Igår kväll, efter kycklinggratäng, lite gewurztraminer och Zlatan vandrade Huliganen och jag ut för den sista kvällsrundan. I allsköns samförstånd vankade vi framåt, gjorde det som skulle göras, funderade på vad helgen skulle medföra och tyckte sedan det var skönt att komma hem.
Jag, som är en kvällstrött person av Första Ordningen, gjorde mig iordning och ramlade i säng, efter att först ha sett till att Huliganens säng, som dagtid skjuts in under sängen, var framdagen och bäddad med den lilla god-natt-frolicen. Sen stämde jag möte med Morfei. Hunden låg förvisso inte i sin säng, men eftersom maken arbetade för fullt, förmodligen benade han ut några latinska grammatiska finesser, eller möjligen någon arkeologisk klurighet, funderade jag inte vidare. Huliganen brukar då tycka om att ligga på mattan i arbetsrummet, jag vet inte om det är för att hjälpa till eller för att ha lite male bonding med maken.
Tja, sedan ägnade jag natten åt att sova, det är ju brukligt så. Vid sju tutade makens klockradio igång och jag skuttade upp för att göra mig iordning. (Med "skutta" ska man förstå att jag ramlade ur sängen vid halvåtta). Gjorde mig i ordning och undrade lite var hunden var? "Sicken sömntuta" sa jag lite roat för mig själv och gick för att väcka honom. Men vadnu? Ingen hund i sängen, och frolicen låg kvar!!! Nu blev jag riktigt orolig och ropade och kallade på min lille Huligan. Alldeles tyst. Hänsynslöst väckte jag maken och undrade om han visste var hunden var? -Äääähhhh? sa maken intelligent, men sen kvicknade han till och sa att nej, det visste han inte. Jag for runt i huset och letade. Men sen - sen tittade jag på den stängda dörren ut till hallen. Den som jag stängt, för vårt hus är gammalt och hallen blir kall på nätterna. När jag öppnade dörren for en liten katapult ut, lycklig som en katapultlarv på uppåttjack och svansen gick som en semafor.
Jag hade stängt honom ute i hallen hela natten! Jag känner mig som en usel människa.
Men sen försökte jag sona mitt brott med lite extra ost till frukost. En tvåtimmarspromenad med aussien och aussiens matte. Lite extra gos i soffan. Huliganen har godvilligt mottagit ursäkter. Gått på promenaden. Gosat i soffan. Måhända har han påpekat att en eller annan frolic till vore kanske bra...
Vad jag inte förstår är dock varför denne hund, som annars inte brukar ha något emot att göra sin stämma hörd har suttit alldeles tyst därute och inte sagt något? Tänk så förvånad han måste ha känt sig av att ha blivit uteständ så där. Men nu ska ingen stängas ut mer, då sover jag hellre själv i hallen, så det så.
Fy för tusan vad jag skulle skämmas och det verkar du ju göra också!
SvaraRaderaTill vårt försvar så måste man väl ta det faktumet att han inte skällde
OCH
det gjorde inte Raja heller när hon stod utanför dörren i säkert mer än 5 minuter för ett tag sedan.
Hon hade smugit ut för att kissa, när jag gick och hämtade posten och sedan rakt in och stängde dörren efter mig.
Det sägs att hundar inte har minne (på vårt sätt) så jag tror att glömskan har dragit ett skynke över detta och vi är förlåtna!
Kram
Jag tror också att vi är förlåtna - men visst känner man sig som en usel skurk? Huliganen verkar dock vara sitt vanliga glada och gapiga jag, så jag tror han glömt.
RaderaI'm sure that Max, Rio and Hampus would have a lot to talk about if they met, about their terrible owners... :-)
SvaraRaderaHej kära värdelösa Huliganmatte.
SvaraRaderaGlöm inte att Huliganen trots allt:
1) har päls
2) har stämband som fungerar
3) har kusiner som lever i det fria året om
4) är ett djur
Men jag förstår att du känner dig hemsk. Jag tror dock att - som de andra påtalat - han kunnat rycka åt sig din uppmärksamhet om han verkligen ville. Han kanske han trodde han satt där som någon form av bestraffning - och Huliganer gillar hårda tag. ;)
Trösta dig med min syrra som glömde sin bulle i saaben i garaget över natten. ;)
Jag vet, jag vet - han klarade sig utmärkt! Men det är mitt fjolliga mattesamvete som blev så tilltufsat att det blev alldeles blålilagredelint av blåmärken.
Radera