Varav hjärtat är fullt...

Här har ju inte bloggats sedan i onsdags, så nu är det verkligen på tiden. Jag satte mig i min sköna fåtölj och tänkte "vad ska jag blogga om?". Kriminalitet? Bakning? Maken? Huliganen? Barnen? Våren? Julen? Meningen med Livet?

Ja det där sista är ju lätt, meningen med livet är kanelbullar. Möjligen kardemummabullar.

Äsch jag vet inte - det får bli ett mischmasch av alltihop. Jag börjar med... jo jag börjar med våren! För nu är den på gång. Jodå, det är fortfarande snö ute och inga direkt plusgrader att räkna med. Om man inte räknar med decimaler och roten-ur och sånt. Men titta här, jag har plockat blommor i trädgården!

Förvissor är forsythia en rätt tråkig buske, och ingen som får en att hoppa av entusiasm direkt. Men när man tar in små torra grenar och sätter i en vas och det sedan några dagar senare spricker ut små egna, gula blommor på grenarna, ja DÅ är det inte utan att det hoppar till av fröjd i bröstkorgen! Så nog är det på gång nu, med våren. Välkommen! vill man då säga så att den inte ångrar sig igen. Nu säger kanske Vän av Ordning att åja, än kan det bli snöstorm och blixthalka och 18 minusgrader, och det kan minsann snöa på 1:e maj också. Det enda jag kan svara på det är "knip käft". OK, det är inte artigt, det är inte trevligt att säga så, men jag vill inte bli påmind om sånt nu, nu vill jag vagga in mig i en tro på en vårlig framtid.

Men nu hoppar vi raskt över från gula blommor till kriminalitet. Det har nämligen visat sig att dottern har en klart kriminell gen. Inte vet jag vem hon fått den ifrån, det måste väl vara maken?? Vad tror ni? Dottern och hennes sambo sov över hos oss mellan fredag och lördag. Nu är det så att vi bor i ett gammalt hus, och vi värmer inte upp ovanvåningen så att det ångar om öronen direkt. Snarare tvärtom. Om man då betänker att dottern tillhör det släkte som roffar åt sig täcket, så inser ju vem som helst att henne sambo hade det lite svalt på natten. Därför så tänker jag, som är en snäll och välmenande människa (i alla fall om jag får säga det själv) virka en liten filt till gästrummet, en i tunt yllegarn som man då kan använda sig av när man delar säng med skrupelfria personer.

Vi skulle på lördagen åka till Halmstad för att gratulera svärmor som fyllde 97 år, och då tänkte jag att jag kan ju virka i bilen så att filten blir klar någon gång (den har hängt med ett tag nu, kan jag säga). Det var ju väldigt bra tänkt av mig, men då blandade sig en annan familjemedlem med i leken och rörde till allting, nämligen sonen. Han tog sig för att ringa till sin mamma mitt uppe i halvstolpar och mormorsrutor - ja ni hör ju! Då blir ju mamma så exalterad att hon tappar virknålen och sen var den puts väck! Jag insåg att det måste ju finnas i bilen, dummare än så är jag inte - men den var hopplöst borta. Maken gjorde sedermera en heroisk insats och dök ner bland damm och grus och rotade fram den under stolen, men då var vi ju hemma igen. Fast jag vill ändå säga att det är på gång - hav förtröstan käre M! Rätt vad det är ska du slippa frysa när du sover över hos oss.

Helgen har ju inneburit mer handarbete, fast inte av mig! Nej det är syrran som slagit till igen! Nu var det så att det egentligen var redan på nyårsafton hon ursprungligen slog till. Hon och Ellenfamiljen var hemma hos oss, vi hade väldigt trevligt och det dracks bubbel och åts mat och pratades och allt som man gör när man träffas och firar nyårsafton. Ellen drack inget bubbel, däremot fick hon syn på ett fint hjärta som syrran sytt åt mig och som hängde på vintrinskåpet.

- Du kan ta hjärtat Ellen, så syr jag ett nytt till syrran (=jag), sa syrran (= syrran). Hon hade nämligen druckit bubbel.

Sen glömde syrran bort det där, ända tills jag hänsynslöst påminde henne. Och nu, nu har hon minsann sytt nya hjärtan och jag fick välja vilka jag ville! Det var inte lätt, det kan jag säga, men dessa tre har nu fått flytta in i Huliganhemmet (och nästa nyårsafton kommer jag att gömma undan dem i förväg...). Visst är de jättefina?

För övrigt ramlar helgen på i behagligt tempo. Ute i Skrylle, till exempel, var det ett rätt rejält tempo när Ellenmamman och jag rände runt drygt 5 km bland blandskog och tomtar och troll. Kanske inte så många troll, men en väldig massa joggare tomtade runt i spåren i alla fall.

Sen så har jag bakat också! Inga kanelbullar, men bröd. Det är inte så ofta jag bakar bröd (det känns liksom lite som att slösa bort en massa potentiell muffins/kanelbullebakande på att baka matbröd), men när jag gör det så känner jag mig alldeles väldigt präktig och rekorderlig! Ett örtbröd blev det, och jag vill ju gärna visa upp det på bild, så att det finns bevis på min rejäla husmoderlighet. (Hade ni fått se den brända undersidan hade kanske husmorsglorian hamnat på sned, så därför får ni inte det).

Och, jag höll ju på att glömma; vi inledde söndag på ett kulturellt och intellektuellt sätt genom att lyssna på Språket som körde igång vid 7-tiden imorse. Det är alltid rolig att lyssna på alla språkliga underfundigheter som diskuteras. Till exempel skillnaden på plättar och pannkakor och det tänkte jag bums att herregud, det vet väl alla människor! Att de små är plättar och de stora är pannkakor. Men nähä, då visar det sig att det finns de som kallar alla som är tunna för plättar och att det är de som bakas i ugn som är pannkakor. Fnys säger jag åt det. Pah! kan jag också säga.

Sen pratade man om "shibbolet", från Domareboken i Bibeln. Där visade det sig att man använde ordet shibbolet för att så att säga skilja agnarna från vetet; uttalade man det med "s" i stället för sje-ljud i början av ordet, ja då var man fienden och halshöggs prompt. Himla praktiskt sätt att utrota språkgrodor kan man tycka. Vore detta något att applicera på de vettvillingar som kallar pannkakor för plättar - eller är det till att ta i?