Jag längtar också. Förr, när barnen var små trodde jag att det där med föräldraskapet liksom skulle mildras med åren, att man på något sätt slutade vara mamma och mer bara medmänniska. Men så är det ju inte alls, man är lika glad för sina barn, lika mycket med dem i tankarna nästan jämt. Så även om jag inte kommer att fara runt som en speedad medelålders tant på fredag, så kommer jag att bli lika glad som hunden.
Och förresten, det där med hälsningsceremonier när man kommer hem - jag har läst alla böcker som förespråkar att man ska ta det lugnt, ignorera hunden tills den är lugn och inte förrän då hälsa på den, så att den ska lära sig att vänta på sin tur, att annat kan komma före. Jag förstår teorin, och jag tycker inte den är fel. Men så går det inte till hemma hos oss. Så fort jag kommer hem ska det hälsas, glatt och intensivt. Matkassar, post, allt annat får vänta tills jag och hunden klappat om varandra, haft dragkamp och i allmänhet betett oss fjolligt; jo för jag ju blir ju glad av det. Mina endorfiner skjuter skyhögt i luften. Jag blir pigg och glad och uppåt, och då spelar det faktiskt ingen roll att man inte "ska" bete sig på det viset.
Fast det är ju faktiskt så att han inte gör det med alla som kommer inom dörren, d v s beter sig som en hårt uppdragen gummiboll där plötsligt gummibandet släppt. Utan det är ju med ett antal - av Hampus väl utvalda - personer som han gör så här. Han får en att känna sig HÖGST speciell och viktig så det är klart att allt som att ta av vinterkängor, hänga av kappan, hälsa på syrran och andra små bagateller får vänta tills man hoppat och pussat klart. Och här är det ju då inget pris till den som gissar att undertecknad tillhör utvalda-personer-kategorin!! Kram från Annika
SvaraRadera