Semesteraktiviteter

Maken hade fått en idé. Det är väldigt trevligt att efter snart 30 års äktenskap fortfarande kunna förundras av sin äkta hälft. Den nya idén var att vi skulle ta en cykeltur och titta på kyrkor och slott i grannskapet. En tur på sisådär 2,5 - 3 mil. Detta kan tyckas tämligen orevolutionerande, men då ska man betänka att detta är den man som om man frågar om han vill följa med på en promenad med hunden omedelbart kontrar med "hur långt ska du gå?" - och som räknar med en tur runt två kvarter som en tämligen rejäl promenad.

När jag plockat upp hakan från golvet biföll jag iden med entusiasm. Inombords undrade jag hur benen (för att inte tala om ändan) skulle må efter 3 mil, men en cykeltur är ju alltid trevligt. Försedda med matsäck, karta, rör till eventuella hittade insekter och liten lupp att beskåda samma insekter gav vi oss iväg. Förtänksamt hade jag satt på det polstrade regnskyddet på sadeln. Visserligen är jag lite polstrad själv, men i vissa fall är more definitivt more så att säga. Regnjackor och sånt beslöt vi lättsinnigt att strunta i. Väderleksprognosen sa 24 grader och sol, och visserligen har vi lärt oss att se med viss skepsis på dessa prognoser, men ju mindre vi hade att släpa på, dess bättre.

Med friskt mod gav vi oss iväg, tankade lite luft på macken och lyckades ta oss ut ur Lund utan större mankemang. Visserligen höll jag på att trassla in mig i cykeln och välta både den och mig när vi skulle konsultera kartan, men maken lyckades med ett raskt ingripande förhindra en olycka.

Vissa stopp fick ju göras för att leta insekter så takten var behaglig när vi susade mot Västra Odarslöv som var första stoppet. Ja om man då bortser från en tur ut i naturen, dock var insektslyckan inte så god här.

Det var behagligt väder, lite lagom nedförslut (här förträngde vi beslutsamt att nedförslut så småningom oundvikligen leder till uppförslut), solen sken och man fick nästan lust att brista ut i sång. Det gjorde man dock inte, mån som man är om sina medmänniskor. Jag pinnade på i bästa Tour de France-stiloch maken utbrast förvånat och imponerat att "du håller ju bra fart, du som brukar vara så harig". Jag valde att enbart lyssna på första delen, och se det som en komplimang.

Det blev ett litet stopp vid Svenstorp, och sedan passerade vi Igelösa. Där stod det så uppmuntrande "kyrkan är öppen. Välkommen!". Himla trevligt, så vi passade på att göra ett besök och titta på alla gravstenarna på kyrkogården. Måhända tycker jag att man kunde nöjt sig med ett mindre antal, men maken ville ha full valuta, så vi gick varvet runt. Ärligt talat så är det trevligt att stöta på en öppen kyrka. Alltför ofta är de låsta, och även om man förstår varför, så är det ändå lite tråkigt att det blir så.

När vi passerade Hviderup så gjorde vi en liten trevlig ny bekantskap, nämligen ett litet hängbuksvin. Mycket sällskapligt och sött, och jag funderade ett tag på om det ville följa med i min cykelkorg. Man kunde aldrig tro så snabbt en sån här liten gynnare kan springa - men vi vet, ty vi såg den bli jagad av en häst, och den löpte på som den värsta galoppör, in i stallets skydd.

Vid Örtofta kyrka blev det fikapaus. Den var tyvärr låst, och jag måste säga att de kunde gott ha klippt undan lite av allt ogräset runt kyrkan. Inte fick man sett på altartavlan heller, vilken maken uttalat sig i positiva ordalag om. En liten, men dock, besvikelse.

Fast å andra sidan så besteg jag en bronsåldersgrav i stället, så alldeles bortkastat var inte stoppet här.

Efter lite vimsande i Lilla Harrie så lyckades vi ta oss över Kävlingeån och hamnade vid otroligt vackra Bösmöllan. Där skulle jag vilja bo! Så vackert, så fint och charmigt. Nu förtränger jag glatt allt underhåll som säkert behövs göras på en sån fin gammal gård, jag menar bara det att måla om uthuset hemma gjorde ju oss lite lätt möra.

Från Lilla Harrie och hem var det lite segt uppför hela tiden, nu fick vi betala för utfärdens behagliga glidande. Vi tänkte dock belöna oss med en glass i Stångby, så vi höll modet uppe ändå. Vad händer? Jo vi hittar ingen glassaffär i Stångby! Ingen affär alls. Stångby är helt enkelt en vit fläck på glasskartan, sorgligt att säga. Sen så hände nog inte så mycket mer. Jo maken lyckades slarva bort såväl sig själv som mig i denna beklagligt glasslösa håla. Vips! så var han borta. Puts weg! Lost in space. Ensam och övergiven stod jag där vid min cykel och glodde sorgmodigt ut över nejden. Men sen så hittade han såväl sig själv som mig igen, och sen cyklade vi hem. Lite möra i benen, och ömma i ändalykten.

Väderleksprognosen då? 24 grader och sol? Nja, men det var skönt cykelväder. Och sen åkte jag och syrran till Tirups Örtagård med hunden (som skämde ut sig igen och skällde på en katt) och fikade medan regnet hällde ner. Så kan det gå. Man kan inte lita på prognoserna. Och inte heller på att man kan få glass i Stångby.