Det där med träd

Huset vi bor i är ganska gammalt. Det byggdes i början av 1920-talet av rekorderliga människor som helt och hållet anammat Voltaire, det där med "il faut cultiver son jardin", vilket är ungefär det enda som jag kommer ihåg av Voltaire, så nu är det ämnet uttömt. I alla fall, odlade sin trädgård gjorde de. Det var grisar och duvor och säkerligen en eller annan liten höna också. Grönsaker och fruktträd. Många fruktträd. Och en del har fallit för tidens tand.

Så fanns det päronträdet. Det som skuggade så bra när det var skitvarmt på på somrarna. Det som vi använde när vi skulle hänga upp hängmattan. Det som jag planterat en klematis bredvid, en Summer Snow, som blommade hängivet hela sommaren ända uppe i trädkronan.

För något år sedan skulle vi ha vår snälle Bengt att beskära det, men han sa lite försiktigt att det började närma sig vägs ände för vårt päronträd. Det var murket och skulle inte stå så länge till. Det var liksom gammalt och skrynkligt (lite grann som man själv, tänkte jag, och kände en själarnas gemenskap med trädet). Så då satte vi en hängpil bredvid för att i någon mån ersätta det, och medan den växte till sig lite fick päronträdet stå kvar.

Men i år var det dags. Bengt kom med stegar och motorsåg och vips! så var trädet borta.  Det är inte helt okomplicerat att se ett så gammalt träd falla tycker jag, det var ju närmare 90 år gammalt och ett sånt ersätter man inte så lätt. Å andra sidan kan man inte hålla på med konstgjord andning hur länge som helst.

Visst blev det tomt, men ändå inte fullt så tomt som jag befarat.

- Ska stubben stå kvar, så kan clematisen klättra i den? undrade Bengt. Och så har vi gjort tidigare. Med det gamla Flädieäppleträdet, till exempel. Det fick stå kvar och så satte vi klätterhortensia som gör just sånt som dylika blommor ska göra. Klättrar, alltså.

Men det såg faktiskt ganska fjolligt ut med den där stubben. Vi beslöt oss för att ta ner den trots allt. Nu är det ju så att man kan besluta sig aldrig så mycket, jobbet blir liksom inte gjort förrän man tar sig i kragen och gör det.

Riktigt där var vi inte. Men så ringde sonen. Han skulle ha jobbat på midsommarafton, men nu blev det inte så.

- Kom hit! sa vi entusiastiskt.

Sonen, som trodde han skulle få mat och bli ompysslad, ångade ner mot Lund. Där visade sig att hans illistiga föräldrar undrade om han möjligen skulle kunna? Hjälpa sina dagars upphov? Och sonen, som är en snäll son, kom till undsättning.

Det grävdes. Det höggs. Det svettades. Maken hittade en flinta och såg rätt så nöjd ut. Ett slag var jag orolig för att han skulle gräva upp hela trädgården i arkeologiskt nit, men han behärskade sig.

Sonen greppade yxan och högg så att flisorna yrde omkring! Själv ägnade jag mig åt helt andra saker, jag  menar; det räcker väl med att vissa svettas och stånkar och har sig? Det är väl ingen mening med att alla ska få blåsor i händerna och ont i ryggen? Nej minsann, sa jag till mig själv, och ägnade mig åt min nya pryl, som jag ska blogga om så fort jag hinner.

Men det är ju märkligt hur såna där gamla murkna träd kan liksom klamra sig fast med alla sina rötter i myllan. Den ville liksom inte ge upp. Och när makens diskbråck var hotande nära att blossa upp och när sonen hade fått plåstra om nävarna rejält (och slitit upp några av mammas trädgårdshanskar), ja då fick vi ge slaget förlorat. För den här gången. Stubben står där den står.

Gamla päronträd rubbar man inte så lätt.