Man ska inte ropa hej...

Ja, jag vet att det var dumt. Obetänksamt. Mea culpa, alltså.

Komma där och babbla om forsythia och vår, hur korkad får man vara? Vädergudarna hånlog och tänkte att nu, nu ska hon väl ändå få se! Och det fick jag.

Hela måndagen snöade det. Eller snö och snö, det var regn också. Men mest snö. Blaskigt och plaskigt. liksom. Man behövde sjöstövlar när man plaskade fram genom snömodden. Snudd på sån där fiskarhatt också, sydväst heter det väl? Eller är det jackan måntro?? Jag tror ni förstår på ett ungefär oavsett om det är hatt eller jacka.

Sen när man forsar fram där i den blöta snön så tänker man (obetänksamt igen!) "bara det inte fryser ovanpå detta, oj så halt det blir då!". Need I say more?

Denna tisdag har alltså ägnats åt att med största försiktighet knaggla sig fram på livets isiga väg. Jag tror jag ska hålla mig tyst i fortsättningen. Dessutom har jag inte haft någon större lust att sprudla fram små underfundigheter idag, huvudvärken har hamrat i tinningarna och då blir man inte så sprudlande precis. Ens joie de vivre lämnar mycket att önska. Joie-nivån har nått en bottennivå.

Men så kommer man hem! Till maken och vovvarna! Det viftas på svansar. Det utdelas pussar. Och det ligger en paketavi och väntar. Jo för nu hade de kommit, mina bloggböcker som jag beställt på Blog2print. Nu har jag bloggat sedan 2009 och en himla massa ord och inlägg och bilder har det blivit, och någonstans började jag känna att det vore lite synd om allt det där bara skulle försvinna i någon cyberspace-massgrav. Trots allt är det här ju en slags dagbok över Huliganens och hans familjs liv och leverne.

Lite förbluffad blir jag ändå att man lyckas skriva 4,5 kg om...typ... ingenting?? Fast å andra sidan, man ska kanske inte säga att maken och Huliganen och rosorna är ingenting, när jag tänker närmare efter. Livet blev i alla händelser bums lite roligare!