Söndagsmorgon

Imorse var det morgonen efter lördagskvällen, ja det finns en underbar logik i det. Lördagskvällen tillbringades hos Ellenfamiljen och imorse nåddes jag av ett sms från Ellenmamman där kontentan var "herregud man är ju inte 22 år längre".  Det kan man bara, med viss ruelse, instämma i. Men roligt hade vi! Och gott var det! Det var dock inte min avsikt att redan 06.30 befinna mig på morgonpromenad, men där hade vi lite delade åsikter, Huliganen och jag. Eftersom jag fortfarande har ett tämligen ömt samvete efter natten före, vann Huliganen.

När vi väl kom ut var det jätteskönt! Vi såg gryningen komma, och vi såg ur fint det var med all rimfrost medan den inre spindelväven blåstes bort från hjärnan. När jag gick där funderade jag på att tänk om man bodde i England? Då kunde man hitta blommor i sin trädgård redan, jo för det har jag sett i engelska bloggar. I Lundatrakten prunkar det inte så rikligt i början av februari, funderade jag lite vemodigt vidare.

Sen kom vi hem, och jag rände ut i trädgården med kameran och titta, det finns visst blommor i min trädgård! Både rosor, lavendel, rudbeckia och avenbok (okej, avenbok är ingen blomma, det medges, men nu ska vi inte vara småpetiga här).

Och om nu avenboken kan få passera som blomma, så tycker jag vi klämmer in lite murgröna också, nu när vi ändå är på generöst humör. Denna liberala syn på blommighet, balanserar jag för säkerhets skull upp med en stockros också så att inte någon linnéansk blommighetsfascist kommer och slår mig på fingrarna.

Så jo, nog är trädgården rätt fin även i februari tycker jag.

Fast den som ändå är trädgården vackraste blomma, den har ingen rot. Inga knoppar, inga blad. Den låter. Den vill gå ut halv sju på söndagsmorgnarna. Den är kaxig, lite lagom uppfostrad i en fri syn på hur uppfostran ska vara. Den snarkar just nu under min fåtölj. Och den är finare än vilken ros som  helst.