Trädgårdsklagan

Jag har gått en runda i trädgården och glott misantropiskt på mina krasseblommor. Ja, det vill säga, det som borde varit en massa prunkande krasseblommor i vanilj och mörkrött. Vad ser man? Små, ynkliga, taniga rackare, förkrympta och uschliga. Och rosenskärorna då? De som är så lätta, bara att strö ut frön så har man höga, vackra vita blommor på dilliga stänglar. Lika förkrympta hukar de förskrämt vid honungsrosen.

Är det tacken, det? För att man sått dem, bevattnat dem, omhuldat dem och planterat om och ut dem? Vad förväntar de sig egentligen? Mer omvårdnad? I så fall lär de bli gruvligt besvikna. Nä, nu är det slut på mitt tålamod, nu väser jag bara åt dem "väx era rackare, annars låter jag hunden pinka på er!". Vilket han nog gör ändå.

Jag gillar att så fröer, lika blåögt förväntar jag mig varje år prunkande odlingar av egenhändigt uppdragna sommarblommor. Lika regelbundet blir det mesta bara, tja, typ ingenting. Ändå sår jag de enklaste varianterna, som tagetes, krasse, sommarmalva och rosenskära. Lika förundrat och förtjust varje år blir jag när det börjar sticka upp små gröna blad i torvbriketterna. Jag tvingar maken och alla inom räckhåll att beundra mina odlingar. Ändå blir det i stort sett samma resultat varje år; en del småblommig tagetes (vilket t.o.m. jag tycks ha svårt att helt misslyckas med), några slingerkrasse (men de fyller ju ändå ut rejält), och kanske - om jag har tur - någon liten blomma till. Det vore mycket billigare att bara köpa färdiga plantor på Åbergs tror jag. Men inte lika kul... och därför kommer jag även nästa år att stå på Lilla Fiskargatans Trädgårdsbutik och välja bland fröpåsarna.