Mot nya mål!

Idag skulle vi vandra, var det tänkt. Dottern, som i sin skotska exil, upptäckt de mest oväntade sidor hos sig själv såsom lusten att klättra i berg, att bestiga en "munro" som det uppenbarligen kallas, hade packat med sig vandrarkängorna på hemresan och uttryckte en önskan om att ge sig ut i naturen och vandra. Mannen, som tycker att det är tillräckligt mycket strapatser att vandra längs en välklippt fairway på en golfbana såg högst tveksam ut. Å andra sidan ville han ju vara tillsammans med dottern (och med mig får man väl hoppas). När han sedan kom på att man ju kunde kombinera strapatserna med lite skalbaggsleteri blev han nästan entusiastisk inför tanken.

Men var skulle vi då vandra? Nackdelen med skåneleden är ju att när man väl vandrat ett stycke väg, ja då står man där utan bil eller transportmöjligheter att ta sig tillbaka. Att gå samma väg tillbaka är ju inte lika lockande. Då får man ju joxa med flera bilar och sånt, och det kändes ju onödigt komplicerat.

Jag, som är en rådig kvinna, konsulterade dock bokhyllan där jag hittade två av Karin Hoffmans rundvandringsböcker. Nu gällde det bara att hitta en lagom lång, lagom ansträngande och lagom lätthittad runda. Helst förenlig med rik förekomst av skalbaggar också, men det stod det faktiskt inget om i böckerna, konstigt nog.

Valet föll till sist på en rundvandring på Romeleåsen, vid Dörröds fälad och Grönland. Efter lite mankemang tog vi oss till slut fram till utgångspunkten, en parkering i närheten av Kullatorpet. Dock råkade vi köra fel och komma in från ett annat håll, men eftersom maken raskt tog över kartan när jag började vrida den upp och ner för att få den att överensstämma med den verklighet jag såg utanför bilfönstret hamnade vi rätt. Vi klev ur bilen, tog fram ryggsäckar, hund och vårt bästa vandrarhumör och likt en härförare sa jag (som var förste vandringsgeneral): nu går vi till höger! Mina medvandrare gjorde omedelbart myteri och hävdade att vi skulle gå till vänster. De påstod att jag var helt vimsig och att det var bättre att jag följde med dem. Eftersom jag inte ville bli stående ensam ute i ödemarken fann jag för gott att muttrande följa efter dem, innerst inne övertygad om att jag hade rätt. Så småningom fick jag dock medge att verkligheten stämde mer överens med såväl kartan som deras uppfattning. Ett litet bakslag för min vandringspondus, men jag kom snart över det.

Vi gick och vi gick och vi gick. Rätt som det var studsade maken ut i naturen för att skåda efter oskyldiga insekter. Det var dock rätt magert på den fronten till att börja med. Myror, ja. Spindlar (hu!), ja. Flugor, ja, i rikt mått.

Men sen, rätt vad det snavade maken över en liten jordlöpare som så troskyldigt traskade längs vägen, intet anande om det öde som väntade på honom. Sen hittade faktiskt jag ett par gulröda blombockar (Stictoleptura rubra) som var i färd med att tillverka flera små blombockar. De var liksom så inne i vad de höll på med, att de var blinda och döva för omgivningen, så de var ett tämligen lättfångat byte. Ja, dvs, hunden blev ju så nyfiken på vad vi höll på med att han skulle vara med och helt utan känslighet alls klampade rakt in i kärleksnästet. Då flög Stictolepturorna iväg, men vi hittade dem igen. Huliganen fick en skarp tillsägelse om att faktiskt fick han bete sig på ett mer måttfullt vis om han skulle få hjälpa till.

Tja och sen så hittade vi massor med baggar. Små, stora, svarta, röda, blåskimrande. Tordyvlar till förbannelse. Hela provröret blev fullt och maken tyckte att det här med att vandra, det var ju en alldeles utmärkt idé.

Och fast det var jag som höll i boken och bestämde färdriktningen med hjälp av Karin Hoffmans anvisningar så kom vi faktiskt rätt! Innerst inne var jag förbluffad, men utåt låtsades jag som om det vore väl självklart. Det blev en välförtjänt fika vid rastplatsen vid Bilarp. Vi hade med oss mackor med St. Agur, och det var faktiskt ingen jättebra kombination med apelsinjuice kan jag meddela den som är kulinariskt intresserad. Men däremot passade apelsinjuice och kanelbulle väl ihop. Huliganen tiggde i vanlig ordning till sig de sista bitarna av oss alla tre. (Inom parantes sagt är detta den hund som inte skulle tigga hade vi bestämt innan vi hämtade hem honom från uppfödaren. Det är märkligt som det kan bli).

Lite virrigt blev det väl över Dörröds fälad, där vi lyckades ta oss över tre stättor i stället för två som det stod i boken, men rätt kom vi. Och sen så var vi så småningom tillbaka vid bilen och åkte hem, mycket nöjda med oss själva. Huruvida skalbaggarna var nöjda, vet jag inte.