Äpplet faller inte långt från päronträdet

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda det här inlägget? Ska man börja från början, det verkar ju vara en bra inledning? Men vad är början? undrar man filosofiskt då. Det är inte lätt det här. Och inte är det lönt att jag frågar maken, för då börjar han genast, med en fanatisk blick i ögonen, att bena upp det hela i satsdelar och ordklasser. Så nä, honom frågar vi inte. Det blir lugnast så.

Jag tror jag börjar med svärfar. Jag hade världens trevligaste svärfar. En glad, vänlig och påhittig man. Dansk var han också. En man som älskade att djur och växter. Han odlade allt som gick att odla och lite till. Han lagade allt som gick att laga och lite till. Ja jag har alltid tyckt att jag varit väldigt lyckligt lottad när det kom till det där med svärfädrar även om han tyvärr inte längre finns med oss.

Sen har jag en make. Maken är son till svärfar (nähä??!!). Maken är också en vänlig och glad man. Fast det där med trädgård och att odla... nja, makens ständiga paroll är att "det ska vara lättskött". Med lättskött ska man då förstå "gräsmatta" så att man bara kan dra gräsklipparen över skiten. Så fort jag börjar få lite visioner för trädgården börjar maken flacka med blicken och försöka avleda mig.

Sen så har jag en son. En son som ibland tycker att vi ska göra ett eller annat. Se ett eller annat. Bland annat tyckte han att vi skulle se en tv-serie som hette 100% bonde. Jaja, sa vi och sen blev det inte mer med den saken. Så fyllde maken år. Och sonen, som väl tyckt att vi varit alldeles väldigt motsträviga och inte förstod vårt eget bästa, gav maken i present dvd-serien om sagde bonde, alla 100 procenten.

Har man fått en present så ska man såklart utnyttja den, så maken och jag parkerade oss framför tv:n och tittade på danske Frank som vill bedriva lantbruk på gammalt vis. Som har ladorna fulla med bra-att-ha-prylar som han bygger och lagar och fixar och donar. Som odlar så att lökarna sprätter ur marken. Som har hästar och gäss och getter och det ena med det andra. Som gör cider och kokar grönkål och bygger växthus, ingen brist på visioner där inte.

Maken tittade fascinerat. Jag tittade fascinerat.

- Han är precis som farsan! utbrast maken sen. Och jag får hålla med, det är liksom en reinkarnation av svärfar som vi mötte där i tv-rutan.

Vi tittade vidare.

Rätt vad det var utbrast maken

- om vi skulle gräva upp lite mer gräsmatta och göra en riktig köksträdgård? Vi kan ju odla lök till exempel.

När jag hämtat upp makan (edit: hakan skulle det ju vara. Herregud, 'makan' det är ju jag och då blir det ju alldeles väldigt konstigt om jag skulle ramla ner i mina egna knäskålar) från knäskålarna, dit jag tappat den, biföll jag förslaget med acklamation.

Så nog är det så; äpplet faller inte långt från trädet. Även om det ibland tar en väldigt lång tid på sig att falla.