Länge leve monopolet!

Ibland känner man sig så bakåtsträvande och nostalgisk som aldrig det. Tänk när Telia hette Televerket - med Kungl. i förnamn. Tänk när man hade en telefon i hemmet och det var en gammal bakelittelefon som satt fast i väggen i hallen. (Ja så gammal är jag). När man inte kunde nås vid alla tidpunkter på dygnet och alla platser. När man visste vad det kostade och hur det fungerade.

Så är det inte nu. Man kan ha förval och teleoperatörer och blittan och blattan. Man får telefonräkningar som är lika omfångsrika som Brott och Straff. Man kan välja hit och dit - men vad man i stort sett inte kan är att komma i kontakt med någon som vet och kan och som kan hjälpa en när man inte lyckas bli klar över vad det är man betalar för. Man misstänker att man i vilket fall som helst betalar för mycket.

Vad gör man? Jo man försöker logga in på "Mina sidor". Ha! Så svårtillgänglig är den att det vore som att bryta sig in i fort Knox. I alla fall om man glömt sitt lösenord. Det kan a) skickas till ens mobil om man har ett teliaabonnemang. Det har man inte. b) kommas åt om man har ett elektroniskt id. Det har man. Men Telia vägrar att godkänna det. Det måste uppdateras. Trots att man använde sig av det så sent som för en vecka sedan. Man uppdaterar. Startar om datorn. Pysslar och beveker och fjäskar för hemsidan. Men nähä. Trots uppdaterat (och fungerande) elektroniskt id så vägrar Telias envetna hemsida att godkänna det. Då återstår alternativ c). Lösenordet skickas med post. Men då tar det ju tid - och vi ville ju ha reda på nu vad det är för märkligheter vi betalar troget för, men inte vet vad det innebär.

Då upptäcker maken att man kan ringa 90 200. Då gör vi det, och då kommer man till en sådan där elektronisk telefonist och man ska säga vad det är man har för ärende. Man gör det. Rösten svarar "jag förstår inte vad du säger". OK, här pratas det skånska, det medges, men så himla grötigt kan det väl inte vara? I alla fall blir man då kopplad till kundtjänst, och - heureka! - en mänsklig röst i andra änden. Rösten säger att den abonnemangsform vi har är uråldrig, men det innebär si och så, bl.a. att det ska vara gratis att ringa på helger och kvällar till vissa utvalda nummer. Maken säger då att jamen, vi betalar ju för dessa samtal, de är inte gratis - då vill vi ha en kreditering av felaktigt inbetalt belopp. Men det går ju inte för sig bara sisådär, utan då kopplas man till faktureringsavdelningen som inte heller vet vad det är för abonnemang vi har, men som också hävdar att det skulle vara gratis. Människan ska kolla och återkomma - och vi kopplas helt sonika bort.

Vid detta laget börjar det pysa så smått ur öronen på maken, och jag beslutar mig raskt för att det är dags att gå ut med Huliganen. Maken kör hela programmet en gång till, och hamnar så småningom (via elektroniskt "jag förstår inte vad du säger") hos kundtjänst igen. Denna gången hos en dam som ampert säger att vi betalar precis rätt, inte ska ha något tillbaka, basta. Att två andra teliaanställda sagt något annat vägrar denna dam att kännas vid. Så då säger vi upp vår uråldriga abonnemangsform, svär en ramsa över Telia och säger drömskt "åh, minns du på Televerkets tid".

Nä minsann, de skulle aldrig släppt monopolet. Man orkar inte med alla dessa valmöjligheter och alternativ och olika operatörer. Man dras alltid med en smygande misstanke om att man ändå blir lurad.

Ibland var det bättre förr.

Regntunga skyar

Jag har aldrig varit med om maken till omväxlande väder - rena aprilvädret trots att det är (nästan) augusti. Igår, t.ex., vandrade jag och Huliganen ut på morgonpromenad i strålande sol. "Fint!" tänkte jag (vad Huliganen tänkte vet jag inte, han var mest upptagen med att snusa på intressanta fläckar), "nu blir det cykeltur ner till stan i solskenet, och sen en härlig golfrunda där man kan spä på solbrännan på benen". Trodde jag, ja.

Lagom tills jag fått ut tvätten på tork så drog mörka skyar in, och det blev till att ta bilen ner till stan där vi gick på årets sista guidning i domkyrkan, den handlade om pilgrimsfärder. Att gå på guidningar i domkyrkan tillhör sommartraditionerna, det finns ju uppenbarligen hur mycket som helst att se, massor av olika teman och väldigt bra guider. Skulle man råka höra samma sak två gånger så gör det inte så mycket, eftersom man ändå glömmer en hel del mellan gångerna.

Vi åt lunch och konfererade med systern, som skulle med på golfen, om det skulle bli golf eller inte, ihärdigt spanade vi upp mot skyn, hoppfullt tänkte vi att "nu klarnar det nog". De där dagarna när man spelade golf i vilket väder som helst, de är sedan länge passerade med tilltagande ålder och bekvämlighet.

Men så, så sprack det minsann upp, och lagom tills vi kom ut till golfbanan så sken solen. Det var i stort sett tomt där ute och vi gick där och mös och pös och tänkte att vi hade prickat in rätt tid. Varmt och skönt blev det också, och spelet flöt på ganska bra. Fast så, på tredje hålet, så började det torna upp moln. Mörka moln. Moln som lät. Vi ignorerade det så gott det gick, och sa uppmuntrande till varandra att nej, det är inte åska, det är nog tåget. Sen började det droppa, och när vi hunnit en liten bit på fyran så inte bara droppade det. Det forsade. Det porlade. Det blåste. Det åskade (vid det laget hade vi gett upp tåg-teorin). Så det var bara att ge upp och dra sig mot bilen. På denna korta stund hann man bli totalt genomblöt. Det kippade i skorna. Kjolen hängde som en genomsur skurtrasa kring benen som inte alls blev mer solbrända, paraplyet höll på att vända sig in och ut. Å andra sidan så hade det för mig och maken inte gått så bra på fjärde hålet - själv lade jag två slag i bunkern, och maken hamnade med sitt tredje slag på femmans tee, utan att först håla ut på fjärde, så det var kanske lika bra. Syrran däremot hävdar att hon nog skulle dragit in minst tre poäng, och eftersom hon var den enda som höll sig ur såväl bunkrar, som buskar, som ovidkommande tees, så tror jag henne.

När vi kom tillbaka till Lund så sken solen igen från en klarblå himmel. Men då var det ju så dags.

Det är ansträngande med semester

På intet vis avskräckta efter förra veckans cykelutfärd beslöt maken och jag att det var dags att susa mot nya oupptäckta mål per cykel. Dottern deklarerade raskt att hon minsann inte hade tid, cykla fick vi göra på egen hand. Hunden, å andra sidan, ville inget hellre än att följa med. Det är liksom första hindret, att ta sig utanför dörren utan att drabbas av akut dåligt samvete för att en Liten Ensam Västgötaspets Som Minsann Aldrig Får Följa Med Någonstans ska lämnas hemma. Han vet precis hur en slipsten ska dras, den hunden.

Så fort han inser att matte ska iväg börjar han svansa runt henne och tindra med ögonen. När hon går ut i hallen planterar han sin lilla rumpa med den bedårande stubbsvansen på dörrmattan så att hon inte av rent misshugg ska råka glömma honom. När hon sätter upp foten i trappan till ovanvåningen för att knyta skosnöret kilar han raskt upp några steg, kör in huvudet i mattes nos och tittar hypnotiserande på henne: "du VILL ha mig med, du VILL ha mig med", hjälper inte det så tar han tag i sitt koppel som hänger på kroken och rasslar med det. Matte vrider sig i våndor, men förhärdar sitt hjärta och säger uppmuntrande att han får ju passa huset. Man ser hur hunden tänker "passa huset och passa huset, herregud så bunden får man minsann inte vara vid materialistiska ting, det får väl passa sig själv". När han väl inser att matte är stenhård och står fast vid sitt beslut slokar svansen, öronen, ja hela hunden. Vid det laget känner man sig som en djurplågare av rang, och dryper ut genom dörren. Hade jag haft svans, hade den också slokat.

Målet för dagen var att cykla runt Lund, så det blev Nöbbelövs Mosse-Rinnebäcksravinen-Höje å-Flackarp-St. Lars-parken-Nilstorp-Stora Råby-Linero-Mårtens Fälad-Östra Torn-Ideon-hem. Själv packade jag matsäck, kamera och en kofta om det skulle bli kallt. Maken packade sig själv. Med manlig överlägsenhet väntade han medan jag vimsade runt med mackor, mineralvatten, kamera och annat och sen klev han i skorna och deklarerade att han var klar. Vi hann dock inte mer än ner till Höje å innan han kom på att han glömt såväl insektsrör som lupp. Själv känner jag ju sällan något behov av att ha vare sig det ena eller det andra med mig, men jag utstötte medlidsamma ljud och kom på den genialiska idén att vi ju fick dricka upp mineralvattnet raskt, så hade han åtminstone en tomflaska till dagens skalbaggsskörd. Sagt och gjort, redan efter en halvtimme åt vi således upp medhavd matsäck. Det var vackert nere vid reningsdammarna så det var alls ingen uppoffring att sitta där och fika. Utsikt över 1 st häger, herr och fru Svan med vidhängande Svanslynglar och diverse pjoddar hade vi också.

Sorgligt att säga blev dock dagens baggskörd mager. Maken tog det dock stoiskt och sa att det var för sent på säsongen för den typen av skalbaggar (vilken det nu var).

Så vi cyklade vidare i solskenet, det var lagom nerför, och när det var uppför mot Flackarp hade jag sån tur att det ringde i mobilen så att jag fick en ursäkt att hoppa av och pausa. Paus tog vi också vid St Lars begravningsplats, det är verkligen beklämmande att patienterna fick begravas med bara sina journalnummer för att inte vara en skam för efterlevande familj.

Vid Råby höll jag på att cykla fel, jag är verkligen hopplös på det där med att navigera.Även när verkligheten ligger rakt framför näsan på mig så att säga. Maken påstår att det saknas en orienteringsgen i min genuppsättning, och det har han nog oerhört rätt i.

Och efter all denna angenäma, behagliga cykling kom så uppförsbackarna när vi skulle från Råby upp mot Östra Torn. Det enda som fick mig att trampa på var tanken på att idag så skulle jag minsann ha en glass när jag kom upp, Stångby-incidenten fick minsann inte upprepas. Och minsann, på Coop på Östra Torn fanns det glass!

Sen cyklade vi hem, jag tog fler pelargon- och lavendelsticklingar, bakade örtbröd, gjorde kalvstek på franskt vis och, inte minst viktigt, tog ett glas riesling på altanen. En bra dag, som avslutades med att vi alla somnade i soffan till Miss Marple.

På spaning efter mat i Halmstad

Det är mycket märkligt, men nu har det hänt för andra tisdagen i rad, och då får man väl ändå anse det vara statistiskt säkerställt; det är mycket svårt att hitta någonstans att äta lunch i Halmstad. Antingen är det a) pizza, b) asiatiskt eller c) stängt. Möjligen c i kombination med a och/eller b. Förbluffande är rätta ordet, med tanke på hur många restauranger det ändå finns i Halmstad.

Nåja, vi fick ju i alla fall hälsat på sonen och svärmor, och vi fick trots allt mat (pizza). Men nästa tisdag stannar jag nog i Lund. Eftersom semestern är slut då, så har jag nog inte så mycket val.

Sommarmorgon

Att få gå barfota ut i sitt växthus en solig sommarmorgon är en lisa för själen. Där kan man belåtet konstatera att jo, alla sex vindruvsklasarna finns kvar. Det kanske inte är så många om man jämför med Sofieros överflöd på vindruvor i deras växthus, men då ska man betänka att de har många vinstockar varav flera är ca 100 år, och jag har en, som är två år gammal. Förra året fick jag med sorg i hjärtat klippa bort alla vindruvsklasarna eftersom man skulle det. Jag förhärdade mig och klippte, snipp, snapp! Men nog bar det mig emot. Nu kan jag gå där och räkna in klasarna och se fram emot att få provsmaka så småningom.

Sen räknar jag in gurkorna också, och tomaterna när jag ändå är igång. Eftersom jag har en gurkplanta och en tomatplanta är det snabbt gjort. Merparten av växtligheten i mitt växthus består av pelargoner (ja jag har också fallit för dessa tantblommor), och nu ska jag strax iväg och köpa fler torvbricketter så att jag kan ta fler sticklingar.

Mot nya mål!

Idag skulle vi vandra, var det tänkt. Dottern, som i sin skotska exil, upptäckt de mest oväntade sidor hos sig själv såsom lusten att klättra i berg, att bestiga en "munro" som det uppenbarligen kallas, hade packat med sig vandrarkängorna på hemresan och uttryckte en önskan om att ge sig ut i naturen och vandra. Mannen, som tycker att det är tillräckligt mycket strapatser att vandra längs en välklippt fairway på en golfbana såg högst tveksam ut. Å andra sidan ville han ju vara tillsammans med dottern (och med mig får man väl hoppas). När han sedan kom på att man ju kunde kombinera strapatserna med lite skalbaggsleteri blev han nästan entusiastisk inför tanken.

Men var skulle vi då vandra? Nackdelen med skåneleden är ju att när man väl vandrat ett stycke väg, ja då står man där utan bil eller transportmöjligheter att ta sig tillbaka. Att gå samma väg tillbaka är ju inte lika lockande. Då får man ju joxa med flera bilar och sånt, och det kändes ju onödigt komplicerat.

Jag, som är en rådig kvinna, konsulterade dock bokhyllan där jag hittade två av Karin Hoffmans rundvandringsböcker. Nu gällde det bara att hitta en lagom lång, lagom ansträngande och lagom lätthittad runda. Helst förenlig med rik förekomst av skalbaggar också, men det stod det faktiskt inget om i böckerna, konstigt nog.

Valet föll till sist på en rundvandring på Romeleåsen, vid Dörröds fälad och Grönland. Efter lite mankemang tog vi oss till slut fram till utgångspunkten, en parkering i närheten av Kullatorpet. Dock råkade vi köra fel och komma in från ett annat håll, men eftersom maken raskt tog över kartan när jag började vrida den upp och ner för att få den att överensstämma med den verklighet jag såg utanför bilfönstret hamnade vi rätt. Vi klev ur bilen, tog fram ryggsäckar, hund och vårt bästa vandrarhumör och likt en härförare sa jag (som var förste vandringsgeneral): nu går vi till höger! Mina medvandrare gjorde omedelbart myteri och hävdade att vi skulle gå till vänster. De påstod att jag var helt vimsig och att det var bättre att jag följde med dem. Eftersom jag inte ville bli stående ensam ute i ödemarken fann jag för gott att muttrande följa efter dem, innerst inne övertygad om att jag hade rätt. Så småningom fick jag dock medge att verkligheten stämde mer överens med såväl kartan som deras uppfattning. Ett litet bakslag för min vandringspondus, men jag kom snart över det.

Vi gick och vi gick och vi gick. Rätt som det var studsade maken ut i naturen för att skåda efter oskyldiga insekter. Det var dock rätt magert på den fronten till att börja med. Myror, ja. Spindlar (hu!), ja. Flugor, ja, i rikt mått.

Men sen, rätt vad det snavade maken över en liten jordlöpare som så troskyldigt traskade längs vägen, intet anande om det öde som väntade på honom. Sen hittade faktiskt jag ett par gulröda blombockar (Stictoleptura rubra) som var i färd med att tillverka flera små blombockar. De var liksom så inne i vad de höll på med, att de var blinda och döva för omgivningen, så de var ett tämligen lättfångat byte. Ja, dvs, hunden blev ju så nyfiken på vad vi höll på med att han skulle vara med och helt utan känslighet alls klampade rakt in i kärleksnästet. Då flög Stictolepturorna iväg, men vi hittade dem igen. Huliganen fick en skarp tillsägelse om att faktiskt fick han bete sig på ett mer måttfullt vis om han skulle få hjälpa till.

Tja och sen så hittade vi massor med baggar. Små, stora, svarta, röda, blåskimrande. Tordyvlar till förbannelse. Hela provröret blev fullt och maken tyckte att det här med att vandra, det var ju en alldeles utmärkt idé.

Och fast det var jag som höll i boken och bestämde färdriktningen med hjälp av Karin Hoffmans anvisningar så kom vi faktiskt rätt! Innerst inne var jag förbluffad, men utåt låtsades jag som om det vore väl självklart. Det blev en välförtjänt fika vid rastplatsen vid Bilarp. Vi hade med oss mackor med St. Agur, och det var faktiskt ingen jättebra kombination med apelsinjuice kan jag meddela den som är kulinariskt intresserad. Men däremot passade apelsinjuice och kanelbulle väl ihop. Huliganen tiggde i vanlig ordning till sig de sista bitarna av oss alla tre. (Inom parantes sagt är detta den hund som inte skulle tigga hade vi bestämt innan vi hämtade hem honom från uppfödaren. Det är märkligt som det kan bli).

Lite virrigt blev det väl över Dörröds fälad, där vi lyckades ta oss över tre stättor i stället för två som det stod i boken, men rätt kom vi. Och sen så var vi så småningom tillbaka vid bilen och åkte hem, mycket nöjda med oss själva. Huruvida skalbaggarna var nöjda, vet jag inte.

För kort för kultur

Eftersom semestervädret är som det är, dvs minst sagt ostadigt, beslöt maken, dottern och jag att ägna en del av dagen åt utställningen "Modernismen" på Kulturen här i Lund. Den är förvisso inte rykande aktuell, skapad som den är för över tio år sedan, men väldigt bra. Vi var där för några veckor sedan när vi hade tittat på utställningen om överlevare från Ravensbrück, men då var det så varmt att man inte orkade gå runt. Nu är det ju då som sagt inte varmt (sa hon bistert), så nu passade det ju bra.

Väldigt bra utställning som visade hela den röda tråden från Art and Craft fram till HSB:s folkhem på 30-talet, det fanns till och med information att läsa, i alla fall vid en hel del föremål och som en övergripande inledning vid de olika avsnitten (detta är en liten, men dock pik till Barbaricumutställningen på Historiska Muséet), men i likhet med nästan alla andra utställningar så måste den som skapat den vara en reslig och ståtlig figur som inte inser hur det är när man är kort, har ont i nacken och är allmänt osmidig. Man blir oerhört trött av att alltid behöva böja huvudet bakåt för att kunna läsa, ska man dessutom försöka fokusera texten genom de progressiva glasögonen så kan det bara sluta på ett enda sätt - man blir trött och yr. Och då kan det hända att man missar en spännande tavla av GAN, en vacker bägare av Wiven Nilsson eller en rolig reklambild från HSB från 1937.

Jag vill i det här sammanhanget framhäva Kelvingrove-muséet i Glasgow - föredömligt informativt, pedagogiskt upplagt och där sitter informationen på ytterst läsvänlig höjd! Och kan skottarna så borde väl vi kunna?

Dock fick vi nog sett det mesta, och jag och maken tillbringade närmare 4 timmar tillsammans med dessa modernister. Med avbrott för en liten välbehövlig paus nere på Kulturens sommarcafé med goda smörgåsar och fantastiska, fluffiga kanelbullar.

Kanelbullar ja, det är en annan sak jag undrar över. Kanelbullar tillhör livets nödtorft tycker jag, en kanelbulle kan förgylla den gråmulnaste dag. Men varför blir aldrig mina kanelbullar så pösiga och fluffiga som de som serverades här? Detta är ett av livets små mysterier. Jag tycker jag gör precis som det står i recepten, men aldrig uppnår jag detta tillstånd av pösighet. Dessa bullar vi fick idag var en prydnad för sitt slag. De var nog bland de bästa jag ätit, enda närmaste konkurrenten i Lund är nog de som man får på Café Brunius.

Så gick det som det gick

Jaha, nu är man fast. Det gick fortare än jag trodde, men helt oväntat är det inte. Nu får man väl ändå kalla sig en inbiten och rutinerad bloggare, inne som man är på sitt 11:e (?) inlägg. Lite skamligt känns det, jag en bloggare?!

Därför försöker jag nu ihärdigt få maken att börja blogga, så jag inte ensam är bloggberoende i familjen. "Världen behöver en skalbaggsblogg" säger jag övertalande (att den skulle behöva en fideikomissblogg tycker t.o.m. jag känns för apart att försöka hävda). Maken är dock motsträvig. "Jag är ingen bloggare" kvider han. Nehejnej, säger jag då, men du kan ju inte bara tänka på dig själv. Det finns säkert massor av folk därute som vill läsa om långhorningar, nattlöpare, tordyvlar, ekoxar och allt vad det är. Höra talas om den rafflande historien när du och vännen A hittade en liten sällsynt skalbaggsrackare, långt ute på den gotländska vischan (och långt nere i en gotländsk fårbajs, jag vill inte veta hur de fick fram det åtråvärda fyndet). Ska de förmenas allt detta bara för att du inte är en bloggare? Man måste ta sitt samhälleliga ansvar hävdar jag.

Maken verkar dock tycka att hans samhälleliga ansvar inskränker sig till sånt trivialt som att rösta, betala skatt och dricka snaps på midsommarafton.

Vi får se hur det går.

Men alltså!

Här går man på Historiska muséet för att titta på Uppåkra-utställningen, Barbaricum. Kilian Stobaeus kuriosakabinett lockar ju också (eftersom jag ju är gift med en synnerligen kuriös man så tycker jag ju att detta är precis platsen för oss). Fulla av förväntan cyklar vi dit, vi har ju varit på flera av visningarna i Uppåkra och vill nu se lite mer av fynden lite mer ordnat. Att besöka Uppåkra har varit väldigt spännande, men man får ha mycket fantasi för att från en liten fyndplats med tilltrampad lera kunna se framför sig hur det en gång varit. Vi kliver in, betalar inträdesavgift och får två fina böcker så nog fick man valuta för avgiften, i alla fall så långt.

Sen går vi in i själva uställningen, och vad finner man? Att historiska muséet tycks ha gripits av någon strävan att efterlika storebror i Stockholm, det är estetiskt, artistiskt, men är det upplysande? Nej det är det inte. Kalla mig gammalmodig, men jag vill få saker och ting insatta i ett sammanhang. Jag vill gärna skämmas bort med information, jag vill ha små fina lappar att läsa på, jag vill helt enkelt förstå vad det är jag ser. Och innan någon magsurt nu kallar mig bakåtsträvare så vill jag påpeka att jag vill inte ha gamla dammiga glaslådor fyllda med 1 723 stenyxor med vidhörande inventarienummer. Jag vill bara ha en förklaring. Jag vill inte ha 6 glasmontrar fyllda av föremål bredvid varandra, och med en förklaringstext på väggen brevid första så att man får springa fram och tillbaka för att kunna läsa vad föremål 4 i monter 6 är. Och dessutom upptäcka att föremål 3 i monter 3 som är upptagen på informationstavlan helt enkelt saknas i montern. Stavfel gör mig också irriterad. Så visst, tilltalande för ögat men inte särskilt upplysande.

Däremot upptäckte jag när jag kom hem att själva boken som man fick, den var utmärkt. Där fanns allt det som jag saknade på utställningen, men inte ställer man sig och läser igenom en hel bok inne på muséet innan man tittar runt? Nej det får helt enkelt bli ett besök till.

Kuriosakabinettet var bättre, massor att titta på och läsa. Roligt presenterat, kanske lite rörigt och svårläst, man fick läsa på kors och tvärs och fick nackspärr av att försöka se vad som stod längre upp - det är inte lätt när man är imponerande 1.59 lång.

Vi vandrade dock vidare, muttrande för oss själva om modern museikultur och hamnade inne på domkyrkomuséet som ju hänger ihop med historiska muséet, och ser man på - där hittade vi en ny utställning om domkyrkan som var precis allt det som man vill ha - fantasieggande, informtiv, hänvisande till föremålen, rolig och intressant. Den var inte stor, men den var bra!

Ett litet visdomsord fick man också med på vägen, det hade stått på en lapp som någon förnumstig person tappat ner under korstolarna någon gång för många hundra år sedan; "skallig blir man genom att tappa ett hårstrå i taget". Så sant som det är sagt. Det känns skönt att veta att vissa sanningar liksom förblir sanningar genom århundradena.

Trädgårdsklagan

Jag har gått en runda i trädgården och glott misantropiskt på mina krasseblommor. Ja, det vill säga, det som borde varit en massa prunkande krasseblommor i vanilj och mörkrött. Vad ser man? Små, ynkliga, taniga rackare, förkrympta och uschliga. Och rosenskärorna då? De som är så lätta, bara att strö ut frön så har man höga, vackra vita blommor på dilliga stänglar. Lika förkrympta hukar de förskrämt vid honungsrosen.

Är det tacken, det? För att man sått dem, bevattnat dem, omhuldat dem och planterat om och ut dem? Vad förväntar de sig egentligen? Mer omvårdnad? I så fall lär de bli gruvligt besvikna. Nä, nu är det slut på mitt tålamod, nu väser jag bara åt dem "väx era rackare, annars låter jag hunden pinka på er!". Vilket han nog gör ändå.

Jag gillar att så fröer, lika blåögt förväntar jag mig varje år prunkande odlingar av egenhändigt uppdragna sommarblommor. Lika regelbundet blir det mesta bara, tja, typ ingenting. Ändå sår jag de enklaste varianterna, som tagetes, krasse, sommarmalva och rosenskära. Lika förundrat och förtjust varje år blir jag när det börjar sticka upp små gröna blad i torvbriketterna. Jag tvingar maken och alla inom räckhåll att beundra mina odlingar. Ändå blir det i stort sett samma resultat varje år; en del småblommig tagetes (vilket t.o.m. jag tycks ha svårt att helt misslyckas med), några slingerkrasse (men de fyller ju ändå ut rejält), och kanske - om jag har tur - någon liten blomma till. Det vore mycket billigare att bara köpa färdiga plantor på Åbergs tror jag. Men inte lika kul... och därför kommer jag även nästa år att stå på Lilla Fiskargatans Trädgårdsbutik och välja bland fröpåsarna.

Semesteraktiviteter

Maken hade fått en idé. Det är väldigt trevligt att efter snart 30 års äktenskap fortfarande kunna förundras av sin äkta hälft. Den nya idén var att vi skulle ta en cykeltur och titta på kyrkor och slott i grannskapet. En tur på sisådär 2,5 - 3 mil. Detta kan tyckas tämligen orevolutionerande, men då ska man betänka att detta är den man som om man frågar om han vill följa med på en promenad med hunden omedelbart kontrar med "hur långt ska du gå?" - och som räknar med en tur runt två kvarter som en tämligen rejäl promenad.

När jag plockat upp hakan från golvet biföll jag iden med entusiasm. Inombords undrade jag hur benen (för att inte tala om ändan) skulle må efter 3 mil, men en cykeltur är ju alltid trevligt. Försedda med matsäck, karta, rör till eventuella hittade insekter och liten lupp att beskåda samma insekter gav vi oss iväg. Förtänksamt hade jag satt på det polstrade regnskyddet på sadeln. Visserligen är jag lite polstrad själv, men i vissa fall är more definitivt more så att säga. Regnjackor och sånt beslöt vi lättsinnigt att strunta i. Väderleksprognosen sa 24 grader och sol, och visserligen har vi lärt oss att se med viss skepsis på dessa prognoser, men ju mindre vi hade att släpa på, dess bättre.

Med friskt mod gav vi oss iväg, tankade lite luft på macken och lyckades ta oss ut ur Lund utan större mankemang. Visserligen höll jag på att trassla in mig i cykeln och välta både den och mig när vi skulle konsultera kartan, men maken lyckades med ett raskt ingripande förhindra en olycka.

Vissa stopp fick ju göras för att leta insekter så takten var behaglig när vi susade mot Västra Odarslöv som var första stoppet. Ja om man då bortser från en tur ut i naturen, dock var insektslyckan inte så god här.

Det var behagligt väder, lite lagom nedförslut (här förträngde vi beslutsamt att nedförslut så småningom oundvikligen leder till uppförslut), solen sken och man fick nästan lust att brista ut i sång. Det gjorde man dock inte, mån som man är om sina medmänniskor. Jag pinnade på i bästa Tour de France-stiloch maken utbrast förvånat och imponerat att "du håller ju bra fart, du som brukar vara så harig". Jag valde att enbart lyssna på första delen, och se det som en komplimang.

Det blev ett litet stopp vid Svenstorp, och sedan passerade vi Igelösa. Där stod det så uppmuntrande "kyrkan är öppen. Välkommen!". Himla trevligt, så vi passade på att göra ett besök och titta på alla gravstenarna på kyrkogården. Måhända tycker jag att man kunde nöjt sig med ett mindre antal, men maken ville ha full valuta, så vi gick varvet runt. Ärligt talat så är det trevligt att stöta på en öppen kyrka. Alltför ofta är de låsta, och även om man förstår varför, så är det ändå lite tråkigt att det blir så.

När vi passerade Hviderup så gjorde vi en liten trevlig ny bekantskap, nämligen ett litet hängbuksvin. Mycket sällskapligt och sött, och jag funderade ett tag på om det ville följa med i min cykelkorg. Man kunde aldrig tro så snabbt en sån här liten gynnare kan springa - men vi vet, ty vi såg den bli jagad av en häst, och den löpte på som den värsta galoppör, in i stallets skydd.

Vid Örtofta kyrka blev det fikapaus. Den var tyvärr låst, och jag måste säga att de kunde gott ha klippt undan lite av allt ogräset runt kyrkan. Inte fick man sett på altartavlan heller, vilken maken uttalat sig i positiva ordalag om. En liten, men dock, besvikelse.

Fast å andra sidan så besteg jag en bronsåldersgrav i stället, så alldeles bortkastat var inte stoppet här.

Efter lite vimsande i Lilla Harrie så lyckades vi ta oss över Kävlingeån och hamnade vid otroligt vackra Bösmöllan. Där skulle jag vilja bo! Så vackert, så fint och charmigt. Nu förtränger jag glatt allt underhåll som säkert behövs göras på en sån fin gammal gård, jag menar bara det att måla om uthuset hemma gjorde ju oss lite lätt möra.

Från Lilla Harrie och hem var det lite segt uppför hela tiden, nu fick vi betala för utfärdens behagliga glidande. Vi tänkte dock belöna oss med en glass i Stångby, så vi höll modet uppe ändå. Vad händer? Jo vi hittar ingen glassaffär i Stångby! Ingen affär alls. Stångby är helt enkelt en vit fläck på glasskartan, sorgligt att säga. Sen så hände nog inte så mycket mer. Jo maken lyckades slarva bort såväl sig själv som mig i denna beklagligt glasslösa håla. Vips! så var han borta. Puts weg! Lost in space. Ensam och övergiven stod jag där vid min cykel och glodde sorgmodigt ut över nejden. Men sen så hittade han såväl sig själv som mig igen, och sen cyklade vi hem. Lite möra i benen, och ömma i ändalykten.

Väderleksprognosen då? 24 grader och sol? Nja, men det var skönt cykelväder. Och sen åkte jag och syrran till Tirups Örtagård med hunden (som skämde ut sig igen och skällde på en katt) och fikade medan regnet hällde ner. Så kan det gå. Man kan inte lita på prognoserna. Och inte heller på att man kan få glass i Stångby.

Revidering

I ett tidigare inlägg sade jag självbelåtet att Hampus är så lätt, säger man "gå fint" så går han fint. Efter dagens besök i Halmstad måste jag göra ett tillägg; detta gäller inte i denna västkustens pärla. Där är man döv för alla tillsägelser, okänslig för alla korrigeringar, där drar man som besatt, gör utfall mot en pitbull, man beter sig kort sagt som en totalt ouppfostrad huligan.

Kan det månne bero på den halländska luften? Dialekten? Akut och lokal dövhet? Inte vet jag - men husse som höll i kopplet var kallsvettig till slut.

Å andra sidan så är det samma hund som tidigare på dagen i naturreservatet vid Virse hatt lärde sig att plocka skogshallon till sig själv. Om ingen annan utfodrar en så får man ju ta saken i egen tass.

Aha! Nu kom jag på det - det är ju så klart hallonen som är skulden till allt huliganeri!

Längtan

Här ligger Hampus och väntar. Väntar och längtar. För på fredag kommer lillmatte E hem från Glasgow. Då blir hela hunden så glad att han nästan slår knut på sig själv och far runt som en galen guttaperkaboll till hund med alla bokstavssyndrom som tänkas kan. Inte för inte kallas han av en av vännerna för Dampus.

Jag längtar också. Förr, när barnen var små trodde jag att det där med föräldraskapet liksom skulle mildras med åren, att man på något sätt slutade vara mamma och mer bara medmänniska. Men så är det ju inte alls, man är lika glad för sina barn, lika mycket med dem i tankarna nästan jämt. Så även om jag inte kommer att fara runt som en speedad medelålders tant på fredag, så kommer jag att bli lika glad som hunden.

Och förresten, det där med hälsningsceremonier när man kommer hem - jag har läst alla böcker som förespråkar att man ska ta det lugnt, ignorera hunden tills den är lugn och inte förrän då hälsa på den, så att den ska lära sig att vänta på sin tur, att annat kan komma före. Jag förstår teorin, och jag tycker inte den är fel. Men så går det inte till hemma hos oss. Så fort jag kommer hem ska det hälsas, glatt och intensivt. Matkassar, post, allt annat får vänta tills jag och hunden klappat om varandra, haft dragkamp och i allmänhet betett oss fjolligt; jo för jag ju blir ju glad av det. Mina endorfiner skjuter skyhögt i luften. Jag blir pigg och glad och uppåt, och då spelar det faktiskt ingen roll att man inte "ska" bete sig på det viset.

Semesterlektyr

Häromdagen var vi på biblioteket, maken och jag. För första gången på flera år - jag förstår egentligen inte varför, jag är princip uppväxt på ett bibliotek, jag har släpat hem tonvis med böcker genom åren från biblioteket. Ändå har jag fått för mig att böcker ska man köpa, vilket (eftersom jag är gift med en ännu större boksamlare) lett till att de förökat sig som kaniner och bokhyllorna inte räcker till. Varför kan man fråga sig, när det faktiskt går alldeles utmärkt att låna böcker, man behöver inte nödvändigtvis äga alla själv.

En annan lite sorglig sak med böcker är att jag tappat förmågan att förlora mig i en bok, så där som man kunde förr. När man försvann från omvärlden och lite lätt förvirrad dök upp igen ett antal timmar senare. Var tog den vägen? Den försvann väl bland matlagning, jobb, hämta/lämna barn, handla osv. Nuförtiden är det sällan jag blir riktigt fast i en bok. Men när det händer är det så mycket roligare.

I alla fall: nu lånade jag (100 år efter alla andra, eller åtminstone 8 eftersom den kom ut 2001), Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère. Kan man låta bli att tycka om en sån bok? Formuleringar som "Men att en människa inte är dömd att till sina dagars slut gå med hjärtat ituslitet, att en trädgård kan foga ihop hälfterna igen säger Strindberg ingenting om. --- Strindberg är en mycket svensk författare, ett geni på att beskriva ett inferno och aldrig ett tips på hur man kommer ur det." Eller: "Börjar man tillskriva växter känslor står man snart där och förnekar fotosyntesen och bejakar skapelsen, korsfästelsen, påven och sen är det inte många trappsteg kvar till talibanerna."

Åh så roligt att ha hittat en bok som det är en fröjd att läsa!

Men jag undrar; Bodil Malmsten skrev den när hon var 55 och uppenbarligen hade gripits av trädgårdsintresset i stor skala - vad är det som gör att kvinnor i den här åldern helt plötsligt, likt en arme av Candidskor känner ett behov av att odla sin trädgård, vad beror det på?

Runt Nöbbelövs Mosse

Morgonens promenad gick runt Nöbbelövs Mosse. Som vanligt tillfrågades en halvsovande make om han ville följa med, och liksom alltid avböjdes denna förfrågan vänligt, men bestämt. Jag tycker ändå att jag vill fråga - det kan ju slumpa sig så att man råkar fråga vid ett tillfälle när maken befinner sig i drömmarnas rike och i rena misshugget svarar ja. Detta har aldrig skett - men man vet aldrig!

Hunden är aldrig ovillig att följa med, han sitter parat vid dörren innan jag ens hunnit borsta tänderna. Lite trötta var vi båda två, vi vaknade vid fyra, Hampus för att han nös så förbålt, och jag för att Hampus nös så förbålt. Nysa måste man uppenbarligen göra stående, och då låter det så här: nys - duns! - nys - duns! - nys - etc. Dunsarna kommer sig av att när man nyser våldsamt slår man huvudet i golvet. Jag undrar om vi har det för dammigt hemma?!

Vi fick i alla fall en härlig promenad, vi mötte diverse trollsländor, kor och en förskrämd fågelskådare, annars var det bara vi och och morgonen. Så här ser det ut när vi är på promenad (detta är delvis till gagn för mannen, som ju då kan åtminstone virtuellt följa med på promenad:

Tankar om tagetes

Jag är nog lite motvalls av mig. Jag gillar tagetes. Dels för att de är lättodlade, dels för att de (småblommiga) luktar gott, dels för att de är gula och det tycks vara så oerhört ute med gula blommor. Allt ska vara rosa och blått och vitt tills man nästan storknar. Alltså har jag en rabatt med tagetes, gul och röd slingerkrasse och andra gula blommor. Belåtet har jag utropat "jag gillar tagetes!" när andra förfasat sig. Jag har myst åt att inte följa trenderna, att vara en fritänkare i trädgårdsblommornas rike. Vad händer? Jag upptäcker att tagetes börjar bli inne igen. Allt Om Trädgård omnämner dem i positiva ordalag. Suck.

Rör inte mina tagetes! vill jag utropa. Låt dem undgå trendighetens fälla. Låt mig få ha dem ifred.

Morgonpromenad

En av de stora fördelarna med att ha hund är att man kommer ut på morgonpromenad. Varje morgon - även de där regnet hänger som ett fint dis i luften. Extra skönt är det ju på helger och semestrar när man inte behöver tänka på klockan, på frukost och på att vara på jobbet i tid. Idag var det en sån morgon - hunden och jag gav oss iväg ut i naturen kl 06.45 på morgonen medan husse belåtet sov vidare, förmodligen drömmandes om en ovanligt sällsynt skalbagge eller något.

Vi (eller rättare sagt jag, det är ju ändå jag som kör och alltså får lov att bestämma resmålet) gav oss iväg till Rögle dammar där vi vandrade längs alla fem dammarna. Inte en endaste fiskare såg vi till, men de är kanske inte så morgonpigga? Gärna för mig, då kunde Hampus få vara okopplad, och han traskade morskt iväg före mig längs vägen. Jag förstår inte hur man kan se så kaxig ut när man är så liten och har så korta ben, men på något sätt utstrålar hela hunden att han är störst, bäst och vackrast. Vilket han ju också är!

Det är skönt att gå och tänka på livet i största allmänhet och meningen med det hela när man är ensam ute på morgnarna. Det luktade också högsommar, extra mycket så eftersom allt var lite lätt fuktigt, som säden till exempel. Om det nu var korn eller råg undandrar sig mitt bedömande, jag är inte så insatt i våra fyra sädesslag. Vete var det inte, och inte havre heller så mycket känner jag i alla fall igen.

I alla fall gick jag där och tänkte på hunden - vi har svettats en hel del på tävlingsbanorna, vi har gått fritt följ som varit väldigt fritt, men desto mindre följ, det har suttits när det skulle liggas, smugits efter när det skulle stannas, morrats på domaren vid tandvisningar. Ändå så känner jag hur innerligt nöjd jag är med honom. Han är så lätt att ha att göra med. Han stannar när man säger till, går vid sidan när man säger "få fint", han kommer när han ska (även om han ibland "ska bara...", han drar aldrig iväg, jagar inte, vill inte hälsa på allt och alla. Han får mig att skratta så många gånger om dagen att mitt liv borde ha förlängts med decennier!

Efter Rögle gick vi bort till Billebjer och badade i det gamla stenbrottet. Ja det vill säga, Hampus badade och jag kastade i pinnarna som han modigt simmade ut efter. En västgötaspets (i alla fall enligt min ringa erfarenhet) är ingen naturlig badare. De ser inte en vattensamling och tänker "hurra! var är min badanka, nu ska här simmas!", men Hampus har lärt sig simma och tycker nu det är lite kul att stila med att hämta in kastade pinnar. Det hela går till så här: matte kastar i en pinne på lite lagom håll, inte alltför långt ut till att börja med. Hampus den Djärve går i så långt han bottnar och viftar med framtassarna för att besvärja pinnen att komma till honom. Han ser ut att tänka "kom hit pinnjävel" (här ber jag om ursäkt för språket, men Hampus vokabulär lämnar mycket att önska, han är inte den som talar poetiskt och välformulerat, han är mer "ska du ha på flabben, va?!, stick-och-brinn, ah-vaddå-då, osv). Nu tappade jag visst den röda tråden här. Nåväl, efter att ha viftat med tassarna och insett att det inte hjälper så inser Hampus den Modige att om pinnen inte kommer till Hampus, så får Hampus komma till pinnen. Med dödsförakt kastar han sig ut och simmar efter pinnen, med skräckblandad förtjusning kommer han in till matte, ruskar av sig på henne, avlämnar pinne, avkräver matte en frolic som belöning, och vill sen ha pinnen ikastad igen. Så håller vi på. Efter väl förrättat värv skakar vi sedan av oss en sista gång på matte, rullar oss i det jordigaste grus vi kan hitta och traskar sedan vidare.

Vi går där och kikar på husen längs grusvägen, undrar vem som bor där, kikar på deras trädgårdar och ser om det finns några idéer att sno, morsar på fåren i hagen. Längs vägen tillbaka till bilen går vi förbi ett hus som stått tomt i många år, det har legat där alldeles ensamt, med en rucklig lada och naturen har trängt sig alldeles inpå. Nu har dock någon köpt huset och det renoveras, röjs och byggs. Det gör mig glad, huset såg ut att vara ett sånt vänligt hus, och nu ser det så belåtet ut över att bli bebott på nytt.

De första stapplande stegen i bloggvärlden

Första semesterdagen - det regnar och man behöver ett litet semesterprojekt att syssla med, medan hunden (självaste västgötaspetsen) sover under matsalsbordet och mannen i huset pysslar med sina skalbaggar. Alltså tänkte jag man kunde börja blogga, vilket ju större delen av mänskligheten verkar syssla med nuförtiden.

Jag har alltid tyckt det varit en ganska märklig företeelse att man lägger ut sina privata tankar och funderingar på nätet, fnyst lite för mig själv åt detta navelluddsskådande som läggs ut till allmän beskådan, och nu är jag där själv. Märkligt.

Det kommer alltså att bli diverse ostrukturerade tankar om min trädgård (som i sig är ett praktexempel på hur ostrukturerat kan se ut), min hund, och annat som jag kan finna av intresse att besudla cyberspace med.

Själv bor jag i Lund i ett 20-talshus. Familjen består av 1 st man med diverse märkliga intressen (typ skalbaggar, patronatsrätt, fideikommiss, olympiska hoppbackar, det är aldrig tråkigt att vara gift med den mannen), 1 st västgötaspets vid namn Hampus (även kallad Huliganen), en son som bor i Halmstad och en dotter som bor i Glasgow. Sonen är rätt normal, han gillar golf, men dottern är lite märklig hon med, hon gillar nämligen kemi.

Men nu till bloggens två huvudämnen, och då börjar vi med den som är störst, bäst och vackrast, nämligen herr Huligan.

Hampus är en drygt 6-årig västgötaspets som i rikt mått innehar rasens typiska jävlar-anamma, självkänsla, vakenhet, ettrighet och allmänna själv-är-bäste-dräng-inställning. Han hörs, syns och märks i de flesta sammanhang trots sin relativa litenhet. Så fort jag fått kläm på det här med bilder så kommer det en bild på honom (eller många...). Det är min första hund, och där fick jag något att bita i! Så har vi också tränat i massor av grupper och för många olika tränare och jag har nog gjort i stort sett alla nybörjarmisstag man kan tänka sig med den här kaxige typen. Vi har tränat och tävlat lydnad (med synnerligen mediokert resultat), vi har tränat spår, vi har klickertränat, Jeppe-Stridh-tränat, vi har tränat vallning, vi har klickat och rutit och skrattat och haft oändligt roligt. Lite gråhåriga har vi nog också blivit på kuppen. Själv är jag mycket av laissez-faire-typen och hunden, ja han lider som sagt inte att någon falsk blygsamhet eller av att vara tillbakadragen och blyg. Resultatet hade ju kunnat bli förfärligt, men ändå vill jag påstå att jag har en stabil och lydig hund, ja fast inte om det åskar förstås, för då är han minst och olyckligast i världen.

Trädgården är nästa stora intresse. Vi har bott i vårt gula hus sedan 1984, och de första tjugo åren ungefär var trädgården mest ett nödvändigt ont, och då mer ont än egentligen nödvändig. Vi klippte gräset och for en eller möjligen två gånger per år runt och ryckte ostrukturerat i ogräset. Men sedan hände något, vilket nog var en sån där kombination av händelser som resulterar i något helt oväntat, lite typ som när jorden uppkom. Helt plötsligt var barnen vuxna och tiden började finnas, jag hittade en vän som när hon flyttade ifrån mannen först och främst flyttade med sig en häck och 12 träd (det var då jag började ana att det låg något i det här med trädgård), jag hittade lite fina trädgårdsböcker på antikvariat, och helt plötsligt så började jag muttra om dammar och växthus och gammeldagsrosor så att mannen hukade förskrämt i soffan.

Numera har jag rosor och växthus, men ingen damm. Men mer om det senare - nu ska skalbaggsnissen och jag åka ner till Saluhallen för att köpa lite fin kalvlever och lite parmesan.

(Jag undrar om det här med att blogga blir ett lika uppblossande intresse som att pilla i trädgården, det känns ju onekligen lite tilltalande att få sitta här och bre ut sig, alldeles oemotsagd).