Ven

När man behöver ladda batterierna lite, vad gör man då? Säkert kan göra olika saker; dra till Tibet och meditera i ett kloster. Ägna sig åt lite solitär djuphavsdykning. Sjunga i kör. Bestiga ett eller annat litet berg.

Eller också drar man till Ven. I sällskap med glada kvinnor tar man den lilla färjan från Landskrona och efter en liten stund skymtar man ön, den ö som liksom känns lite Astrid Lindgrensk hela den.

När man klivit av i Bäckviken skänker man en liten tanke på vad man ska göra nu? Länge behöver man inte undra, man liksom snavar över Hvens Glass. Problem solved!

 Efter att ha styrkt sig vandrar man uppför backen, för nu ska man hyra cykel! Cykel är ett bra fortskaffningsmedel på Ven. En ö som är drygt 4 km lång (eller menar jag bred?) är väldigt cykelvänlig. Möjligen förutom backarna. Ven är backigt och det vet man ju när man gnolat "Flicka från Backafall". Det får vara hur det vill med den saken, en gul cykel skulle vi ha!

På Ven är det så att alla är hjälpsamma! "Cykla nu inte Landsvägen rakt fram, cykla till höger och se på linet som blommar" sa han som mekade med cyklarna. Så då gjorde vi väl det, blommande lin vill väl alla se?

Sen cyklade vi vidare! Vi såg getter. Av getter får man mjölk. Och av getmjölk får man getost! Alltså köpte vi getost, vem skulle inte ha gjort det?

- Har du gott bröd? frågade vi getostförsäljaren när vi provsmakat och köpt med oss en bit smaklig ost och lite fikonmarmelad.

- Bröd köper ni hos Brita, kör uppför backen och in genom allén sa getostmannen, så då gjorde vi det. På Ven odlar man durumvete och gör vansinnigt gott bröd. För att inte tala om kanelbullar! Den doften, den räckte till för att göra vilken salladsfetischist som helst till en inbiten kanelbulleätare! För att inte tala om själva affären! Vem skulle inte spendera sin sista krona där?

Sen cyklade vi vidare till Tuna by, där vi hyrt en grandios stuga! Vi åt vårt bröd, vår getost och lite sallad i solskenet.

Styrkte cyklade vi vidare. På Ven måste man ju besöka St Ibbs kyrka. I alla fall om man tänker gifta sig. Nu gjorde vi ju i och för sig inte det, men vi hann in mellan två brudpar och tittade oss omkring

Sen fortsatte vi nerför backen (10%-s lutning) mot Kyrkviken. Där fick vi tillfälle att styrka oss med de medhavda kanelbullarna. Det är sånt som ger hår på bröstet, mod i barm och ork nog att ta sig uppför de där 10%:s lutningnarna igen.

Vi traskade uppför. Vi skrattade mycket. Ja överhuvudtaget skrattade vi mycket hela helgen. Det är bra, livet är ju så mycket roligare när man skrattar än när man gör rotfyllningar till exempel. Nu har jag aldrig gjort en rotfyllning, men jag föreställer mig att det inte alls är lika roligt som att weekenda på Ven.

Sen cyklade vi vidare. Oj, vad vi cyklade. Hit och dit. På grusvägar och asfaltvägar. Bland linfält och åkrar och längs havet. Uppför och nerför.

Ven är också fullt av konsthantverkare, i de mest förtjusande affärer. Den här till exempel. Vem vill shoppa på Ikea när man kan besöka Cassiopeia??

Nu är man ju gift med maken, och då besöker man inte Ikea, så det är väl mest en retorisk fråga, men i alla fall.

Det kan hända att någon sån där liten keramikblomma följde med hem, det kan det. Man har ju ett eget växthus och man kände att det var sorgligt tomt på keramikblommor.

Därefter var vi ju faktiskt tvungna att besöka en garnaffär. På Ven finns en liten flock alpackor, och de var liksom alldeles nyklippa och var förtjusande söta. Charmiga på något vis. Deras ull hade ännu inte spunnits, så jag fick köpa lite annan alpackaull, men vänta bara! Det kommer fler år, och då ska jag nog köpa mig lite Ven-alpackaull. Visserligen har jag givit mig själv köpförbud när det gäller garn, men jag är ju en flexibel kvinna som inser när förbud måste brytas. Lite civil olydnad (även om det är mot en själv) är inte fel!

Sen kan det nog hända att man råkade shoppa sig en sommarhatt. Och då måste man ju ha lite hattparad. Hattar kan man inte få för många av!

Sen drog ovädret in! Åskan dundrade och regnet vräkte ner. Vi satt i vår lilla stuga och drack ett glas vin. Eller möjligen två, så kan det ha varit. Lagom tills vi skulle i väg till Prästasvängen och äta torskrygg klarnade det upp. Har man tur, så har man, och det hade vi. När torsken var ett minne blott vandrade vi hem igen. Sommarskymningen var underbar och vi kom hem till vår stuga igen. Fasanerna hade gått och lagt sig, hästarna likaså. Så då gjorde vi det också, trots att det var en sån där trolskt ljuv försommarkväll.

Väderprognosen hade förutspått regn för söndagen. Mycket regn. Ha! sa vi, och vaknade mycket riktigt till en solig morgon, en sån som man måste ut och promenera i!

Vi mötte inte så många på vår promenad. Fast en eller annan var ju ute.

När man är på Ven kan man inte undgå Tycho Brahe, han är ju själva inkarnationen av Ven! Så visst tittade vi på utställningen. Besökte trädgården. Gick ner i Sjtärneborgs underjord. Förundrades över hur man på 1500-talet kunde förvandla uppfattningen om världsalltet. Det tycks som att Ven kan framkalla både det ena och det andra; nya stjärnor, nya världsbilder, fantastiska kanelbullar och underbart garn. Inte illa för en 4 km lång (eller menar jag bred?) ö.

Men sen var det ändå dags att dra sig mot hemmet! Mot Huliganen, maken och lite ankbröst, sallad och bourgogne. Samtidigt drog regnet in med full styrka över ön. Men vi kommer tillbaka! Det finns fler cykelvägar att utforska. Mer getost att smaka på. Och fler kanelbullar att hugga tänderna i.

En bra helg, det här.