

- Schysst! sa Huliganen, - jag behöver träna upp min sving.

- Vi ska inte spela golf, vi ska traska runt nu när vi kan göra det utan att det ränner en massa golfare runt omkring oss och stör friden, svarade jag då.

- Ållrejt, jag kan träna på min snöplogsteknik istället, sa den medgörlige Huliganen.

Och det gjorde han med stor frenesi, medan jag tog någon bild för eftervärlden.

När det är en massa minusgrader och man fotograferar, ja då blir man kall om fingrarna. Hade man haft en operasångare i sällskap hade han säkert sjungit "så kall ni är om handen, får jag värma den en stund". Men nu hade man inte det, så det var både osjunget och ovärmt. Då får man värma sig på egen hand, och bästa sättet att värma upp fingrarna på är att veva som en semafor. Det gjorde jag. Ihärdigt.

Huliganen stirrade förbluffat på mig.

- Vad gör du?! undrade han sen
- Du ser skitlöjlig ut! sa han därefter

Jag sa till honom att han kunde veva själv med tassarna så fick han se hur löjlig han såg ut själv, men inte ens det bet på den lille besserwissern.

- Jag ser aldrig löljlig ut! lät han meddela.

Jag tänkte tillbaka på hans snöplogsexcesser alldeles nyss. Men jag sa inget. Jag är nämligen en mycket snäll och löjligt medgörlig matte.

Det kanske verkar märkligt...

...dagens bloggämne alltså. Det är ju ändå fredag, och fredagar borde kunna ge upphov till funderingar om livets fröjd, om mat och vin och helgvila och somna-i-soffan och sånt. Hade man varit yngre hade det kanske handlat om att fröjda runt på stan, slå klackarna i taket och så där. Dock är det så att enbart det faktum att jag väljer ord som "fröjda" och "slå klackarna i taket" ögonblickligen dömer ut mig som definitivt överårig, så därför blir det inte så mycket röja runt i den här bloggen.

Men nu tappade jag visst tråden här. Jag är uppenbarligen inte enbart högeligen senior, jag är visst disträ också. Nåja.

Alltnog och emedan; dagens betraktelse rör vårt kära Skatteverk. Idag hade jag det tvivelaktiga nöjet att per telefon försök komma i kontakt med sagda Verk. Inte för egen snöd vinnings skull, ånej, det var å ämbetets vägnar jag ville upprätta en förbindelse.

Full av förtröstan greppade jag telefonen och slog det anvisade numret. Mitt ärende var av ganska enkel natur och jag räknade godtroget med att det skulle vara rätt snabbt avklarat. Redan när den automatiska rösten meddelade att jag placerats i kö och att det var 54 handläggare som tjänstgjorde borde jag anat oråd. "Din plats i kön är nummer 81" sa rösten försmädligt triumferande sen.

Tålmodigt åhörde jag hur min ranking sakta förbättrades, och efter drygt 20 minuter var det min tur!! Jubel och fröjd! Jag framförde mitt ärende och handläggaren sa att hon skulle kontrollera och återkomma. Jag väntade. Och väntade. Efter 18 minuter insåg jag att det nog var kört - Elvis Skatteverk had left the building.

Något mindre fryntlig till sinnes ringde jag upp igen. Den här gången hade jag tur! Min plats i kön var fjuttiga 78. Och det tog bara knappa 20 minuter innan jag hörde en hurtig röst i andra änden och jag framförde mitt ärende. När rösten sa att den skulle kontrollera sa jag "stopp och belägg! Förra gången detta sades kastades jag brutalt ut i tomma intet, ska det vara så? Vavava?" Rösten förstod min undran och sa att hon skulle absolut inte koppla bort mig - och tänk det gjorde hon inte heller! Så efter att ha lagt nästan 1 timme på att sitta och vänta på skatteverket så löstes frågan smidigt och lätt och vi skildes åt under ömsesidiga hedersbetygelser.

Just nu sitter jag också och väntar. Men skillnaden är att jag har ett glas vin bredvid mig, och det jag väntar på är mat och lite mer shiraz - och tänk, jag tycker att detta slår att sitta i telefonkö till Skatteverket med hästlängder. Och det står jag fast vid.

Man ska inte ropa hej...

Ja, jag vet att det var dumt. Obetänksamt. Mea culpa, alltså.

Komma där och babbla om forsythia och vår, hur korkad får man vara? Vädergudarna hånlog och tänkte att nu, nu ska hon väl ändå få se! Och det fick jag.

Hela måndagen snöade det. Eller snö och snö, det var regn också. Men mest snö. Blaskigt och plaskigt. liksom. Man behövde sjöstövlar när man plaskade fram genom snömodden. Snudd på sån där fiskarhatt också, sydväst heter det väl? Eller är det jackan måntro?? Jag tror ni förstår på ett ungefär oavsett om det är hatt eller jacka.

Sen när man forsar fram där i den blöta snön så tänker man (obetänksamt igen!) "bara det inte fryser ovanpå detta, oj så halt det blir då!". Need I say more?

Denna tisdag har alltså ägnats åt att med största försiktighet knaggla sig fram på livets isiga väg. Jag tror jag ska hålla mig tyst i fortsättningen. Dessutom har jag inte haft någon större lust att sprudla fram små underfundigheter idag, huvudvärken har hamrat i tinningarna och då blir man inte så sprudlande precis. Ens joie de vivre lämnar mycket att önska. Joie-nivån har nått en bottennivå.

Men så kommer man hem! Till maken och vovvarna! Det viftas på svansar. Det utdelas pussar. Och det ligger en paketavi och väntar. Jo för nu hade de kommit, mina bloggböcker som jag beställt på Blog2print. Nu har jag bloggat sedan 2009 och en himla massa ord och inlägg och bilder har det blivit, och någonstans började jag känna att det vore lite synd om allt det där bara skulle försvinna i någon cyberspace-massgrav. Trots allt är det här ju en slags dagbok över Huliganens och hans familjs liv och leverne.

Lite förbluffad blir jag ändå att man lyckas skriva 4,5 kg om...typ... ingenting?? Fast å andra sidan, man ska kanske inte säga att maken och Huliganen och rosorna är ingenting, när jag tänker närmare efter. Livet blev i alla händelser bums lite roligare!

Varav hjärtat är fullt...

Här har ju inte bloggats sedan i onsdags, så nu är det verkligen på tiden. Jag satte mig i min sköna fåtölj och tänkte "vad ska jag blogga om?". Kriminalitet? Bakning? Maken? Huliganen? Barnen? Våren? Julen? Meningen med Livet?

Ja det där sista är ju lätt, meningen med livet är kanelbullar. Möjligen kardemummabullar.

Äsch jag vet inte - det får bli ett mischmasch av alltihop. Jag börjar med... jo jag börjar med våren! För nu är den på gång. Jodå, det är fortfarande snö ute och inga direkt plusgrader att räkna med. Om man inte räknar med decimaler och roten-ur och sånt. Men titta här, jag har plockat blommor i trädgården!

Förvissor är forsythia en rätt tråkig buske, och ingen som får en att hoppa av entusiasm direkt. Men när man tar in små torra grenar och sätter i en vas och det sedan några dagar senare spricker ut små egna, gula blommor på grenarna, ja DÅ är det inte utan att det hoppar till av fröjd i bröstkorgen! Så nog är det på gång nu, med våren. Välkommen! vill man då säga så att den inte ångrar sig igen. Nu säger kanske Vän av Ordning att åja, än kan det bli snöstorm och blixthalka och 18 minusgrader, och det kan minsann snöa på 1:e maj också. Det enda jag kan svara på det är "knip käft". OK, det är inte artigt, det är inte trevligt att säga så, men jag vill inte bli påmind om sånt nu, nu vill jag vagga in mig i en tro på en vårlig framtid.

Men nu hoppar vi raskt över från gula blommor till kriminalitet. Det har nämligen visat sig att dottern har en klart kriminell gen. Inte vet jag vem hon fått den ifrån, det måste väl vara maken?? Vad tror ni? Dottern och hennes sambo sov över hos oss mellan fredag och lördag. Nu är det så att vi bor i ett gammalt hus, och vi värmer inte upp ovanvåningen så att det ångar om öronen direkt. Snarare tvärtom. Om man då betänker att dottern tillhör det släkte som roffar åt sig täcket, så inser ju vem som helst att henne sambo hade det lite svalt på natten. Därför så tänker jag, som är en snäll och välmenande människa (i alla fall om jag får säga det själv) virka en liten filt till gästrummet, en i tunt yllegarn som man då kan använda sig av när man delar säng med skrupelfria personer.

Vi skulle på lördagen åka till Halmstad för att gratulera svärmor som fyllde 97 år, och då tänkte jag att jag kan ju virka i bilen så att filten blir klar någon gång (den har hängt med ett tag nu, kan jag säga). Det var ju väldigt bra tänkt av mig, men då blandade sig en annan familjemedlem med i leken och rörde till allting, nämligen sonen. Han tog sig för att ringa till sin mamma mitt uppe i halvstolpar och mormorsrutor - ja ni hör ju! Då blir ju mamma så exalterad att hon tappar virknålen och sen var den puts väck! Jag insåg att det måste ju finnas i bilen, dummare än så är jag inte - men den var hopplöst borta. Maken gjorde sedermera en heroisk insats och dök ner bland damm och grus och rotade fram den under stolen, men då var vi ju hemma igen. Fast jag vill ändå säga att det är på gång - hav förtröstan käre M! Rätt vad det är ska du slippa frysa när du sover över hos oss.

Helgen har ju inneburit mer handarbete, fast inte av mig! Nej det är syrran som slagit till igen! Nu var det så att det egentligen var redan på nyårsafton hon ursprungligen slog till. Hon och Ellenfamiljen var hemma hos oss, vi hade väldigt trevligt och det dracks bubbel och åts mat och pratades och allt som man gör när man träffas och firar nyårsafton. Ellen drack inget bubbel, däremot fick hon syn på ett fint hjärta som syrran sytt åt mig och som hängde på vintrinskåpet.

- Du kan ta hjärtat Ellen, så syr jag ett nytt till syrran (=jag), sa syrran (= syrran). Hon hade nämligen druckit bubbel.

Sen glömde syrran bort det där, ända tills jag hänsynslöst påminde henne. Och nu, nu har hon minsann sytt nya hjärtan och jag fick välja vilka jag ville! Det var inte lätt, det kan jag säga, men dessa tre har nu fått flytta in i Huliganhemmet (och nästa nyårsafton kommer jag att gömma undan dem i förväg...). Visst är de jättefina?

För övrigt ramlar helgen på i behagligt tempo. Ute i Skrylle, till exempel, var det ett rätt rejält tempo när Ellenmamman och jag rände runt drygt 5 km bland blandskog och tomtar och troll. Kanske inte så många troll, men en väldig massa joggare tomtade runt i spåren i alla fall.

Sen så har jag bakat också! Inga kanelbullar, men bröd. Det är inte så ofta jag bakar bröd (det känns liksom lite som att slösa bort en massa potentiell muffins/kanelbullebakande på att baka matbröd), men när jag gör det så känner jag mig alldeles väldigt präktig och rekorderlig! Ett örtbröd blev det, och jag vill ju gärna visa upp det på bild, så att det finns bevis på min rejäla husmoderlighet. (Hade ni fått se den brända undersidan hade kanske husmorsglorian hamnat på sned, så därför får ni inte det).

Och, jag höll ju på att glömma; vi inledde söndag på ett kulturellt och intellektuellt sätt genom att lyssna på Språket som körde igång vid 7-tiden imorse. Det är alltid rolig att lyssna på alla språkliga underfundigheter som diskuteras. Till exempel skillnaden på plättar och pannkakor och det tänkte jag bums att herregud, det vet väl alla människor! Att de små är plättar och de stora är pannkakor. Men nähä, då visar det sig att det finns de som kallar alla som är tunna för plättar och att det är de som bakas i ugn som är pannkakor. Fnys säger jag åt det. Pah! kan jag också säga.

Sen pratade man om "shibbolet", från Domareboken i Bibeln. Där visade det sig att man använde ordet shibbolet för att så att säga skilja agnarna från vetet; uttalade man det med "s" i stället för sje-ljud i början av ordet, ja då var man fienden och halshöggs prompt. Himla praktiskt sätt att utrota språkgrodor kan man tycka. Vore detta något att applicera på de vettvillingar som kallar pannkakor för plättar - eller är det till att ta i?

Det där med näbbfibulor

Ja vad ÄR det egentligen? Man överhopas av frågor (ok, frågA. I singular) från vetgiriga medmänniskor (-a). Och där står jag som ett fån och har ingen aning.

När man inte har någon aning, ja då googlar man. Vad dyker då upp som femte sökresultat? Jodå, ens egen blogg minsann! Man drar då slutsatsen att detta med fibulor inte kan vara ett rykande hett och omfattande ämne direkt. Googlar man efter bilder så hittar man några - men man får också upp bilder på Huliganen! och Crock-Pottan! Det muntrar säkert upp den inbitnaste och dammigaste arkeolog.

Maken vet dock på råd, han mailar raskt över en näbbfibula som jag kan dela med mig av till en kunskapstörstande omgivning.

Men vad är det för klassificering?! undrar man såklart. Jag rådfrågar mitt eget näbbfibulaorakel. Han kastade ett getöga på den och säger att det förmodligen är en G3:a - men om det är en a), b) eller c) förtäljer inte historien. Det får bli som en liten cliffhanger, helt enkelt.

... och ja, jag vet. TVÅ inlägg en vanlig sketen onsdag, det är ju inte klokt! Men har man en näbbfibulamission att fylla så har man, då får ingen möda vara ospard.

edit: maken läste inlägget och undrade sen lite försiktigt om jag inte skulle berätta vad det är för något? Det kan ju vara en berättigad fråga, så jag vill härmed tala om att en fibula är ett slags dräktspänne.
Jo just det, maken sa också att den är av brons. Och från Vendeltid. Och nu känner jag att vi nog har uttömt fibulors bloggpotential - för ärligt talat, så himla spännande är de väl inte?

The crock pot strikes again!

Det är kallt. Det är februari. Det är bokslutstider.

Allt sammantaget så insåg jag att här behövs värmande och styrkande mat!

- Vi ska laga chili con carne! utropade jag hurtigt.

Maken såg tveksam ut. Det kan hända att han lider av något outrett böntrauma. Bönor är liksom inte makens melodi, inte heller något köttfärsliknande bön-bemängt tjofräs till middag.

- Äsch! utropade jag lika hurtigt som någonsin Julia Child.
- Vi skippar bönorna. Vi kör på högrev. Rökt sidfläsk. Vin. Kaffe. Vitlök. Choklad. Choklad!! (Vem behöver bönor när man kan ha choklad i såsen??). Massor av kryddor.

Jag vet inte om det var maken som lät sig övertalas eller om jag var lite diktatorisk? Det får vara hur det vill med den saken, men crockpottan sattes i arbete och det blev chili con carne som inte besudlats med minsta lilla böna.

Det var hett. Det var gott. Det värmde bra!

Maken är (tror jag) numera övertygad om att även chili con carne går att äta.

Kategorisering

Maken, som är en snäll make, hämtade mig och hundarna från jobbet ikväll eftersom det snöar och är kallt.

När vi satt i bilen berättade han belåtet för mig att han håller på att kategorisera näbbfibulor.

- Jag delar in dem i grupperna G2A, G2B, G2C, G3A och G3B meddelade han belåtet. (Fråga inte mig varför inte G3C fick vara med i leken, djupt orättvist tycker jag ju att det är. Snudd på lite fibulamobbning faktiskt).

Jamen hur tråkigt lät inte de kategorierna då?

- Du kan dela in dem i platt-näbbade, spiss-näbbade och bredkäftiga i stället, föreslog jag hjälpsamt.

Maken såg ut som om jag inte begriper mig på det där med näbbfibulor.

Hundarna gäspade förstulet. De förstår nog inte heller storheten i det där med G2A osv?

Min favoritsöndag

Inte vet jag om det är åldern? Mognad? Vintertrötthet? Hur som helst, mitt favoritsätt att tillbringa helgerna dessa dagar är att bara flyta med, inte ha tider att passa, inte ha ett fulltecknat schema, utan bara glida in i ett tempo att man gör det man ska tills det är klart, och sen gör man nästa sak.

Jag får nog säga att den här söndagen hittills varit precis så lugn som jag velat ha den. Den har hittills inbegripit stickning och virkning. Läsning. Långa promenader med den lille Huliganen - ja till och med promenad med maken!!

-  Människan lever inte av ablativ allenast, ej heller av fibulor! sa Huliganen och jag till maken, vi tyckte att han behövde lite luft under vingarna, lite syre i lungorna! Maken klamrade sig räddhågset fast i fåtöljen och såg ut att tänka att han klarade sig alldeles utmärkt tack så mycket, så länge han fick ha näsan i en bok. Tämligen godvilligt följde han dock med när vi tog en sväng i Linnebjer. Det var maken och jag och Huliganen och bollen.

Det är makalöst roligt att springa efter en boll, tycker Huliganen. Maken tycker det är precis lika roligt att slippa springa efter en boll, men han har dock inget emot att godvilligt slänga iväg den.

Man får dock vara lite observant, rätt vad det är tappar Huliganen intresset för bollen och hade inte matte varit uppmärksam som en hök hade bollen fått övernatta i sin ensamhet ute i skogen.

- Man kan väl inte bara släppa sin boll så där, sa jag förmanande.
- En boll hit och en boll dit, det blir dyrt för matte, fortsatte jag sedan.
- Och?! såg Huliganen ut att tänka, - pengar, det är världsliga ting.

Sen åkte vi hem. Bakade lite - baka, det är också bra för själen! (också smakar det gott till kvällstéet, och det måste också bara bra för själen, tänker jag).

Maten står och puttrar i crock pottan - idag blir det laxgryta och det blir nog bra det med.

Så jo, det har varit en skön helg.

Nu kan måndagen få attackera bäst den vill! Jag är redo.

Äpplet faller inte långt från päronträdet

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda det här inlägget? Ska man börja från början, det verkar ju vara en bra inledning? Men vad är början? undrar man filosofiskt då. Det är inte lätt det här. Och inte är det lönt att jag frågar maken, för då börjar han genast, med en fanatisk blick i ögonen, att bena upp det hela i satsdelar och ordklasser. Så nä, honom frågar vi inte. Det blir lugnast så.

Jag tror jag börjar med svärfar. Jag hade världens trevligaste svärfar. En glad, vänlig och påhittig man. Dansk var han också. En man som älskade att djur och växter. Han odlade allt som gick att odla och lite till. Han lagade allt som gick att laga och lite till. Ja jag har alltid tyckt att jag varit väldigt lyckligt lottad när det kom till det där med svärfädrar även om han tyvärr inte längre finns med oss.

Sen har jag en make. Maken är son till svärfar (nähä??!!). Maken är också en vänlig och glad man. Fast det där med trädgård och att odla... nja, makens ständiga paroll är att "det ska vara lättskött". Med lättskött ska man då förstå "gräsmatta" så att man bara kan dra gräsklipparen över skiten. Så fort jag börjar få lite visioner för trädgården börjar maken flacka med blicken och försöka avleda mig.

Sen så har jag en son. En son som ibland tycker att vi ska göra ett eller annat. Se ett eller annat. Bland annat tyckte han att vi skulle se en tv-serie som hette 100% bonde. Jaja, sa vi och sen blev det inte mer med den saken. Så fyllde maken år. Och sonen, som väl tyckt att vi varit alldeles väldigt motsträviga och inte förstod vårt eget bästa, gav maken i present dvd-serien om sagde bonde, alla 100 procenten.

Har man fått en present så ska man såklart utnyttja den, så maken och jag parkerade oss framför tv:n och tittade på danske Frank som vill bedriva lantbruk på gammalt vis. Som har ladorna fulla med bra-att-ha-prylar som han bygger och lagar och fixar och donar. Som odlar så att lökarna sprätter ur marken. Som har hästar och gäss och getter och det ena med det andra. Som gör cider och kokar grönkål och bygger växthus, ingen brist på visioner där inte.

Maken tittade fascinerat. Jag tittade fascinerat.

- Han är precis som farsan! utbrast maken sen. Och jag får hålla med, det är liksom en reinkarnation av svärfar som vi mötte där i tv-rutan.

Vi tittade vidare.

Rätt vad det var utbrast maken

- om vi skulle gräva upp lite mer gräsmatta och göra en riktig köksträdgård? Vi kan ju odla lök till exempel.

När jag hämtat upp makan (edit: hakan skulle det ju vara. Herregud, 'makan' det är ju jag och då blir det ju alldeles väldigt konstigt om jag skulle ramla ner i mina egna knäskålar) från knäskålarna, dit jag tappat den, biföll jag förslaget med acklamation.

Så nog är det så; äpplet faller inte långt från trädet. Även om det ibland tar en väldigt lång tid på sig att falla.

En ny kärlek

Förra veckan bredde jag ut mig om makens nya kärlek. Den har ju inte falnat, glöden, kan jag lugnt säga. Herregud, jag har väl inte diskuterat så många satsdelar och ordklasser sen....sen... äsch jag har nog aldrig diskuterat det!

Men nu har faktiskt jag också en ny kärlek. En varm, omhuldande, ompysslande, delikat sådan. Maken får dock generöst ta del av vad denna varelse erbjuder.

För nog är det så att när det är så ruggigt väder som det är nu, ja då behöver man lite varm och god mat? Och då, mina vänner, då är en crock pot svaret på ens bön. En crock pot, ja det är helt enkelt the cat's whiskers vad mig anbelangar.

Jamen hur enkelt kan det vara? Man hackar och slänger i ingredienserna till en gryta på morgonen. Det tar 10 minuter. Sen puttrar den på och när man kommer hem på kvällen, då är det klart! Kan inte det uppväcka ens varmaste känslor, ja då vet inte jag vad som ska till.

Dessutom är den en lagom högteknologisk pryl. Kolla vredet! "Off", "Low" och "High". Mer än så behövs inte. Undra på att ens hjärta bankar!

När allt är klart lyfter man helt enkelt ut grytan ur själva apparaten, och voila! Det är serverat.

På bild nr 2 kan man se mina nya gardiner. Jo det är nämligen så himla bra att när man har en syster som syr gardiner åt en, ja då syr raskt denna snälla syster tallriksunderlägg av tyget som blir över. Så hade det aldrig blivit om jag gått på Hemtex och köpt gardiner, det är jag övertygad om.

Så jag tror nog att crockpotten blir en avgjord favorit. Men är det ruggigt väder (och det är det), då kan det behövas lite mer styrkande intag. Lite chokladmuffins till exempel. Jag vill stolt påpeka att jag minsann produktvecklat viktväktarnas muffinsrecept, sån är jag! Kreativ så det förslår. Titta bara, hallonfyllningen har jag själv hittat på, och jag får nog säga att goda muffins blev ännu bättre.

Här kan man då också se mina andra köksgardiner, jo syrran sydde nämligen två par! Och av resterna av det andra paret blev det en tehätta.

Den som är riktigt observant inser nu att jag har såväl gul- som grönrandiga köksgardiner - och då kan jag bara säga att det stämmer väldigt bra. Båda står sig mycket bra mot crock-pottan får jag säga.

Söndagsmorgon

Imorse var det morgonen efter lördagskvällen, ja det finns en underbar logik i det. Lördagskvällen tillbringades hos Ellenfamiljen och imorse nåddes jag av ett sms från Ellenmamman där kontentan var "herregud man är ju inte 22 år längre".  Det kan man bara, med viss ruelse, instämma i. Men roligt hade vi! Och gott var det! Det var dock inte min avsikt att redan 06.30 befinna mig på morgonpromenad, men där hade vi lite delade åsikter, Huliganen och jag. Eftersom jag fortfarande har ett tämligen ömt samvete efter natten före, vann Huliganen.

När vi väl kom ut var det jätteskönt! Vi såg gryningen komma, och vi såg ur fint det var med all rimfrost medan den inre spindelväven blåstes bort från hjärnan. När jag gick där funderade jag på att tänk om man bodde i England? Då kunde man hitta blommor i sin trädgård redan, jo för det har jag sett i engelska bloggar. I Lundatrakten prunkar det inte så rikligt i början av februari, funderade jag lite vemodigt vidare.

Sen kom vi hem, och jag rände ut i trädgården med kameran och titta, det finns visst blommor i min trädgård! Både rosor, lavendel, rudbeckia och avenbok (okej, avenbok är ingen blomma, det medges, men nu ska vi inte vara småpetiga här).

Och om nu avenboken kan få passera som blomma, så tycker jag vi klämmer in lite murgröna också, nu när vi ändå är på generöst humör. Denna liberala syn på blommighet, balanserar jag för säkerhets skull upp med en stockros också så att inte någon linnéansk blommighetsfascist kommer och slår mig på fingrarna.

Så jo, nog är trädgården rätt fin även i februari tycker jag.

Fast den som ändå är trädgården vackraste blomma, den har ingen rot. Inga knoppar, inga blad. Den låter. Den vill gå ut halv sju på söndagsmorgnarna. Den är kaxig, lite lagom uppfostrad i en fri syn på hur uppfostran ska vara. Den snarkar just nu under min fåtölj. Och den är finare än vilken ros som  helst.

När samvetet gnager

Gnager är nog egentligen ett för milt ord. Svider räcker inte heller. Nej, samvetet far fram som en fogsvans av taggigaste slag. Vad kan jag säga? Det var ju mitt fel. Det har inte hänt förut, och det kommer förhoppningsvis inte att hända igen. Visst, jag inser att ingen dog av det här. Inga oreparerbara skador heller. Men nä, man gör inte så här. Inte om man är en ansvarskännande matte.

Igår kväll, efter kycklinggratäng, lite gewurztraminer och Zlatan vandrade Huliganen och jag ut för den sista kvällsrundan. I allsköns samförstånd vankade vi framåt, gjorde det som skulle göras, funderade på vad helgen skulle medföra och tyckte sedan det var skönt att komma hem.

Jag, som är en kvällstrött person av Första Ordningen, gjorde mig iordning och ramlade i säng, efter att först ha sett till att Huliganens säng, som dagtid skjuts in under sängen, var framdagen och bäddad med den lilla god-natt-frolicen. Sen stämde jag möte med Morfei. Hunden låg förvisso inte i sin säng, men eftersom maken arbetade för fullt, förmodligen benade han ut några latinska grammatiska finesser, eller möjligen någon arkeologisk klurighet, funderade jag inte vidare. Huliganen brukar då tycka om att ligga på mattan i arbetsrummet, jag vet inte om det är för att hjälpa till eller för att ha lite male bonding med maken.

Tja, sedan ägnade jag natten åt att sova, det är ju brukligt så. Vid sju tutade makens klockradio igång och jag skuttade upp för att göra mig iordning. (Med "skutta" ska man förstå att jag ramlade ur sängen vid halvåtta). Gjorde mig i ordning och undrade lite var hunden var? "Sicken sömntuta" sa jag lite roat för mig själv och gick för att väcka honom. Men vadnu? Ingen hund i sängen, och frolicen låg kvar!!! Nu blev jag riktigt orolig och ropade och kallade på min lille Huligan. Alldeles tyst. Hänsynslöst väckte jag maken och undrade om han visste var hunden var? -Äääähhhh? sa maken intelligent, men sen kvicknade han till och sa att nej, det visste han inte. Jag for runt i huset och letade. Men sen - sen tittade jag på den stängda dörren ut till hallen. Den som jag stängt, för vårt hus är gammalt och hallen blir kall på nätterna. När jag öppnade dörren for en liten katapult ut, lycklig som en katapultlarv på uppåttjack och svansen gick som en semafor.

Jag hade stängt honom ute i hallen hela natten! Jag känner mig som en usel människa.

Men sen försökte jag sona mitt brott med lite extra ost till frukost. En tvåtimmarspromenad med aussien och aussiens matte. Lite extra gos i soffan. Huliganen har godvilligt mottagit ursäkter. Gått på promenaden. Gosat i soffan. Måhända har han påpekat att en eller annan frolic till vore kanske bra...

Vad jag inte förstår är dock varför denne hund, som annars inte brukar ha något emot att göra sin stämma hörd har suttit alldeles tyst därute och inte sagt något? Tänk så förvånad han måste ha känt sig av att ha blivit uteständ så där. Men nu ska ingen stängas ut mer, då sover jag hellre själv i hallen, så det så.

Musik till arbetet

Jag kom hem på lunchen. Ingen mötte när jag låste upp ytterdörren, inte ens den lille gårdvaren. Förklaringen kom när jag hörde Creedence dåna från vardagsrummet där maken dammsög. Jag fick på lätta fötter tassa ner och vråla

- Hej!!! i örat på honom.
- Har du alltid musik till arbetet? undrade jag sedan medan trumhinnorna hoppade jenka.

Maken nickade instämmande. Jo, det blir roligare då.

- Är det alltid Creedence? undrade jag vidare, medan jag funderade på om jag missat något under alla mina år av dammsugning.

- Ibland omväxlar jag med Gunnar Wiklund, sa maken belåtet. - Han funkar också bra till dammsugning.

Jag känner mig dock tveksam till herr Wiklund får jag nog säga. Det känns som att man vill ha mer tryck?

Sedan åt vi lunch och maken underhöll mig med latinska böjningsformer, alltmedan Creedence fortsatte att tuta på i bakgrunden.

Nu går jag tillbaka till jobbet. Det känns lugnare så.